Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Det som sticker till i själen - om broderi mot byråkrati och på plåt
Tor 11 feb 2016 kl 13:04
Det stora stygnet är en utställning på Röhsska museet i Göteborg - broderi som vision och vittnesbörd. Katarina Wikars gick dit för att förstå vad man kan uträtta med en linneduk och lite silkesgarn.

Kan man brodera en klagoskrift, sin vädjan om upprättelse? 1805 inspärrad på Jönköpings bastilj utan både papper och penna tog Mätta Charlotta Fock anklagad för att ha giftmördat sin man och två av sina barn till det hon hade för att hävda att hon var oskyldig. Att med nål och tråd försvara sig inför både domarna och gud. En kopia av detta broderi går att se på Röhsska museet i Göteborg på utställningen Det stora stygnet – broderi som vision och vittnesbörd. I korsstygn på 27 hopsydda bitar linneduk kan man läsa delar av hennes över tvåhundra år gamla skrift. Det oundvikliga memento mori. Tärd af krämpor, hölgd af smälek, tryckt af olycks öden. Så står ordet änka fastsytt med en ram av små, små stygn runt sig. Den fattige utan stöd. Den förtrycktas gråt och klagan.

Det stora stygnet kan vara ett mycket litet. Eller ett ihärdigt. Förfärdigat under hundratals timmar. Det kan vara korstygnsrosor på en dörr till en krockskadad rostig skrotbil som perforerats med tusentals små hål så det går att sy på den som hos den litauiska konstnären Severija Inciraukaite-Kriauneviciene. Hennes broderade bildörrar gör ett segertåg genom världen just nu, visades senast på graffitti-konstnären Banksys utställning Dismaland på ett havererat nöjesfält i England. Det är väl i för sig inget nytt, att ta trasiga saker från konsumtionssamhällets soptipp och ge dem nytt liv, stoppa det värdelösa in i en annan mer beständig kontext, konstens, men de här bildörrarna med broderade rosor har också andra, tja, ingångar. Tekniken förlorade mot tråden. Eller? Ingenjörskonsten mot hantverket. Eller tvärtom? Generationer av mormödrars stilla korsstygnsbroderi under lilla läslampan är helt plötsligt ute på gatan och ställer frågor om framtiden. Det är något särpräglat underminerande i dessa rosor på plåt. Konstnären brukar också brodera på kasserade stekpannor och oljekannor.

Sällan har jag blivit så upplivad och överraskad samtidigt som av alla dessa stygn. Kan det vara så att jag mitt i medelåldern sitter med en massa ärvda linnehanddukar och silkegarn som bara pockar på en ny användning? Ja. Men jag är förgiftad av för mycket tråkig syslöjd i grundskolan på sjuttiotalet. Jag kom hem med de vindaste dukarna i korsstygn. Hade inte vad Sara Lidman kanske skulle kalla Tålamodet. Därför har jag haft den där livslånga hatkärleken till handarbetet. Vänt och vridit på generationers broderade monogram på lakan inför bröllopen, hundratals blommor och tomtar på bordsdukar, alltid tänkt: så mycket förödd kvinnokraft. Och samtidigt varit avundsjuk på noggrannheten, över allvaret i uppdraget. Inte slarva, inte sy snett. Inte repa upp och skrika och gå på kafé istället. Sitter handarbetet, hela konsthantverkandet i huvudet eller i händerna?

Därför är också delar av utställningen Det stora stygnet en befrielse. Kantiga blomblad som taggtrådar på ostrukna linnehanddukar, som hos konstnären Elisabeth Eriksson, som då naturligtvis går under beteckningen särlingskonst. Jag vill också göra kantigt på ostruket. Förstås. Hon gör också handgjorda böcker i ett enda exemplar.

Det är inte hela tiden men ofta ett skapande som lugnar ner som hos Elsa Agélii som sen sjuttiotalet gjort dagboksbroderier, som broderade vad hon kände inför dagsnyheterna. Hon skriver: Jag löser inga världsproblem med mina stygn men något stillar jag sinnets oro när den kan omvandlas till skapande. 1978 broderade hon framtiden i: Samtal med min dator 1983. Sen drev hon ett projekt Vatten och öken där hon bland annat gjorde collegebroderier med skräp, stenar, glasbitar hon hittade på gatorna i Marocko. Broderi som solidaritetsaktion.

Broderiet visar sig också ligga nära byråkratin. Kanske har det en omständlighet, en repetitiv rörelse gemensam med sin fiende? Nöta ut varandra. Birgit Engströms pappa anklagades 1950 när hon var tolv år för att tillhöra en kommunistisk spioncell Grupp Norr, för att ha samlat in uppgifter om försvarsanläggningar i Norrland för Sovjetunionens räkning. Pappan nekade till anklagelserna men fick två års fängelse och blev av med sin anställning på SJ. Det visades sig vara mytomans konspiration och författaren Vilhelm Moberg kallade processen för rättsröta. Dottern har på gardinlängder i åratal broderat dessa turer genom domstolsväsendet, försöken att retroaktivt få resning för faderns fall i Högsta domstolen. Gardinlängd efter gardinlängd med röda korsstygn i verket Stygn av smärta.  Som ett sätt att bearbeta familjetraumat, få denna härva ur händerna, ur huvudet, som ett sätt att berätta för världen i rödaste rött, som i blod vad som hände, hur orättvis behandlingen av fadern var. Alla dessa timmar, tänker jag, för att som hon skriver: Revidera grundlagen via nålen.

Först vid fyrtio kom jag på att jag ägde händer. Så säger kvinnan i den österrikiska författaren Marlen Haushofers senare filmatiserade roman Väggen om en kvinna som plötsligt befinner sig ensam i alperna med resten av världen på andra sidan en ogenomtränglig glasvägg. Hon tvingas bli självförsörjande för att inte gå under. Tvingas bruka sina händer. I stan kan man leva ett helt liv i nervös brådska, man kan stå ut med det länge. Men så kan man inte bestiga berg, sätta potatis, hugga ved eller slå gräs. Allt detta fikande, konsumerande till skillnad från handens verk. Jag går genom skåp och lådor i mitt barndomshem. Alla korsstygnen, alla spetsbroderierna, vävarna, allt detta kardande, kammande, spinnande, täljande. Varför kan vissa händer mer än andra? Är det så att mina aldrig avkrävts något? De ligger långfingrade nästan obrukbara på bordet. Jag kan inte vika en servett ens. Inget av det jag kan sitter i händerna.

Har man bråttom ska man inte brodera. Och kanske är det vad som dröjer kvar både bland alla omsorgsfulla för världen dolda pärlbroderier från förra sekelskiftet, och de samtida: slukhål av svarta stygn intill sydda Ikeakassar under en sjukt gul batikhimmel, själva tiden. Ida-Lovisa Rudolfsson, min nya favorit, tar avstamp i ett sorgset ansiktsuttryck på spårvagnen, i en obehagligt tyst familj på ICA, blandas med egna minnen, stora frågor och stora rädslor. Det är nödvändigt att sy fast detta sammelsurium av tankar och upplevelser. Stygn för stygn.

 Och allt blir kvar som vision och vittnesbörd. En broderad dagbok är mer beständig än en blogg. Vad blir kvar av oss till slut? Med vad vill du nåla fast dig för att inte bara upplösas i intet? Vem vet om adelsdamen Mätta Charlotta Fock var oskyldigt anklagad eller inte? Om hon dödade familjen för att fly med älskaren. Hon dömdes år 1809, efter att ha erkänt sig skyldig, att få ena handen avhuggen, halshuggas och brännas på bål. Men hennes olyckas ord är en gång för alla sparad för eftervärlden, stungna genom linneduken. Förtärd av sorg och vedermöda.

 

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
OBS
Tor 17 aug kl 13:04(9:40 min)
OBS
Ons 16 aug kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 15 aug kl 13:04(9:00 min)
OBS
Mån 14 aug kl 13:04(8:37 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".