Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Om vetenskap, forskningsrön och ny teknik som förändrar vår värld. Varje vardag ger programmet fördjupning...
Ett avsnitt från Vetandets värld
Franska barn med adhd får sällan läkemedel
Tis 08 sep 2015 kl 12:10
I USA får 6 procent av skolbarnen adhd-läkemedel. Barn i Frankrike får i högre grad psykoterapi i stället för medicin. Vad beror dessa regionala skillnader på? Sveriges Radios globala hälsokorrespondent... söker svar.

Redan Moliere beskrev i sin komedi den tanklöse 1655 hur det kan gå för en person som är hyperaktiv, har svårt att fokusera och är väldigt impulsiv. De här egenskaperna har stark ärftlighet så de har säkert alltid funnits i mänskligheten och sannolikt haft fördelar under evolutionens gång. Som att våga ge sig av till nya jaktmarker till exempel.

Det här är Bruno Falissard, professor i folkhälsa vid Université Paris-Sud. Han är expert på ADHD och chef för den internationella organisationen för barnpsykiater IACAPAP. Han har märkt hur kollegor har lite svårt att svälja att något vi kallar en sjukdom eller funktionsnedsättning inte bara är av ondo.

När jag hastar in på forskningslabbet mitt i Paris, med en lunchmacka i en påse, säger han vänligt: ät först, då tänker man bättre.

Professor Bruno Falissards grupp deltar i en stor europeisk studie som följer 800 barn och tonåringar med ADHD som äter amfetaminliknande läkemedel under två år, och lika många som inte tar några mediciner för att undersöka långtidseffekterna.

En del av hans unga patienter vill helst inte äta medicinerna med namn som Ritalin eller Concerta under loven när de inte måste kunna sitta still i timmar och lyssna på sina lärare. För visserligen går den kemiska substansen metylfenidat snabbt ur kroppen, men när den verkar så förändras personligheten på både gott och ont.

Vad händer när vi ger amfetaminliknande substanser till barn? Kanske vi påverkar deras hjärnor permanent? Om ett år kommer resultatet från Adduce-studien, och Bruno Falissard tror att den kommer att bekräfta att de vanligaste biverkningarna är dålig aptit, sömnproblem och högt blodtryck. En del som äter metylfenidat blir dessutom deprimerade, men det ska vägas mot att om man inte får medicin mot sin ADHD, så kan det också göra en deppig, enligt Bruno Falissard. En känd positiv effekt är att medicineringen verkar skydda mot att hamna i missbruk vilket annars är en risk för personer med ADHD.

En del av hans franska psykiatrikollegor skriver inte ut medicin till de här barnen av ideologiska skäl, så sannolikt så får allt för få barn med ADHD i Frankrike piller anser Bruno Falissard. Å andra sidan är både han och många med honom övertygade om att man knaprar alldeles för mycket medicin i USA där även läkare på vårdcentralen har rätt att skriva recept på metylfenidat, inte bara barnpsykspecialister som i Frankrike.

I USA får hela 11 procent av skolbarnen en ADHD-diagnos, i Frankrike är det bara mellan 3-5 procent. En orsak kan vara den franska diagnosmanualen över psykiska sjukdomar som togs fram för att läkarna inte gillade den amerikanska varianten DSM med en stark biologiska prägel, som tagit över i många andra länder. I den franska manualen finns nämligen inte ens ADHD-diagnosen med.

Franska barn som har svårt att koncentrerare sig eller är hyperaktiva kan alltså få diagnosen disharmoni, som innebär att deras färdigheter inte utvecklats i samklang. De brukar först utredas av en skolpsykolog, som ofta har en psykoterapeutisk skolning. Freuds 100 år gamla teorier har fortfarande en stark ställning i landet och Bruno Falissard anser att de ger en grund för att förstå hela patientens livssituation. Sedan skickas barnen vidare till barn- och ungdomspsykiatrin CMPP. Behandlingen där kan bestå av samtal, rollspel, gruppterapi och träningsprogram. Professor Bruno Falissard påpekar att terapi är dyrt och att effekten inte har lika bra stöd i forskning, men att en del av barnen verkar blir hjälpta utan piller:

Men är det ändå inte lite konstigt att fransmän och fransyskor som i vanliga fall är så positiva till mediciner, i det här fallet håller emot mest styvnackat i Europa, undrar jag?

Jo det är paradoxalt anser professor Bruno Falissard och antagligen har det med 1700-tals filosofen Rosseaus tankar att göra som fortfarande utövar stort inflytande i Frankrike. Att barn föds goda och om de blivit psykiskt sjuka så är det samhällets fel. Inte en kemisk obalans som behöver rättas till.

Christine Getin startade Frankrikes patientorganisation för ADHD för 15 år sedan. Hon hade då kämpat för hjälp till sin drömmande son från det att han var 4 år tills han fyllde 16. Han tycktes aldrig lyssna, trots att det inte var något fel på hörseln. Varje rast tappade han bort sina skolböcker, eller försvann på skolutflykter och när han kom hem hade han ofta blåmärken efter att ha fått stryk av de andra barnen. Tidigt förstod hon att skulle han lära sig nånting alls så fick hon göra det själv efter skoldagens slut. Genom att rensa ett rum på allt distraherande, sitta med honom i knät, skriva ned det han skulle läsa på en rad och hålla för ögonvrårna. Så orkade han sitta max 10 minuter i taget. Men han blev allt mer spänd, fick ofta vredesutbrott, rymde hemifrån och hade självmordstankar. I 14-årsåldern gick han ett år i psykoterapi, liksom båda föräldrarna, men det hjälpte föga.

Till slut fick sonen träffa en barnpsykiater som kunde ställa rätt diagnos, grav ADD, alltså ADHD med svår uppmärksamhetsstörning, men utan hyperaktivitet. Så fick han metylfenidat-medicin.

För första gången i sitt liv kunde han koncentrera sig och förstod att han inte var dum i huvudet. Idag är han 30, har slutat medicinera sedan länge och jobbar med att klä om möbler. Christine Getin har under tiden via sin frivilligorganisation hjälpt tusentals andra föräldrar i beråd. Som fått höra av skolan att barnens beteende är deras fel. Om de bara var lite mer fasta i sin uppfostran, inte pjåskat utan gett barnen fransk cadre, strama regler, så skulle det gått bättre. För 15 år sedan var det få franska läkare som visste så mycket om ADHD, anser Christine Getin. Idag har det blivit bättre, bland annat på grund av de vetenskapliga konferenser hon ordnat.

Juliette Leborgne är 13 år och tecknar ett landskap med pastellkrita. Hon älskar att rita och sjunga och skriva berättelser. Då kan hon sitta koncentrerat i timmar utan ansträngning, men i skolan var det tidigare omöjligt.

I tvåan var det en lärare som sa inför hela klassen att hon var som en bebis, att hon aldrig skulle kunna koncentrera sig och att hon lika gärna kunde sluta i skolan. Juliette hade dåliga betyg, det blev bråk hemma, hon hade inga kompisar i klassen och mådde dåligt. Efter ett otal tester och utredningar fick hon till slut diagnosen ADD och har ätit medicin nu i två år, 3 piller om dan. Med den kan hon lyssna och skriva samtidigt, betygen har höjts rejält och de andra i klassen har slutat mobba henne. Men Juliettes diagnos har också fått oanade konsekvenser för hela familjen, berättar hennes pappa Loic Leborgne när vi ses i hemmet intill flygplatsen Orly.

Först när Juliette blev utredd förstod föräldrarna att hennes storasyster hade samma problem. Hon fick därför inte sin diagnos förrän hon var 18 år och börjat på universitetet. Hade vi förstått hennes svårigheter så hade vi förstås inte skällt på henne för hennes dåliga betyg i skolan och sagt att hon var lat, nått jag ångrar djupt idag, säger Loic Leborgne.

Storasystern var djupt olycklig under hela sin skoltid och hade inga vänner i sin egen ålder. Det hade vi kunnat besparat henne om vi bara förstått, fortsätter Loic Leborgne. Nu pluggar hon till sjuksköterska och är mer tillfreds med livet. Men några piller tar hon inte, det är för sent har läkarna sagt. Fast det numer inte är ovanligt att vuxna med ADHD också medicinerar. Loic Leborgne har dessutom insett att han själv också har ADHD, även om ingen ställt diagnosen. För honom var det en lättnad förklaring till alla konflikterna i skolan och med föräldrarna och vilken krokig väg hans liv tagit.

I skolan fick Loic Leborgne uppmaningen att sporta för att hantera sin hyperaktivitet. Det blev fotboll, tennis, simmning och judo med svart bälte.

Han blev inte lugnare, men det var bra ändå, säger han. Numer är han försäljningschef för ett byggföretag. Julietts ADHD-utredning har kostat 20 000 kronor. Medicinen går på lika mycket årligen. Familjen kan få ersättning från socialförsäkringssystemet, men då måste Juliettes funktionsnedsättning registreras, vilket de inte vill.

Loic Leborgne tycker att den här typen av vård borde vara gratis, så den inte kommer an på plånboken. Han efterlyser också att lärare får utbildning kring ADHD för hans erfarenhet är att ingen i Juliettes skola förstått hennes problem utan bara tyckt att hon borde skärpa till sig. En bild som delas av många föräldrar enligt patientorganisationen TDAH-France.

Så hur många barn har ADHD egentligen? När hundratals vetenskapliga studier sammanvägs från hela världen så kommer man till ett snitt på mellan fem och sju procent som idag diagnostiserats, men eftersom adhd-diagnoser inte ställs med hjälp av röntgenbilder eller blodprov, utan efter en tolkning av symptom som patienten själv beskriver så spelar kulturella faktorer in, liksom tidsandan, säger professor Bruno Falissard.

Idag kallar vi den här gruppen av symptom för ADHD, men det är en konstruktion som kanske kommer att överges om något decennium eller två när vi förstår mer. Bruno Falissard har också funderat på vad som driver den snabba ökningen av antalet ADHD-fall i världen:

Idag finns en förväntan att alla ska lyckas, ska uttrycka sig och vara fria, vilket ställer större krav på individen. Dessutom tycker han att både föräldrar och skola har problem att upprätthålla auktoritet när det inte längre är okej att slå barn i de flesta länder, även om det faktiskt fortfarande är tillåtet att aga sina söner och döttrar i just Frankrike och en majoritet av befolkningen vill ha det så.

En annan forskare som ägnat 40 år att fundera på frågan vad som driver den globala epidemin av ADHD-diagnoser är Peter Conrad, amerikansk professor i sociologi vid Brandeis University utanför Boston. Han har studerat ett antal länder, bland annat USA och Frankrike och funnit fem faktorer:

Läkemedelsindustrin har förstås ett intresse av att så många som möjligt äter ADHD-piller och helst hela livet. I USA är det tillåtet att göra medicinreklam direkt till allmänheten, det är det inte i andra länder, men industrins lobbying och stöd till patientorganisationer är en annan faktor enligt Peter Conrad. Liksom att psykiatrin blivit allt mer biologiskt inriktad, där kemiska obalanser i hjärnan blivit viktigare än sociala och psykologiska krafter och sjukvårdsapparaten hellre subventionerar läkemedel än dyr terapi. Den amerikanska manualen över psykiska sjukdomars segertåg över världen spelar också in, liksom all lättillgänglig information på nätet, anser Peter Conrad. Till exempel alla ADHD-tester:

Gungar ditt barn på stolen vid matbordet? Har det svårt att höra på en längre stund? 15-20 frågor ställs och svarar man ja på mer än några så är det dags att söka en läkare för ADHD-utredning enligt internet-testen, berättar professor Peter Conrad.

Frågan är vilka föräldrar till en sexåring som inte skulle svarat ja? Kan det också vara omognad som medikaliseras, undrar Peter Conrad? Ett tecken på det är att det är mycket vanligare med en ADHD-diagnos bland barn födda sent på året, än de födda tidigt. Så är det i USA, Kanada, Island, Sverige, Holland, Spanien och Tyskland till exempel. Men är det så konstigt att decemberbarnen har lite svårare att lyssna på fröken och sitta still än deras klasskamrater födda i januari, nästan ett år äldre?

Danmark är det enda land som inte sett den här omognadseffekten i en vetenskaplig studie kring ADHD-diagnoser. Men där fick också de yngsta barnen i en årskull fram tills för några år sedan börja skolan ett år senare om föräldrarna ville. Det har nu stramats upp. Bara undantagsvis får barnen börja med nästa årsklass, så Anton Pottegård som är forskare i klinisk farmakologi vid Syddansk universitet tror att skulle studien göras om nu så har även Danmark inordnat sig i ledet. Alltså att de yngsta barnen i klassen oftare får en ADHD-diagnos. Det berättar han när jag hälsar på i sommarhuset på Själlands Udde:

Kanske får vi nu ett problem vi redan löst med flexibel skolstart, tänker Anton Pottegård. Han har också undersökt hur länge danska barn tar sina metylfenidatpiller, och det visar sig då att bara 4 av 10 håller på mer än ett år. Inte heller har antalet ADHD-fall ökat på flera år, men så låter det inte i den uppskruvade mediedebatten i Danmark.

Anton Pottegård kan inte komma på någon annan sjukdom där lekmän debatterar lika tvärsäkert vad som är rätta behandlingen för en sjukdom. En annan sak som förbryllar honom är de stora skillnaderna i procentandel barn som får en ADHD-diagnos. Island är till exempel uppe på samma höga nivå som USA, dubbelt mot Sverige, Norge och Danmark. Men avvikelserna inom länder är ännu större. Ett sjukhus i en stad kan ge mer än dubbelt så många ADHD-diagnoser som ett annat, och på båda anser läkarna att de gör rätt. Fast så kan det ju inte vara, tycker Anton Pottegård

Programmet tillhör kategorin: Vetenskap/Miljö
Alla avsnitt från programmet Vetandets värld
Igår kl 12:10(20 min)
Tor 22 jun kl 12:10(19 min)
Ons 21 jun kl 12:10(20 min)
Tis 20 jun kl 12:10(19 min)
Mån 19 jun kl 12:10(19 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".