Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Crawl - en kunskapsimport från kolonierna
Fre 11 mar 2016 kl 13:04
På 1800-talet förfasades britterna över det o-europeiska och barbariska simsättet crawl. Men när europeerna anammade den överlägsna tekniken och gjorde den till sin suddades ursprunget snabbt bort.

Två kroppar i det väldiga Stilla havet. En man och en kvinna. Kroppar som vet vad de gör. De rör sig genom vattnet och stiger sedan upp på skakande ben. Fotsulorna sjunker ned i den bländvita sandstranden. Det är frestande att beskriva detta som en simningens skapelseberättelse.

Något irriterar mig, men är samtidigt så typiskt. Kvinnans namn återfinns inte i de historiska källorna. Det är över lag lite vi vet om händelsen. Vi befinner oss på Samoa, så mycket är bekant. Året är 1898, och kvinnan är av allt att döma del av den polynesiska urbefolkningen. Mannen som hon simmar med heter Sid Cavill. Hans far, Frederick, var en duktig engelsk professionell simmare som emigrerade till Australien 1879. Där uppfostrade han en stor barnaskara till att själva bli tävlingssimmare och simlärare. Sid var på väg till USA för att arbeta när ångbåten stannade vid Samoa, förmodligen för att lasta kol. I en improviserad kappsimning mötte Cavill ett imponerade motstånd. Mellan raderna framgår att han förlorade. Kvinnan använde den stil som efter bara några år kallades "crawl", det engelska ordet för krälande. 

Kroppar äger historier. Och här menar jag inte endast i betydelsen av att kroppar åldras, tappar styrseln och skrivs fulla av rynkors kilskrift. De gester som kroppar utför, oftast vanemässigt, bär på ett otal historier. Kanske lever en gammal släkting kvar i ett snett leende, våra föräldrars gångstil i vår, eller så lider vi av att ofrivilligt härma tv-personligheters affekterade kroppsspråk. Vid närmare eftertanke vore det kanske mer sanningsenligt att säga att det är historierna som äger kropparna snarare än tvärt om.

Simstilen crawl existerade i det antika Grekland och Rom. Det var inte så konstigt. Det hade crawlats i Medelhavet alltsedan dynastiernas Egypten och längs mesopotamiska floder under assyriernas imperier. Och det var långt fler runt om i världen som nyttjade tekniken som gick ut på att ligga på magen och föra armarna alternerade över huvudet för att sedan fortsätta den vevande armrörelsen under vattnet. Benen hjälpte till att hålla fart och styra den hjulångare överkroppen blivit. I Polynesien crawlades det och även bland nordamerikanska urbefolkningar. Kulturer längs den afrikanska västkusten crawlade så bra att kunskapen var eftertraktad i slavhandeln. Afrikaners simkunskaper blev även till redskap i ett otal flyktförsök. I dessa kulturer och fler fanns det en crawlhistoria kvar i kropparna. Det fanns det inte i Väst. Och Sid Cavill fick sin livs match på Samoa.

36 år senare gav den franske antropologen Marcel Mauss en föreläsning om något han kallade "les techniques du corps", kroppsteknikerna. Det finns något ironiskt i att Mauss lanserade sitt begrepp under ett 1930-tal då den mekaniska utvecklingen gick med halsbrytande hastighet. Han fascinerades av sådant som att vissa kulturer sitter på huk och andra inte, och av hur vardagliga uppgifter som att gräva en grop kan skilja sig fundamentalt mellan fransmän och engelsmän. Stora upptäckter klär sig ofta i löjlig enkelhet. Mauss började 1934 teckna en bild av hur det skulle kunna vara möjligt att skriva en teknikhistoria utan vad vi i vanlig mening håller som teknik: maskiner, verktyg, don, grejer. Han var trött på att kroppens tekniker för evigt sorterades in under antropologins "övriga" och olösta frågor. Det var återintroduktionen av crawl till Europa som hade fått Mauss att skapa en teori om hur kunskapsöverföring i generationsled skiljde människan från djuret. Kroppstekniker, likt simning, var bra att börja med. Här kläddes teknikfrågan av och blev ståendes i bara mässingen.

I sin föreläsning skyndade Mauss snart vidare från simning, för att skapa en större teori. Kanske var han en bra simmare. För mig har det aldrig varit så enkelt. Jag påbörjade min av vattenskräck definierade simkarriär genom att fuska mig till andra kanten av Strandbadets bassäng i Karlskoga. Jag befann mig på samma urusla nivå som de flesta européer fram till den moderna tidens början. Vid 1700-talets slut kunde några stackars ryska krigsfångars hundsim slå svenskar med häpnad. Hundra år senare var det fortfarande illa ställt med nationens simkunskaper. Då dog procentuellt fler svenskar i drunkning än afrikanska män idag, den grupp som globalt nu ligger sämst till i statistiken.

Ett traditionellt förmedlande av teknisk kunskap över generationsgränserna, det var så Mauss såg på kroppstekniken. Kanske var han lite för ivrig när han skyndade förbi verktygen. Jag lärde mig simma, och crawla, främst genom att studera filmer på Youtube. Även externa minnestekniker kan vara lärare.

Men Youtube existerade inte på Sid Cavills tid. Epidemier, den tidens läkevetenskap och kristendomens prydhetsideal hade lett till en situation där crawl försvunnit från den europeiska kontinenten. När är vanskligt att säga. Någon gång under medeltiden. Kvar fanns i princip bara bröstsimmet. När antikens kroppskultur återuppväcktes under renässansen och romantiken hade européerna glömt bort att de en gång crawlat. Mötet med icke-europeiska folk som använde sig att denna snabbare och mer sofistikerade teknik ledde ofta till kulturkrockar. En grupp från det nordamerikanska chippewafolket visade upp crawl 1844 i en badinrättning vid High Holborn i London. Åskådarna förfasades över ett o-europeiskt, det vill säga barbariskt, plaskande. Bröstsimmet var normen. Och dessutom var det stört omöjligt att erkänna att andra än de i väst kunde vara tekniskt överlägsna.

Koloniserad och kolonisatör. Två världar åtskiljda av våldets ravin. Den postkoloniala historiebeskrivningen under slutet av 1980-talet och början på 1990-talet började ifrågasätta denna bild. Tänkare som Mary Louise Pratt hävdade att den koloniala världen utgjordes av kontaktzoner där kulturer möttes, om än ojämnlikt. Samoa 1898 var en sådan kontaktzon. Och genom detta och en rad liknande möten spred sig crawl så sakteliga till Europa. En kunskapsimport. Men även här kom det koloniala våldet att spela en avgörande roll. För när förmedlingen så småningom gick från att handla om individers möten, likt det mellan Cavill och den polynesiska kvinnan, till minnestekniker, likt beskrivningar och filmer, föll crawlets ursprung ur historien. Simning blev till en vit sport. Och de simstjärnor som ändå kom ur den koloniserade världen, likt hawaiianen Duke Kahanamoku, utmålades som naturbarn som lärt sig sin teknik i den vita sportens institutioner.

Kulturers minne kan vara kort, men påstridigt. Kroppars minne oändligt, men försynt. Mauss trodde att vi blev människor genom att komma ihåg. Betyder det att vi samtidigt blir människor genom att glömma bort? Glömskan pris har i vilket fall något bekant över sig. Tänk vilken förunderlig historia som skulle öppnas upp om vi kunde ifrågasätta bilden av kunskap som alltid flödande i en riktning, från väst till icke-väst. Sid Cavill hade vett att gå i den koloniala simskolan. Det brukar jag tänka på när jag crawlar över svenska skogstjärnas mörka vatten. Sedan är det upp till oss alla att försöka förstå vad den simskolan är, för både lärare och elever. Simning har i dagens värld förvandlats till en global klassfråga. De fattiga simmar sämre, här i Sverige och utomlands. En global simhistoria löser inga omedelbara problem, samtidigt är vi hopplöst förlorade i en romantisk historieförträngning om vi inte inser att vi alltid är tekniska varelser. Detta även när vi inte har verktyg i våra händer.


Axel Andersson, historiker och kritiker

Aktuell med boken "Den koloniala simskolan", Glänta produktion

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS

Den traditionella synen på naturen är naiv och romantisk, menar ekofilosofer som förespråkar "svart ekologi". Författaren och kritikern Dan Jönsson utforskar idéerna och efterlyser hopp om räddning.

Sverige behöver vinterkräksjukan Mån 11 dec kl 13:04(9:03 min)

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka – ja, ordet ”vinterkräksjuka” alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket.

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Journalisten Anna Thulin har läst nya böcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami.

Ishiguro har barnets blick på världen Ons 06 dec kl 13:04(11 min)

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus.

Litteraturen torkar våra tårar Tis 05 dec kl 13:04(8:05 min)

Alla människor behöver tröst någon gång i livet. Men får att få tröst, behövs det väl någon som ger den till en? Bibliotekarien Elisabeth Skog funderar på om litteraturen kan vara denna någon.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".