Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Ett avsnitt från Släktband
Stor- Nila, Lill- Docka och sockenlappar
Mån 03 dec 2007 kl 11:00
Ett dråp förändrar livet för det unga sameparet som håller på att bilda familj i mitten av 1800- talet. Stor- Nila råkar i ett slagsmål ha ihjäl Sven Sjulsson som lämnar efter sig två föräldralösa barn... Sonen som var tio år blev vittne till händelsen och dottern Kristina Maria var bara sju år gammal när hon blev föräldralös.

Efter dråpet sitter Stor- Nila på Långholmen många år. Under tiden hinner renarna skingras och det unga paret kommer framöver att leva i utanförskap och fattigdom.

Stor-Nila och Lill-Docka var kändisar i sin tid. När de hittades döda på fjället,76 år gamla, skrev tidningarna om händelsen och om deras dramatiska liv. Man hade funnit dem liggande intill varandra, Lill-Docka insvept i Stor-Nilas rock.

Birger Ekerlid har forskat i sameparets historia. Han härstammar både från förövaren och offret. Förutom alla böcker och dokument som kommer från arkiv har han också bandinspelningar där människor födda på 1800 talet berättar om Stor- Nila och Lill- Docka. 

På Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå har Birger funnit 21 inspelningar där det berättas om Stor- Nila. Länk till:

Birger Ekerlid har skrivit boken Fattiga som de voro. Berättelsen om Stor- Nila, Lill- Docka och andra människor i Lappmarken under 1800- talet.

Sockenlapparna – en försvunnen folkgrupp

Det fanns under 1700- och 1800-talen en grupp samer speciellt anställda för att göra vissa sysslor som bondebefolkningen inte ville utföra själva. Som att slakta hästar, flå hundar och kastrera boskap.

Ingvar Svanberg är etnolog och forskare vid Uppsala universitet.

Han började intressera sig för den här folkgruppen när han själv var student.

-Jag frågade min handledare om de samer som Carl von Linné sa sig ha träffat så långt söderut som i Äppelbo i Dalarna, och nere i Hälsingland.

”Det måste ha varit sockenlappar” sa min lärare. ”Där har du något att forska om”.

Så blev det, och med tiden blev det en bok om den här folkgruppen som numer är borta som grupp.

-Jag upptäckte i stort sett en ny folkgrupp som inte varit beskriven tidigare, säger Svanberg..

Det handlar om en grupp samer som var isolerad från de samiska sammanhang vi vet något om idag, såväl språkligt som släktmässigt. De fanns i södra norrland från Ångermanland och Medelpad i norr och ner till södra dalarna, Gästrikland, och faktiskt så långt ner som till nordöstra uppland.

Namnet ”socken-lapp” kommer sig av att varje socken i det här området hade krav på sig att stå för försörjningen av en samefamilj. Familjerna skulle få mat och tillgång till bränsle, ibland också enklare bostäder, mot att de utförde vissa sysslor: 

-Det handlade om att slakta hästar, kastrera boskap, avliva hundar och flå dem, och dessutom gjorde de en hel del korgarbeten och andra hantverk, berättar Svanberg.

Samma slags tjänster utfördes i södra Sverige av bödelsdrängarna – rackarna, och på vissa håll i Skåne och på västkusten av de så kallade nattmännen. Ändå fanns det skillnader mellan rackarna och sockenlapparnas sociala status berättar Ingvar Svanberg.

-Det fanns mycket starkare aversioner mot rackarna. De fick inte komma in på krogen, ofta fick de inte begravas på kyrkogården, de var avskydda på alla sätt. Men den sortens hat fanns inte alls mot sockenlapparna. Visserligen ville sockenbönderna inte slakta sina hästar själva men man hade inte samma aversion mot det jobbet som man verkar ha haft i södra Sverige, säger Ingvar Svanberg. Därmed följde inte rädslan med gentemot dem som utförde det jobbet.

Sockenlappssystemet kom till i början av 1700-talet. Det blev ett sätt för myndigheterna att hantera en folkgrupp som från myndighetshåll uppfattades som ett problem.

Sockenlapparna fanns i det aktuella geografiska området sedan tidigt 1600-tal och där hade utfört de här tjänsterna också innan de blev bofasta Men myndigheterna tyckte att de skulle flyttas till de områden där de hade sina ”rätta jaktmarker” som man uttryckte det.

Man fångade helt enkelt in samerna i södra norrland och flyttade dem till norra Norrland där man ”släppte” dem. Men sockenbönderna i södra norrland protesterade och ville ha dem och deras tjänster nära sig. Myndigheterna fann då på råd; varje socken fick ta på sig att ”hålla” en sockenlapps-familj. De fick en del livsmedel, tillgång till bränsle och ibland också enklare bostäder. På så sätt blev den här gruppen samer bofast.

-Bönderna agerade till samernas fördel, de uppvaktade både landshövdingen i Gävle och kungen för att de skulle få finnas kvar i södra norrland, berättar Ingvar Svanberg.

Socken-lapparna höll sig länge till sin egengrupp när det gällde äktenskap och social umgänge men de var trots allt ganska populära inslag hos bönderna.

-Man bjöd ofta in dem för att berätta sagor, säger Ingvar Svanberg, och tillägger:

-Det fanns också många duktiga spelmän bland socken-lapparna, och de var förstås populära.

I slutet av 1800-talet förändrades villkoren i samhället. Industrisamhället avlöste jordbrukssamhället, och med det bröts de gamla strukturerna i samhället upp.

Socknarna började tappa sin gamla roll, och bristen på arbete på landsbygden drev folket till städerna.

-Socken-lapparnas barn och barn-barn följde med bondbarnen till städerna och började arbeta där istället. Därmed blev de assimilerade och folkgruppen försvann, bortsett från enstaka äldre personer som blev kvar på landsbygden, berättar Ingvar Svanberg.

-Vi ser i kyrkböckerna hur de plötsligt börjar gifta sig med människor utanför gruppen.

Och idag är den helt borta, den folkgrupp som var anställda som sockenlappar.

Ingvar Svanberg menar att det var de speciella sysslorna som höll ihop gruppen etniskt. När sysslorna försvann så försvann också anledningen att hålla samman gruppen:

-Det fanns en anledning för dem att upprätthålla sin särart så länge det fanns sysslor som var kopplade till etniciteten, säger Svanberg, och pekar på att detta är ett mönster man ser i hela Europa. Särarten är kopplad till specifika sysslor, gruppen skaffar sig en nisch inom vilken de tar hand om göromål.

-Men i upplösningstider när samhället förändras så gäller det att hitta en ny nisch om man ska överleva som särart.

-Socken-lapparna fann aldrig någon sådan nisch, slutar Svanberg.

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet Släktband
Släktband
Mån 23 jan kl 10:35(24 min)
Släktband
Mån 16 jan kl 10:35(24 min)
Släktband
Mån 09 jan kl 10:35(24 min)
Släktband
Mån 02 jan kl 10:35(23 min)
Släktband
Mån 26 dec 2016 kl 10:35(25 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".