Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Kläderna gör makten
Ons 09 mar 2016 kl 13:04
Kajsa Ekis Ekman läser en vindlade epostkonversation i bokform. Går det att göra motstånd med hjälp av mode? Och bör man göra motstånd mot modet?

Det är så fascinerande när modet förändras. Hur man plötsligt förändrar sin smak utan att ha bestämt det själv. Hur kunde det vara så att alla på 80-talet lockades av stort hår, grälla färger och axelvaddar för att sedan med ens brista ut i ett samlat uuuh? Man svär att aldrig någonsin mer ta på sig sådana hiskeliga kläder, men rätt vad det är märker man hur ens blick ofrivilligt börjar ändras och liksom luta åt ett håll och med ens tycker man att det är ganska fint med neonrosa igen, precis samtidigt som det av en slump dyker upp i alla skyltfönster. Men då, alltid i en samtidstappning, för detta är en av modets regler: retro är aldrig exakt, det kommer alltid med markanta uppdateringar.

Kanske är det för att samtiden har ändrats, kanske för att ingen skulle köpa nya kläder om det gick att spara de gamla och återanvända dem i cykler allt eftersom de blev inne igen. Jag försökte en gång att medvetet indoktrinera mig själv och bestämma mig för att jag levde i 80-talet, och anamma deras blick på estetik. Det var svårt att komma in i det, så jag bad en kompis som var ung då att förklara hur man skulle tänka. Hon sa att allt handlade om en reaktion mot det naturliga, att det var ett gigantiskt avståndstagande från sjuttiotalet, och den stora skräcken var att håret skulle falla platt, då var man "ingen." Jag tänkte intensivt på detta och kom nästan in i känslan, men vad jag inte lyckades förstå, det var hur 80-talets mode kunde vara erotiskt. Häftigt, ja, men gick inte själva designen ut på att förvanska de manliga och kvinnliga kroppsformerna till oigenkännlighet?

I nyutkomna boken "Mode och motstånd" resonerar modeforskaren Otto von Busch och plogbillsaktivisten Per Herngren bland annat om dessa saker. I en vindlande emailkonversation på 223 sidor diskuterar de under rubriker som frihet och rättigheter, designtorg och subkultur, marknaden som container och pirat och original. Låter det intressant? Det kunde det vara. Jag väntar mig en korsbefruktning av ämnen i stil med Barbro Hedvalls och Göran Greiders bok om stil och politik för ett antal år sedan.

Per Herngren själv har en mycket imponerande bakgrund som aktivist. Han har suttit i fängelse i USA för att ha hamrat på vapen och tränat aktivister i ickevåld i stora delar av världen. När han berättar om sina erfarenheter är det mycket spännande. Otto von Busch är också involverad i intressanta projekt som The Current State of Fashion där han undersöker om modet är en stat, vilken stat är det då?

Demokrati? Diktatur? Teokrati?

Men det här blir mest krystat. Det vill säga, de krystar och krystar men det föds inget nytt. De talar i stort sett förbi varandra hela tiden, de inleder aldrig en direkt diskussion utan tar bara den andres mail som ett avbrott i det egna droppandet av citat. Detta är generellt sett problemet med att publicera email, det blir sällan de utlovade dialogerna utan två monologer som varvas med varann. Här babblar de på om lite vad som helst och gödslar med namedropping av olika teoretiker, tyvärr ofta utan koppling till det de talar om.

Båda författarna är överens om att vi behöver göra motstånd mot modet. Varför? Det glömmer de att förklara. Likt många människor tar de för givet att motstånd i allmänhet är något bra, men det går ju inte att uttala som en generell dogm. Tydligt är att de båda, särskilt Per, är mycket influerade av teoretiker som Hardt, Negri, Deleuze och Foucault i vulgärversion. Foucault bidrog med många skarpa analyser, men hans arv har tyvärr kommit att bli den diffusa idén att "makten är överallt." Att identifiera makten blir då svårt, och att göra motstånd ännu svårare eftersom man då bekräftar makten. Jag trodde att den här ideologin var på utdöende, särskilt i vår geopolitiskt polariserade tid, men i boken lever den ännu och frodas.

Makt beskrivs enligt Per Herngren som "små lydnadshandlingar som dras till varandra och bildar svärmar". Vidare: "Olika svärmar, system, ordningar och samhällen trasslar in sig i varandra. Märkliga band och kopplingar uppstår. Men det finns inget stort, hierarkiskt maktsystem där USA, Kapitalismen, Imperiet, Globaliseringen eller Systemet sitter längst uppe på toppen."

Nej hörni, om det är någon som trasslar in sig är det författarna själva. Med en så diffus syn på makten blir motstånd också något mycket krångligt. Ett exempel som ges är att vara jeans-hacktivist. Då ska man sprätta upp stygnen på byxorna och ändra lite på modellen. Ja ja, inte visste jag att när vi satt och sprättade upp jeans på insidan 1993 att det var något så nobelt vi höll på med. Vi gjorde det för att det var snyggt och för att alla andra gjorde det. Enligt Per Herngren handlar det om "inte bara ett argt uppror utan ett konstruktivt gränsöverskridande mellan många olika kontexter och marknader." Jaha! Jag inser att det ska låta elegant, men jag blir verkligen inte på det klara med vad han egentligen menar.

Det blir snart uppenbart att författarna är offer för den fashionabla idén att man ska göra motstånd mot allt precis hela tiden. När Herngren deltar i en workshop om manlighet vägrar han och andra män att identfiera sig som män, vilket leder till att workshopen inte kan bli av. Själv verkar han mycket nöjd över att ha varit olydig, men ärligt talat, kön är inte en tröja man kan ta av och på sig. Lika lite som H&M:s Stefan Persson kan säga att "jag identifierar mig inte som rik".

Intressant är förvisso när de talar om samtidsslaveriet, att allt måste vara aktuellt. Något som framför allt media lider under: hur ofta har jag inte velat skriva en intressant text bara för att få frågan av en redaktör: men kan du koppla den till någt som händer nu? Läsaren struntar i allmänhet i om det händer nu, men media vill kunna visa upp att de hänger med. Otto säger att mode är den högsta formen av samtidsslaveri, och Per ger det viktiga rådet att som aktivist inte ägna sig åt aktuella frågor, just därigenom kan ens grupp bli långvarig. När det gäller aktivism har han många insiktsfulla synpunkter, så boken hade blivit betydligt bättre om den handlat om det.

Både Per och Otto missar dock att tala om de två fundamentala krafterna som utgör mode. Det ena: en industri som drivs av profitjakt. Jag skulle gärna velat att Otto förklarade hur modeindustrin faktiskt fungerar. Det är ju ett faktum att de ökar takten för att få oss att köpa mer och att kvalitén, även på så kallade märkeskläder, har sjunkit till en chockerande låg nivå, idag kan du köpa en Armani och sömmarna spricker på en vecka.

För att inte tala om arbetsvillkoren på fabrikerna och det enorma mervärde som tas ut när ett plagg kostar tre kronor att göra och femtusen att sälja.

Även om författarna nämner kapitalismen, verkar de ha en vag idé om vad det faktiskt är. Det andra kraften: relationer. Författarna säger ytterst lite om sin egen relation till mode, och därmed kommer de inte ner till den stora och viktiga frågan. För vad man uttrycker med kläder är ju inget annat än en relation till andra: det finns inget sådant som självständighet, kan inte finnas, oavsett om du vill se typisk ut eller annorlunda, om du vill vara söt eller farlig. Att "frigöra" sig skulle isåfall vara att frigöra sig från andra, från relationer, från samhället, vilket är ett fullständigt isolationistiskt projekt.

Att som Herngren och von Busch föreslår, skapa små friktioner, hela tiden göra mini-motstånd, klippa upp en söm eller ha ett androgynt linne, sminka oss överdrivet - orka! Att alltså bli motståndsslav itället för modeslav, skulle det vara bättre? Snarare känns det narcissistiskt att ägna så mycket tid åt något så meningslöst.

Osjälvständigheten gentemot kapitalismen går att göra något åt, men osjälvständigheten gentemot andra människor är nog en evig och grundläggande beståndsdel i samhället.

Kajsa Ekis Ekman, författare

Otto von Busch & Per Herngren, Mode och motstånd - Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik. Bokförlaget Korpen

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS

Den traditionella synen på naturen är naiv och romantisk, menar ekofilosofer som förespråkar "svart ekologi". Författaren och kritikern Dan Jönsson utforskar idéerna och efterlyser hopp om räddning.

Sverige behöver vinterkräksjukan Igår kl 13:04(9:03 min)

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka – ja, ordet ”vinterkräksjuka” alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket.

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Journalisten Anna Thulin har läst nya böcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami.

Ishiguro har barnets blick på världen Ons 06 dec kl 13:04(11 min)

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus.

Litteraturen torkar våra tårar Tis 05 dec kl 13:04(8:05 min)

Alla människor behöver tröst någon gång i livet. Men får att få tröst, behövs det väl någon som ger den till en? Bibliotekarien Elisabeth Skog funderar på om litteraturen kan vara denna någon.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".