Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Att skriva sångerna, berättelserna, rösterna
Tor 10 mar 2016 kl 13:04
Thom Lundbergs "För vad sorg och smärta" är en litterär sensation, men också en av de första romanerna som skriver in resandefolkets språk i svensk litteraturkanon. Maria Edström har läst den.

”De hade blivit kallade tattare, resande, zigenare, tavringar, mängrare, skojare, dinglare, krämare, kjältringar, på sin färd över landet. Var det på denna plats de istället skulle bli kallade människor? Romano – människa. Romnia – människa. Romanoa – människor.”

Så tänker Olof på kvällen när han och hans far Amandus, hans mor Severina och brodern Valentin kommit till den lilla stuga de fått lov att hyra vid banvallen nära Kronobacken, i utkanten av den lilla byn Siltebruk i Halland. Året är 1949 och Olof Klosterman är elva år men har redan en gammal mans ryggvärk efter året på ”drommen” – vägarna och vi förstår vartefter att familjen flytt från stadsdelen Öster i Jönköping efter de så kallade ”tattarkravallerna” där medborgargarden gett sig på de resande som bodde där. Olofs funderingar är också mogna för hans ålder, han ser nattågen passera och undrar om det är här han kan bli som alla andra? Men ändå behålla och spinna vidare på en livshistoria som han med stolthet kan överräcka åt sina efterlevande?

Författaren Thom Lundberg har i intervjuer inte gjort någon hemlighet av att det var en egen identitetskris med åtföljande depression som fick honom att skriva boken ”För vad sorg och smärta”. Att vara av resandesläkt – en gren av det träd som den romska tillhörigheten består av – och att inåt vara stolt över det men ändå alltid rådd att dölja det för omvärlden utlöste krisen. I terapi fick han uppgiften att tänka över det positiva han fått med sig och svaret blev sångerna, berättelserna, släkternas historier traderade över generationerna.

”Det förflutna är bara historier vi berättar för oss själva; att leva i nuet är att återberätta det förflutna.” som det heter i boken.

 Och som en röd tråd går också modern Severinas sång, eller hennes gradvisa framdiktande av densamma, ofta under svårigheter, den handlar om hennes liv, drömmar och umbäranden. Hela romanen har också den här liksom repetitiva, framsjungna karaktären där familjens levda liv hela tiden ledsagas av refränger om kulturen och sättet att leva i ett storsamhälle där ”buron” – de icke-resande, de bofasta hela tiden sätter ramarna.

 Tjej, jycke, mula, pröjsa för att ta några exempel är ju ord som letat sig in i storsamhällets språk men det mycket speciella och vars betydelse inte nog kan betonas är att romanen är ett försök, dessutom är mycket lyckat, att skriva på svensk-romani - att skapa ett skriftspråk av ett historiskt helt muntligt traderat språk. ”Motjill och gå din väg, din bengaloa nukko!” utbrister Olof när Valentin är för frågvis. Eller: ”Det händer ju så mycket i världen just nu. Du vet att jag tji läser, och grannen kammar ju radio.” som Amandus säjer till Severina om varför att sitter hos grannen, även om ”Amandus behövde sin joning för att orka lyssna vidare.”

Det finns ingen ordlista i boken vilket också är ett ställningstagande – som läsare får vi fylla i, förstå vartefter och måste liksom lyssnande pröva oss in i texten. Det rimmar också väl med den slutenhet som funnits mot omvärlden: ett eget språk, egna namn, egna koder som skydd och barriär mot en ofta våldsam och fördömande omgivning.

”Namnen var viktiga. Förnamnen med sin forna glans, gav huvudpersonen en särskild magi, och ofta hade den resande flera förnamn att växla mellan: ett för vardagsbruk, ett för högtidliga tillfällen, ett som togs till för att tji kunna spåras, ett som endast de närstående kände. Efternamnen var viktiga för att sortera in personen i sin rätta släkt och sitt rätta stamsammanhang. Därtill kom smeknamnen som ofta hängde samman med släkten, och öknamnen som ofta byggde på lyten uppmärksammade av andra släkter.” som det heter.

 För det är en skildring av en kultur som dväljts så häpnadsväckande dold mitt i den svenska samhällskroppen, i ett folkhem som haft så svårt att fördra allt som inte ligger öppet i ljuset, genomblåst som i ett smalt funkishus, kategoriserat och kontrollerat. En mentalitet som fortfarande har sådana problem med tankefiguren om ett slags ”annanhet” i filosofernas Bubers och Levinas mening. Där vi blir till som människor i mötet med den andre – i det mellanrum som skapas mellan två olika människor.

Att Lundberg valt att följa familjen Klosterman just under 1950-talets första hälft är inte förvånande, då börjar Sverige på allvar präglas av en modernitet med bilar istället för hästar, varuhus istället för gårdfarihandlare, fabriker istället påhugg på landsbygden. En tid som också präglas av ett socialt uppfostringsprojekt, där forna tiders av makten sanktionerade våld byts ut mot ett assimileringens, anpassningens tyranni. Det finns också en Syster i familjen Klosterman men som, eftersom hon under en tid då familjen var på vägarna var inhyst hos släktingar, helt sonika hämtas av barnavårdsnämnden och familjen får inte veta var hon tagit vägen. Och historien om Syster och om Olofs kamp att leta reda på var hon är kan få en sten att fälla tårar.

 I rucklet mittemot familjen på andra sidan järnvägsspåret flyttar en kraftigt alkoholiserad familj in och sonen Gösta kallad Gösen blir vän med framförallt Valentin. Gösen och hans familj vet inget om sitt ursprung eller var de kommer ifrån, som många fattiga människor är de rön för vinden. ”Var hälsad tjavoar!” ropar Gösen och väcker en viss munterhet – han vill få vara med, vill bli upptagen i gemenskapen. Sådana som Gösen fick ibland komma med på ett hörn, lika utfrusna som de resande men ändå med en helt annan bakgrund. Och kanske är det här en delförklaring till likhetstecknet mellan ett slags trasproletariat och den resande gruppen kan spåras – majoritetssamhället ser helt enkelt inte skillnaden, ser inte variationerna inom resande-kulturen där många var självförsörjande, hedervärda medborgare. Det stigmatiserande och fördomsfulla ”tattare” blev helt enkelt ett samlingsnamn för utslagna. 

 Thom Lundberg skildrar ju en helt annan grupp än den trasproletära eller den proletära eller statarklassen – denna värld är inte som i Kjell Johanssons ”Huset vid flon” eller i Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” eller i Vilhelm Mobergs eller Jan Fridegårds eller Per Anders Fogelströms världar. Det är en värld av släkter, entreprenörskap – att vilja vara fri och inte lyda under vare sig bonden eller fabriksägaren. Det är en värld där kärleken är bland det största men också är noga reglerad, där man hedrar sina föräldrar, där bara en blick kan tysta, där man är snyggt klädd även till vardags och där renhet och levnadsregler råder. Och där sångerna, berättelserna, blir till en väv av myter och historia, en väv som bär och ger identitet och stolthet.

Familjen Klostermans olyckor härrör egentligen inte alls ur resandeursprunget. Snarare ur fadern Amandus bakgrund som barnhemsbarn och hans alkoholism, modern Severinas längtan efter sin mäktiga familj i Norge, dottern som togs av myndigheter på lösa grunder, brodern Valentins känslighet och framförallt i svårigheterna att få leva både som resande och vara delaktig i storsamhället. Olof ser ett arbetarmöte på torget och undrar om detta kan angå honom men känner sig inte välkommen, inte tilltalad.

Så - 1950-talets Olof når inte fram till någon befrielse, han kan och får inte tillgång till båda världarna, som sin författare. Som en av de sista meningarna lyder:

”Berättelsernas kraft spränger över århundraden. Om man lever vidare i berättelserna, så kan man tji försvinna. Nu var det över. Stormen hade kommit. Himlen var mörkblå mot svart.”

 

Maria Edström

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Östern bakom ögonlocken Igår kl 13:04(9:42 min)

I "Östern" tar den polske författaren Andrzej Stasiuk transsibiriska hela vägen till Kina för att försöka förstå den kommunistiska människan och sitt förflutna. Och kanske få syn på framtiden.

Egenintresset kan vara vår frälsning Ons 22 nov kl 13:04(10 min)

Hur lever man ett autentiskt liv? Sociologen Emma Engdahl om egenintresset som moralisk princip.

Jag raderar männen ur flickans telefon Tis 21 nov kl 13:04(11 min)

Är jag ett tomrum under lite tyg? Eller en människa? Jenny Teleman reflekterar över vad ett oönskat grepp om en liten flickas bröst egentligen betyder. Något som avgörs av de som står runtomkring. ‎

Öst och väst är ett kärlekspar Mån 20 nov kl 13:04(9:21 min)

Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar.

Flera spektakulära fynd tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Men vad visste de om varandra egentligen? Det funderar religionsvetaren Maths Bertell på.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".