Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sändes måndag 22 februari kl 10.03

Om Jägareförbundets dubbla stolar

Kaliber om en intresseorganisation på dubbla stolar.

– Här nere kan du se att det ligger älgskinn och ben och ja, du vet att det blir ju köttslamsor och sådan kvar då. Och där så sa de, fick jag höra igår, att det finns björnspår. Så vi går väl ut och kikar om vi ser några.

Solen strålar men det är bitande kallt. Jag är i norra Värmland tillsammans med Eva Ångström, hon har jagat älg i de här trakterna i drygt 35 år. Och här, uppe i skogen, finns en plats där jaktlaget lägger ut rester från älgjakten.

– Det skulle kunna vara något, åtminstone några tassar, du vet, björnspår är ju mera avlånga.

– Det är svårt att veta?

– Det är jättesvårt att veta.

Här finns inte bara björn utan också varg och lodjur.

Men de stora rovdjuren björn, lo, järv och varg applåderas inte av alla – djurägare är rädda för att tamdjur ska tas av rovdjuren och jägare tycker att de konkurrerar om bytesdjuren.

Vilka djur som ska leva i våra skogar och hur många av dem vi ska ha har blivit frågor där olika intressen krockar – och där olika organisationer slåss om att påverka politiken. En av dem är Svenska Jägareförbundet. Eva Ångström var medlem i 25 år innan hon lämnade.

Och det berodde på hur vargen beskrevs i förbundets medlemstidning Svensk Jakt.

– De beskrev vargfrågan i ordalag som jag inte kunde acceptera. Jag var så upprörd varje gång jag läste den att jag tänkte att det här går ju inte.

Nu är hon i stället engagerad i Rovdjursföreningen och sitter med i deras styrelse. Hon är också moderat politiker och tycker att Svenska Jägareförbundet har ett alltför stort inflytande över politiken.

– Ja, de är ju överallt. De har ju spritt sig över hela landet och in i riksdagen och lobbar, och lobbar i Europaparlamentet – de är överallt, och många av dem de lobbar mot är ju också jägare.

Som andra intresseorganisationer lobbar Svenska Jägareförbundet mot politiker för sina medlemmars intressen. Men till skillnad från andra intresseorganisationer har de ett speciellt uppdrag av riksdag och regering, ett uppdrag som varje år ger dem cirka 50 miljoner kronor.

De ska bland annat se till att myndigheter och allmänhet får objektiv information om jakt- och viltvårdsfrågor – alltså samma frågor som de har ett eget intresse att påverka omkring.

Men kan en intresseorganisation både driva sina egna frågor och samtidigt stå för objektiv information?

Vad betyder regeringsuppdraget för förbundets möjligheter att få gehör för sin sak?

Och hur kan en organisation genom åren ha fått hundratals miljoner för att utföra uppgifter åt staten utan upphandling?

Kaliber - idag om Svenska Jägareförbundets dubbla stolar.

För att få svar på några av frågorna har jag åkt till Svenska Jägarförbundets anläggning i Sörmland. Här, på Öster Malma, som är ett slott från 1600-talet, finns en viltpark med våra svenska djur, skjutbana, slakteri och restaurang. 

– HALLÅ! Välkommen, är det första gången du är här?

– Ja, det är det.

Här finns också Svenska Jägareförbundets nationella kansli, och här träffar jag Bo Sköld som är generalsekreterare.

– Men kom upp här så får du se hur vi jobbar.

50 av Svenska Jägareförbundets 109 anställda sitter här på nationella kansliet.

– Det där är bara fälle-horn från en och samma kronhjort och då är det en farbror som har skänkt, så han har gått och samlat.

Svenska Jägareförbundet har ett uppdrag att leda en del av jakten och viltvården i Sverige. Det kallas Allmänna uppdraget och kom till 1938. För det får de cirka 50 miljoner kronor av staten ur Viltvårdsfonden, som förvaltar jaktavgiften som alla jägare betalar.

Det handlar om yrkesmässig jägarutbildning och utbildning av jägare som ska söka efter trafikskadat vilt, vissa uppgifter inom älgförvaltningen, och viltövervakning, alltså att kontrollera hur stora viltstammarna är och hur de mår.

Men den största delen av pengarna, cirka 35 miljoner handlar om att informera: dels om praktisk jakt till jägare, dels om övergripande information om jakt och viltvård till myndigheter och allmänhet, och också om viltforskning. Och informationen ska vara objektiv.

Men hur går det, att både driva sina egna frågor och samtidigt uppfylla regeringens uppdrag att stå för objektiv information?

– Jag tycker att vi har lyckats väl. Och finns det ett behov av att göra justeringar så måste ju uppdragsgivaren komma tillbaka och säga här måste ni bli tydligare och konkretare i olika frågor.

Ersättningen för den allmänna uppdraget utgör cirka en tredjedel av Svenska Jägareförbundets budget. Det ger också förbundet goda kontakter med politiker och myndigheter. Men är det så Allmänna uppdraget också ökar förbundets möjligheter att lobba för sina frågor?

– Uppdraget i sig innebär ju att vi har direkt koppling till politik eftersom regeringen tar beslut, så den delen är ganska självklar. Eftersom vi ska leverera fakta så stärker vi också vår kompetens som medlemsorganisation och så länge vi håller oss till fakta känns det som positivt för vårt grunduppdrag både för våra medlemmar och för regeringen och jakt och viltförvaltningen.

Allmänna uppdraget gynnar både regeringen och medlemmarna, menar Bo Sköld.

Men alla håller inte med. När jag börjar titta på frågan hör jag talas om att det hösten 2014 ifrågasattes av tjänstemän på regeringskansliet. 

Frågan då var om det inte borde upphandlas enligt Lagen om offentlig upphandling. Jag får veta att gjordes en intern utredning, men när jag ringer regeringskansliet går den inte att hitta.

– Jag söker en handling om Jägareförbundet.

– Ja, det känner jag igen…ska se nu…nej…

Men Allmänna uppdraget har också ifrågasatts politiskt.

– Jag heter Stina Bergström och är riksdagsledamot för Miljöpartiet och miljöpolitisk talesperson.

Hon anser att det bör utredas och förändras:

– Jägareförbundet är jätteduktiga på att göra eftersök och bedriva skyddsjakt och det är ju jägare som måste göra det, men däremot de här delarna som handlar om information till allmänheten där tycker jag att det känns konstigt att det är en organisation som ska göra det. Och en organisation som har en syn på saken så att säga.

Jakt och viltvård är ett område där olika intressen står emot varandra. Tydligast märks det i vargfrågan. Vargen är en skyddad art, trots det är det tillåtet med licensjakt på varg – något som har väckt starka känslor och fått EU att hota med att dra Sverige inför EU-domstolen.

Det är också i vargfrågan som Svenska Jägareförbundets dubbla roller ställts på sin spets.

När det inte blev beslut om vargjakt 2011 beslöt Svenska Jägareförbundet att delvis avsäga sig de uppgifter i Allmänna uppdraget som hade med varg att göra.

Det gjorde att de fick 900 000 kronor mindre 2012 och i regeringens beslut för 2012 och 2013 står det att de inte ska ha något informationsansvar i frågor som rör varg.

Så står det inte längre.

På frågan om vad som gäller idag menar generalsekreterare Bo Sköld att vissa arbetsuppgifter inom Allmänna uppdraget som exempelvis att motverka illegal jakt rör också vargen. Och specifikt i vargfrågan ska förbundet bistå med att samordna skyddsjakter och informera om myndighetsbeslut, till exempel om vilka beslut som Naturvårdsverket fattar om vargjakt.

Men förbundet har sedan 2012 också fortsatt att sitta med i arbetsgrupper, delta i vargsymposium och svara på remisser berör vargfrågan. Det framgår av de redovisningar av Allmänna uppdraget som de skickat till regeringen.

Svenska Jägareförbundets dubbla roller går också isär när det handlar om hur många vargar som ska finnas i Sverige.

Riksdag och Naturvårdsverk har slagit fast att vi ska ha 270 vargar.

Svenska Jägareförbundet säger max 150 vargar.

Generalsekreterare Bo Sköld betonar att förbundet naturligtvis driver opinion för sina frågor men accepterar samtidigt de demokratiska beslut som fattats:

– Har man tagit de demokratiska besluten då har vi sagt att vi lever efter dem. Sen tror vi fortfarande att det är rimligt med 150 vargar.

Sveriges största jägarorganisation, Svenska Jägareförbundet, har alltså två olika roller, som medlemsorganisation ska de lobba för att förändra politiken, men som innehavare av ett statligt uppdrag ska de informera objektivt i samma frågor.  

På vilket sätt har de då påverkat politiken? På deras hemsida läser jag att de starkt bidragit till att Sverige fick licensjakt på varg. Jag bestämmer mig för att titta närmare på frågan och hittar ett brev till regeringen.

Där kommer Svenska Jägarförbundet tillsammans med bland annat Jägarnas riksförbund och LRF med ett förslag som de själva beskriver som kontroversiellt. Förbunden säger nämligen att de kan gå men på flytt av genetisk värdefulla vargar till områden där de kan bilda revir. Anledningen är att man i så fall kan ha mycket färre vargar, och ändå hålla dem genetiskt friska.

Men det finns ett villkor – och det är jakt.

Så här står det i brevet:

”Därför är det ett ovillkorligt krav att eventuella aktiva åtgärder som kan öka antalet immigranter till dagens inavlade vargpopulation inleds med förvaltningsjakt som verkligen visar på samhällets vilja att reglera vargstammen på en nivå som kan tolereras.”

Två månader senare lägger regeringen fram en proposition som leder till att Sverige får licensjakt på varg, som inleds 2010.

Men det som Svenska Jägareförbundet och de andra intresseorganisationerna gick med på i utbyte mot vargjakten - projektet att flytta vargar – har nästan helt gått i stöpet.

Och det beror till stor del på att enskilda jägare gavs stort inflytande över hur det skulle fungera i praktiken.

Jag är i riksdagen för att träffa Eskil Erlandsson.

När vargjakten och besluten att flytta vargar fattas är han landsbygdsminister och han gör en ändring i jaktförordningen. Markägare ska kunna säga nej till att få varg flyttad till sin mark. Men inte bara det. Även jakträttsinnehavaren – som kan vara en annan person - får möjlighet att säga nej.

– Ja, det handlar ju ytterst om äganderätten vad man kan göra på en mark. Enligt vår uppfattning måste det ju vara en acceptans hos den som tar emot en vild art. Finns inte den acceptansen blir ju inte det man gör särskilt lyckosamt för det mesta.

– Men varför jakträttsinnehavaren?

– Vi gjorde det valet att det är i första hand markägaren och i andra hand rättighetsinnehavare och i det här fallet valde vi då jakträttsinnehavaren.

– Men varför just jakträttsinnehavaren?

– Ja, det var ett ställningstagande vi gjorde.

Någon utförligare förklaring än så får jag inte.

Men beslutet fick stora konsekvenser. Enligt Naturvårdsverket blev det mycket svårt att flytta varg, eftersom nästan inga jakträttsinnehavare sa ja. Från början hade man talat om att flytta högst 20 vargar. I verkligheten kom bara ett fåtal flyttar att göras, och bara två vargar etablerade sig i det område dit de hade flyttats.

– Så jakträttsinnehavarens möjlighet att säga ja eller nej är alltså viktigare än att ni kunde genomföra det här projektet?

– Det är ju till en del genomfört, det är ju som du själv sa.

– Två vargar.

– Några förflyttningar ja, och det är ju inte så lite det.

Eskil Erlandsson är själv jägare och medlem av Svenska Jägareförbundet, men att det skulle göra honom jävig håller han inte med om. Och han ser ingen konflikt mellan Jägareförbundets dubbla roller: att de både lobbar för sina egna frågor om jakt och viltvård samtidigt som de har ett uppdrag från staten att objektivt informera om samma frågor.

De påverkar inte politiken mer än andra organisationer menar han.

– Det klart att de framför sina synpunkter likväl som andra organisationer framför sina som vi också lyssnar till. Och sen gör ju en regering en sammanvägd bedömning. Det är ju inte så att jag eller ett enskilt statsråd fattar ett beslut utan det tas ju i kollektivet.

Men jag pratar med flera olika personer som jobbar nära politikerna får jag en annan bild.

De vill vara anonyma med talar om att Jägareförbundet har kanaler direkt in i riksdag och regeringen och ett mycket starkt grepp över många politiker. ”Jag har jobbat i mer än 20 år, men aldrig upplevt en så stark lobbyorganisation” säger en av dem.

Men vilka vägar har de då in till den politiska makten? Ja, en av dem sägs gå genom en annan förening som Eskil Erlandsson också är medlem i. Nämligen Riksdagens Jakt- och fiskeklubb.

– Ja, nu är vi i kulvertarna, en del av det stora underjordiska riksdagssystemet.

Jag är i riksdagshusets källare tillsammans med Isak From, socialdemokrat och ledamot i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.

– Här bort är postservice och tryckeri och sådan saker som handlar om intern service.

Isak From är också ordförande i Riksdagens jakt- och fiskeklubb och vi är på väg till klubbens skjutbana.

– Här står det luftgevärshall står det här…

– Precis…

Bakom en vit dörr finns ett mörkt källarrum. Förutom en nio-meters luftskyttebana finns det inte mycket plats för än mer än ett lågt bord, en ställning för luftgevär och ett skåp med ammunition.

– Medlemmar kan låna den här hallen. Vi har två mästerskap här, ett på våren, och så ett allmänt inför jul, Skinkskyttet, vinnarna i dam- respektive herrklass blir belönad med en julskinka.

– Här är en skinkskyttetavla med ett vildsvin.

Isak From laddar målet med en bild på ett vildsvin och gör sig klar att skjuta.

– Mitt i prick!

Och så rullar han tillbaka bilden.

– Vad finns det för koppling Svenska Jägareförbundet och den här klubben?

– Egentligen ingenting alls, vi nyttjar Svenska Jägareförbundet genom att de återkommande bedriver jägarexamensutbildningen tillsammans med oss.

– Och sen åker ni på älgjakt i Värmland med dem?

– Ja, jaktklubben har haft ett mångårigt med Jägareförbundet Värmland, där de erbjuder älgjakt.

– Betalar man för det här?

– Absolut!

– Hur mycket då?

– Det kostar 2 000 kronor.

– Och då få man?

– Då får man en väldigt välorganiserad jakt under en och en halv dag.

– Finns det andra aktiviteter som Svenska Jägareförbundet står för i jaktklubben?

– Egentligen inte, det kan vara om vi genomför något seminarium som de är inbjudna till, ibland tillsammans med andra organisationer.

Riksdagens jakt- och fiskeklubb har cirka 70 medlemmar som är riksdagsmän eller tjänstemän i riksdagen och varje år åker mellan 10 och 15 av dem på älgjakt tillsammans med Svenska Jägareförbundet, och det är också många som väljer att ta jägarexamen, som är ett erbjudande som vänder sig till alla i riksdagen, inte bara medlemmar. 2014 anmälde sig 25 personer till kursen.

Men Isak From ger inte de rätt som menar att Jägareförbundet har ett stort inflytande över politikerna:

– Det tror jag är en partsinlaga från några som inte tycker om jakt eller Jägareförbundet.

Och inte heller han ser någon konflikt i Svenska Jägareförbundets dubbla roller, dels att stå för objektiv information, dels att driva sina egna frågor och han tycker att Allmänna uppdraget fungerat bra, inte minst därför att Jägareförbundet finns i hela landet.

– Viltvårdsfrågorna är ju verkligen frågor som inte är storstadsfrågor utan regionala frågor och då är det viktigt att den verksamheten bedrivs och kan finnas i hela landet.

Hur är det då med den utredning som jag hört talas om skulle ha tagits fram av tjänstemän på regeringskansliet om att Allmänna uppdraget borde upphandlas?

Isak From säger att han känner till att det finns ett sådant förslag, men han ser inget skäl till man borde göra en upphandling.

– För mig kändes inte som ett alternativ att man skulle upphandla det i varje fall och i vart fall har man inte visat på något sätt att en upphandling skulle bli billigare eller att kvalitet skulle bli bättre, snarare tvärtom.

Men kan man verkligen välja om man vill tillämpa Lagen om offentlig upphandling eller inte? Jag blir ännu mer nyfiken på vad som egentligen sägs i utredningen och ringer återigen till regeringskansliet.

– Nu ska vi se… allmänna uppdraget… nej…

Men inte heller nu får jag tag på den handling det talas om.

Vi återvänder till Eva Ångström i Värmland.

– På andra sidan den där dungen, där sköt jag en älg en gång.

Hon säger att hon håller med Svenska Jägareförbundet i mycket vad det gäller älgjakt, men hon kan inte se att deras information om rovdjur är objektiv.

– Nu har jag ju tillgång till tidningen Svensk Jakt även om jag inte är medlem så jag har följt den och under 2014 kollade jag vad de skrev om varg. Det var inte ett, som jag minns, positivt uttalande om vargen.

– Men kan man inte tänka sig att tidningen är fristående från förbundet?

– Jag har hört det där att tidningen talar för sig. Det kan den väl inte göra? Vi har ju en tidning i Rovdjursföreningen som heter Våra Rovdjur, den är också fristående. Men det vore ju märkligt om den till 90 procent uppehölls sig vid något som själva Rovdjursföreningen inte står för.

Enligt Svenska Jägareförbundets generalsekreterare Bo Sköld försöker förbundet skilja mellan förbundets åsikter och information inom Allmänna uppdraget. Tidningen och bloggen ska spegla medlemmarnas intressen säger han.

Men kan man verkligen göra en sådan uppdelning?

Jag går igenom Svenska Jägareförbundets blogg skriven av förbundets anställda. Flera inlägg får mig att reagera, men speciellt ett. En jaktvårdskonsulent, alltså en av dem vars tjänst till stor del går inom Allmänna uppdraget, skriver så här om en namngiven forskare.

”Han har fel på flera punkter och vilseleder medvetet läsaren”

”Han driver hänsynslöst en egen agenda… Han föreslår svenska förvaltningsåtgärder i syfte att gynna sin egen privata forskning.”

Så här säger Bo Sköld:

– Det som jobbigt i de här frågorna är ju att man både ska kunna ha fakta och faktaunderlag och sen så uttrycka åsikter som våra medlemmar tycker och känner och där kommer det alltid att vara en svårighet att vara glasklar och krispig när det gäller vad som är vad. Men där har vi valt att bloggen, den är inte något faktaforum i grunden.

Men Svenska Jägareförbundet ska inte bara objektivt informera om vetenskap. De sitter också med i det råd som granskar ansökningar från de forskningsmedel som Naturvårdsverket beviljar; de arrangerar konferenser om bland annat viltforskning och ibland tillsammans med Naturvårdsverket och varje år svarar de på ett 100-tal remisser inom ramen för Allmänna uppdraget.

De har helt enkelt ett stort inflytande i jakt- och viltvårdsfrågor. Men som Sveriges största jägarorganisation med cirka 150 000 medlemmar kanske de ska ha det? Jag ställer frågan till Andreas Duit som är docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

– Ja, å ena sidan är det jättebra att man har en aktiv dialog med myndigheter och förvaltningar så ska vara i en demokrati, men det problematiska börjar ju när ett särintresse får en priviligierad position gentemot alla andra, då kan man börja misstänka att den här positionen över tid leder till att intresseorganisationens syn på vad som är riktig och bra policy blir det normerande medan andra intressen, synvinklar och perspektiv trängs undan. Och får successivt allt svårare att komma till tals.

Risken finns alltså att Svenska Jägareförbundet får ett alltför stort inflytande, och att dess syn blir det som betraktas som normalt och rätt.

– Det finns trots allt olika idéer om hur viltvård ska bedrivas och det finns nog en del som menar att vår flora och fauna bör nog förvaltas på ett annat sätt än att maximera dess jaktvärde.

Enligt Andreas Duit var det tidigare vanligt att staten knöt olika intresseorganisationer till sig, men att det är en modell för statsförvaltning som i stort sett försvunnit sedan slutet på 1900-talet.

– Men däremot är det något man i större utsträckning rört sig bort ifrån mycket därför att man upplevde att det blev ett system som inom vissa områden gav alldeles för stort inflytande åt särintressen.

Men vad säger då Svenska Jägareförbundets generalsekreterare Bo Sköld: kan en intresseorganisation som driver sina egna frågor samtidigt stå för objektiv information?

– Ja, det kommer väl alltid att vara så eftersom vi har både ett medlemsuppdrag och i det här fallet ett regeringsuppdrag att vi alltid måste granska är vi tillräckligt objektiva, är faktan tydlig, inte åsiktskopplad om vi lägger ut på webben om våra viltarter eller lägger fram ett remissförslag och då kommer det alltid att ligga en svårighet där och då kommer det alltid att vara viktigt att vara på hugget: dels internt, dels regeringen. Stämmer det, håller det, så det där tycker jag vi måste jobba med hela tiden.

Men flera statliga utredningar har genom åren pekat på att Jägareförbundets dubbla roller är problematiskta.

1997 – Det är inte lämpligt att EN organisation har ett sådant här uppdrag. Det borde fördelas på flera organisationer och myndigheter, står det i en utredning.

2003 – Jägareförbundets dubbla roller kan skapa trovärdighetskonflikter när det gäller objektiv och allsidig information, skriver en utredare, och föreslår ett nedbantat Allmänt uppdrag.

2004 – En ny utredare kommer fram till att Jägareförbundets dubbla roller INTE är något problem, förutom vad det gäller rovdjur – där bör de inte ha något informationsuppdrag, anser utredaren.

2007 – Allmänna uppdraget tillsammans med att förbundet företräder ett särintresse innebär att de har en särställning i jämförelse med andra intresseorganisationer, står det i en utredning.

Men när det blivit dags för politiker att fatta beslut har det hittills alltid slutat med att Svenska Jägareförbundet får behålla sitt uppdrag. Jag frågar miljöpartisten Stina Bergström vad hon tror.

– Men jag tror att det handlar om att man är duktig på att lobba på politiker, och kanske också att det är många politiker som är jägare.

En artikel i Svenska Dagbladet 2003 pekar på samma sak. Den beskriver hur förbundet inför hotet om att få sitt Allmänna uppdrag rejält nedbantat inlett ett lobbyarbete och bland annat tagit kontakt med Riksdagens jakt- och fiskeklubb.

Jag frågar Bo Sköld om det är så här man jobbar även idag?

– Nej!

– Inte?

– Nä.

– Hur gör man idag då?

– Ja, man informerar om fakta.

Bara några dagar innan jag ska träffa Svenska Jägareförbundet får jag ett mejl. Mejlet innehåller den utredning som jag letat efter ett par månader.  Den är gjord av regeringens enhet för upphandlingsrätt och slutsatsen är tydlig: övervägande skäl talar för att Allmänna uppdraget skulle ha upphandlats. 

Och det fick Svenska Jägareförbundet veta hösten 2014 - förbundets ordförande Björn Sprängare berättar om hur det gick till.

– Jo, vi fick ju information att nu ska Allmänna uppdraget omprövas, det ska inte hanteras som tidigare och vi var ju rätt ställda. Det kom ju som en blixt från en klar i himmel. Vi hade svårt att svara hur vi skulle agera, vi bad att få återkomma. Och vi gick ju hem och resonerade och sen tog vi kontakt med statsrådet och uppenbarligen tog man intryck av vad vi sa.

Björn Sprängare säger att förbundet inte är främmande för en översyn av Allmänna uppdraget, men att man i så fall måste ha tid att ställa om verksamheten som har stor personal.

– Vi tyckte att ska man göra en förändring så bör man få medverka i en förändring, hur den ska gestaltas, det kan vi inte bara få rakt upp och ned som en blixt från himmeln och sen kom svaret tillbaka att vi går vidare som vi gjort förut.

– Tog ni några kontakter utöver statsrådet då?

– Ja, vi mobiliserade naturligtvis det vi kunde för att kunna påverka personer som har inflytande där, det är självklart att vi gör det.

Och mobiliseringen gav alltså effekt.

Allmänna uppdraget blir kvar tills vidare, men man kommer att titta på det i samband med att man utreder hur pengarna från jägarnas jaktavgifter används.

Det här säger ansvarig minister Sven-Erik Bucht.

– Och vad vi kommer fram till där det är för tidigt att säga idag.

Och när den utredningen blir klar vill han inte uttala sig om, bara att han anser att Allmänna uppdraget är viktigt. 

– Och att vi har ett Allmänt uppdrag även fortsättningsvis, det är väldigt viktigt.

– Och ska det upphandlas?

– Det får vi se.

 

 

 

 

 

 

 

Upptäck innehåll från programmet Kaliber
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.