Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Publicerades måndag 7 mars kl 13.04

"Konstruktiv journalistik" kan slå undan benen för mediernas legitimitet

För några år sedan uppstod ett bråk i den lilla danska staden Kolding. En hund sprang gång på gång in på grannens tomt. Denne hotade att skjuta det arma djuret om det skedde igen. Historien berättades i lokaltidningen.

Ur journalistiskt perspektiv kunde därmed saken vara klar. Tidningen berättar vad som hänt. End of story.

Men man gick istället vidare. Under vinjetten "Vägen framåt" lät man läsarna komma med förslag på hur konflikten kunde lösas. Med staket, polishjälp, rättssystemet.

Det är ett litet vardagsexempel på det som kallas konstruktiv journalistik. Journalisterna som griper in och försöker peka ut lösningar. Det är den nya trenden inom nyhetsjournalistiken.

Även om det finns föregångare i USA startade den i Danmark för några år sedan, och flera ansedda medier i både Danmark och Sverige säger sig nu bedriva konstruktiv journalistik, bland annat SVT och Sveriges Radio.

Att du förmodligen inte hört talas om den beror på att det är intern diskussion bland journalister. Men den angår egentligen oss alla som lyssnare, läsare och medborgare. För det handlar ytterst om vad vi ska ha journalistiken till.

Vad som avses med konstruktiv journalistik är långt ifrån glasklart, det beror på vem man frågar. En av de mest kända och i det här sammanhanget radikala profeterna är den danska journalisten Cathrine Gyldensted. Hon har skrivit böcker och artiklar i ämnet och reser runt på redaktionerna för att sprida sitt budskap.

Konstruktiv journalistik, understryker hon, handlar inte om att skriva om vissa ämnen eller leta upp glada nyheter, utan om att ha så att säga mer positiva glasögon på sig vilket ämne man än närmar sig. Man ska alltså inte bara fokusera på problem, utan också på möjligheter och styrkor. På så vis ska publiken inte känna sig så nedtryckt i skorna av världens elände, utan uppleva att de har makt och möjligheter. Slutmålet är att skapa ett "blomstrande samhälle."

Hon har, som kanske redan gissat, hämtat de här idéerna från psykologisk forskning inom det som kallas positivt tänkande och från parterapi, där syftet är att skapa en bättre relation. När den danska journalisten Fred Jacobsen i en universitetuppsats försökt ringa in begreppet med hjälp av intervjuer med mediechefer, så landade han i att kärnan stavas "lösningsorienterad och handlingsanvisande".

En journalistik med mål att visa på möjliga lösningar, som gör det möjligt för allmänheten att agera, alltså. Så här kan ni göra. Det kanske vanligaste sättet att göra detta i praktiken är att hitta goda exempel.

Har man problem med skolk på en skola, så kan tidningen berätta om en annan skola som löst sina skolkproblem, till exempel.

Man ska, med andra ord, aktivt försöka göra världen lite bättre.

Bättre för vem och vad bättre egentligen betyder har jag däremot inte sett någon debattör som försökt förklara.

Som alla initiativ till förändring bottnar trenden mot konstruktiv journalistik i problem som ska lösas.

Det ena är mediekrisen. Tidningarna tappar annonser till internetbolagen i rasande fart och lyckas inte få läsarna att betala för online-nyheter. Tusentals journalister sparkas, lokalredaktioner läggs ner på löpande band.

Då står den konstruktiva journalistikens förespråkare där med lockande löften: om ni får läsarna att må bättre, kommer de att vilja betala. Det finns tydligen undersökningar som visar att nyheter med något slags konstruktivt inslag och gärna en happy ending, dels får större spridning, dels gör att läsarna eller lyssnarna känner sig bättre informerade och är mer redo att handla. Det klingar förstås vackert hos pressade mediebolag, eftersom det är en förändring som inte behöver kosta en krona.

Det andra, mer principiellt intressanta problemet man lovar att lösa, är mediernas programmatiska pessimism.

Detta problem är högst reellt. Eftersom journalistiken alltid varit inriktad på att peka ut problem, avslöja oegentligheter och berätta om det skandalösa och avvikande, är risken förstås uppenbar att vi i slutändan blir vilseledda att tro att världen är en mycket hemskare plats än den kanske är.

För att ta ett exempel. När Brottsförebyggande rådet frågar folk om de tror att brottsligheten ökar i Sverige, svarar mellan 65 och 80 procent ja. År efter år samma sak. Detta trots att brottsligheten i själva verket sjunker sen många år tillbaka.

Jag skulle vilja tillägga att mediernas problemfokus dessutom får politiska följdverkningar. En av de saker som utmärker anhängarna till de högerradikala partierna i Europa brukar vara en ohygglig svartsyn. Sverigedemokrater litar mycket mindre på folk i sin omgivning än andra partiers väljare. Medan bara två procent av tyskarna tycker att landet utvecklas i fel riktning, är siffran 96 procent bland anhängarna till högerradikala Alternative für Deutschland.

Pessimismen går att göra politik av. Och det är ju onekligen ett demokratiskt problem om denna svartsyn då bygger på felaktig grund.

Så långt håller jag alltså med i kritiken: det finns en bias i rapporteringen som gör att världen ser värre ut än den är. Men för den sakens skull ska man inte kasta ut barnet med badvattnet.

Det som givit och ger de moderna medierna deras legitimitet är det demokratiska uppdrag man tagit på sig. Det består av två delar: att stå för den fria åsiktsbildningen. Det sker på ledare, kultur, och debattsidor. Och att granska problem i samhället, och ställa den politiska eller ekonomiska makten till svars för dem. Denna granskning sker från en tänkt neutral utsiktspunkt, där det inte ingår i uppdraget att söka lösningar. Det får politiker och allmänhet göra själva. Och om de mår bra eller inte, är inte journalisternas problem. Detta ideal står fortfarande starkt på redaktionerna.

De som förespråkar en konstruktiv journalistik är därför noga med att presentera den som ett komplement till denna den traditionella rollen. Vi ska inte granska mindre, vi ska göra både och. Så argumenterar den som vill förändra något ofta, det minskar nämligen motståndet. Men det är ett förrädiskt sätt att resonera.

För om man ska göra mer av något, så måste man göra mindre av något annat. Mixen i det medierna producerar förändras.

Det innebär alltså en förskjutning av journalistiken och journalistrollen. Fred Jacobsen beskriver det som att man istället för demokratins vakthund förvandlas i riktning mot en räddningshund, som rycker ut för att lösa problem, inte bara ger skall när man ser dem. Det tror jag, på längre sikt, skulle slå undan benen för journalistikens legitimitet och faktiskt också göra världen sämre.

Risken är uppenbar att tilliten till medierna skulle skadas, om folk misstänker att de skönmålar eller har något slags egen problemlösande dagordning, som börjar likna opinionsbildning.

Samhälleliga problemen skulle kunna drunkna i eller spädas ut bland alla goda exempel. Och makthavare skulle kunna peka på allt som trots allt går bra, när de ställs till svars för något som gått åt pipan. Herregud, det är ju bara två av 200 vårdhem som vanvårdar! Etiopien må ha hemska fängelser, men titta nu också på den fina tillväxten!

Men för att avsluta lite konstruktivt, jag vill ju inte att ni ska känna er nedstämda, så tror jag det finns en annan lösning som skulle ge oss den mer djuplodande och nyanserande journalistik som den svenska allmänheten behöver för att förstå sin värld bättre: anställ fler journalister, låt dem jobba under lång tid på bra villkor och utvecklas till specialister på sitt område.

Petter Larsson, frilansjournalist

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.