Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Kulturarvet behöver inga blodsband
Ons 27 jan 2016 kl 13:04
Ett slitet matbord förs in i hemmet. Ett arv som tillhör någon annan. Vem har rätt till historien? Och bör allt som är gammalt kastas på sophögen - eller kan alla göra anspråk på kulturavet?

Jag befinner mig i en lägenhet i Stockholms innerstad. Det är en typisk medelklasslägenhet - ljus och fräsch. Två liv är på väg att bli ett. Två drömmar ska bli en. Två hushåll ska bli till ett.

Mycket av det bohag min fru tar med till vår gemensamma bostad utgörs av saker hon ärvt efter mor- och farföräldrar. Några pinnstolar som morföräldrarna köpt till sitt första gemensamma hem och massor med småminnen från generationerna före. Själv har jag bara nyinköpt möblemang och småpryttlar från Ikea och Mio.

I ärlighetens namn argumenterar jag för att vi ska slänga allt det ärvda. I synnerhet det massiva matbordet i furu som min frus farfar egenhändigt har tillverkat. Det är förvisso rustikt och redigt men det är sliten, fullt med märken.

Jag tar fram möbel-katalogen och försöker locka med nya glansiga matbord med namn som Glivarp och Stornäs.

Men efter många diskussioner bestämmer vi att matbordet som påminner min fru om alla samtal hon haft med sin farfar och farmor runt middagsbordet får vara kvar.

Det var först för några år sedan som jag slutade betrakta kulturarv som en samlingsterm för allt gammalt som någon nördig auktoritet bedömt som värdefullt. Tidigare betraktade jag svenskt kulturarv som något jag inte kunde göra anspråk på eftersom jag vet att många inte betraktar sådana som mig som svenskar. Därför kändes det inte meningsfullt att göra anspråk på gårdagen eftersom den inte var min att ärva.

En del av förklaringen till att jag har sett kulturarv som synonymt med gammalt och något som hör till det förgångna, bottnar i min personliga erfarenhet av migration. Vi som på ett eller annat sätt känt av migrationens effekter utvecklar en preferens för nya saker. Vi ogillar oftast gamla saker och vill därför helst köpa nytt. Gamla saker påminner om allt det man lämnat efter sig och som inte fick plats i resväskan. Migrationen innebär också att man troligtvis sökt sig bort ifrån en icke önskvärd dåtid och samtid för att sikta mot en hägrande framtid.

Nu tror jag att fler än jag, även sådana som inte har erfarenhet av migrationen, också föreställer sig att kulturarv är gamla föremål och monument, eller något som nostalgiker vurmar för. Det är bara att sätta sig framför datorn och googla på ordet kulturarv.

Ni kommer att få upp bilder på runstenar, medeltidskyrkor, folkdräkter och hembygdsgårdar.

Ni kommer att få upp bilder på runstenar, medeltidskyrkor, folkdräkter och hembygdsgårdar. Ni kommer också att hitta artiklar undertecknade av personer som säger sig vilja värna om kulturavet men om man gräver lite djupare i argumenten kan man hitta ett motstånd mot förändring – en slags kulturarvswashing, där kulturarv används som ett skynke för att dölja grumliga motiv.

Förklaringen till att kulturarv uppfattas som nostalgi eller samlingsnamn för objekt och monument från dåtid, ligger i hur vi tenderar att tolka begreppets två beståndsdelar – kultur och arv.

När grupper tillskrivs ägarskap av en distinkt kultur, uppstår en logisk följd att endast deras avkomma rättmätigt kan ärva de kulturella uttrycken som de lämnar efter sig. Kulturavet har varit ett tacksamt verktyg i skapandet av iden om det etniskt homogena folkslag som utgör rättmätiga nationer. Genom att binda ihop igår med idag skapas berättelser om eviga ”vi” som alltid har hängt ihop genom historien, och därför underförstått även ska vara intakta i framtiden.

Så vad är lösningen, kanske några av er lyssnare tänker. Har kulturarv spelat ut sin roll i vår globaliserade mångfaldiga ständigt föränderliga värld? Ska vi göra oss av med fenomenet kulturarv eftersom begreppet verkar ge upphov till destruktiva tankefigurer om vi-och-dom?

Jag tror inte att det är möjligt för oss människor att inte kulturarva, det vill säga att använda historiska tillbakablickar i syfte att skapa mening och sammanhang i tillvaron.

Vi människor har ett existentiellt behov av att sätta oss själva och andra i ett sammanhang, och vi gör detta genom att trä en tråd mellan igår, idag och imorgon. Det är en grundläggande mänsklig drivkraft att använda tidsaspekten när vi ska förstå oss själva, skapa vår identitet och få en ide om vilka vi är.

Vi kulturarvar för att existera.

Vi lever dessutom i en föränderlig tid när behovet och intresset för att skapa mening och sammanhang är större än på länge. I tider av förändring ökar behovet av igenkänning och kontinuitet för att det nya inte ska framstå som alltför skrämmande. Vi lockas därför av att blicka bakåt för att hitta tröst och lindring. Det är kanske inte konstigt att dagens tv-tablå kryllar av program där det förgångna är ett tema – Det sitter i väggarna, Vem tror du att du är, Historieätarna; Jag skulle kunna räkna upp många fler program.

Så här: Problemet är inte kulturarvet utan snarare vår syn på att det finns grupperingar som är äkta och av naturen, blodsband eller gud givna – oavsett om vi benämner dessa som nation, etnicitet, ras eller folkgrupper. Är det något vi ska försöka motverka så är det reflexen att dela in oss själva och mänskligheten i essentialistiska grupperingar, snarare än själva historiebruket.

Jag är en av dom som tror att kulturarv lika gärna kan vara ett verktyg för att skapa ett inkluderande samhälle. Men för att det ska vara möjligt tror jag att vi behöver skapa andra mentala bilder av vad som är kultur och vilka som kan ärva ett specifikt kulturellt uttryck.

Här följer ett förslag: Kultur är inte något som existerar utanför människan. Kultur är det som uppstår i en förhandling där enskilda individers erfarenheter, värderingar och beteenden möts och bryts. Kultur är därmed ett utryck som ständigt förändras beroende av vilka som ingår i förhandlingen och vad de tar med sig till förhandlingsbordet.

Om kultur ses som en rörelse som inte behöver blodsband för att överföras mellan olika generation kan vilket mänskligt kulturellt uttryck som helst ärvas av oss alla, oavsett födelseplats eller efternamn. Att jag i egenskap av människa kan göra anspråk på allt det mänskligheten tänkt och skapat i syfte att skapa min högst individuella mening och sammanhang? Vore inte det häftigt?

Några som är inne på samma tankespår är Taina Kantola och Lennart Waaring i boken Arvet och arvtagarna – fem tusen år av mesopotamisk lärdomshistoria. I boken visar författarna hur vi tenderar att tänka på antikens Grekland som nollpunkten ur vilken vår västerländska civilisation är sprungen. Men den historiska forskningen visar att grekerna byggde vidare på tidigare kunskap. Från grekisk-romerska, arameiska, arabiska, persiska och kinesiska spår. Det vi kallar för den västerländska kulturen är ett arv som består av byggstenar med ursprung i olika delar av världens hörn. 

Bokens visar att dagens Syrien och Irak, det som också kallas för gamla Mesopotamien, området som uppstod runt floderna Eufrat och Tigris, består av lager på lager av lämningar efter en oerhört rik och mångkulturell historia. Under tusentals år frodades olika riken i området. Ett nytt tog vid där det förra slutade och byggde vidare på arvet från de tidigare kulturerna. Mänsklig kultur har alltid handlat om mångfald och inspiration. Kanske är det därför ISIS vill förstöra de historiska spåren i Syrien och Irak.

*

Åren går och något börjar hända med matbordet. Nya spår börjar ristas in i ytan. Några stearinfläckar från middagen med nära vänner. Märken från när en av döttrarna slant med kökskniven. 

Långsamt blir bordet också en del av min och mina barns historia och inte enbart min frus historia.

Jag kan inte låta bli att fascineras av hur saker och ting ändras genom att vi ständigt laddar om dessa. Det förgångna kan inte ägas av någon och ingen har mer rätt till den än någon annan. Vi kan alla göra anspråk på gårdagen genom att använda den – men då måste vi fokusera på själva meningsskapandet snarare än på objekten – på kopplingen mellan igår, idag och imorgon och inte bara nostalgiskt tråna efter den tid som flytt.


Qaisar Mahmood, författare och kulturarvschef vid Riksantikvarieämbetet

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Vem vet mest om framtiden? Tor 14 dec kl 13:04(8:47 min)

Hur ser världen ut imorgon? Nästa vecka? Om ett år? Att förutspå framtiden är en svår konst. Men det finns några som lyckas bättre än andra: Superprognostiker. Hur gör de egentligen?

Den traditionella synen på naturen är naiv och romantisk, menar ekofilosofer som förespråkar "svart ekologi". Författaren och kritikern Dan Jönsson utforskar idéerna och efterlyser hopp om räddning.

Sverige behöver vinterkräksjukan Mån 11 dec kl 13:04(9:03 min)

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka – ja, ordet ”vinterkräksjuka” alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket.

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Journalisten Anna Thulin har läst nya böcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami.

Ishiguro har barnets blick på världen Ons 06 dec kl 13:04(11 min)

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".