Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Vad är vild natur?
Mån 14 mar 2016 kl 13:04
Organisationer som vill återställa naturen får frilansjournalisten Eva-Lotta Hultén att tänka kring vad som utgör vild natur - och hur vi bör förhålla oss till den.

När man synar argumenten för vad som gör människan unik så är det få som håller. Vi är inte det enda djur som kan använda verktyg, kommunicera på en avancerad nivå eller planera. Däremot tycks vår kombination av stor hjärnkapacitet, förmåga att äta allt möjligt och två ytterst rörliga händer ha gjort oss unikt duktiga på att anpassa oss till nya miljöer och utnyttja vår omgivning. Vilket visat sig vara mycket bra för vår art – men dåligt för väldigt många andra.

Om vi väljer bort ett mänskligt perspektiv till förmån för något slags ekosystemperspektiv kan människan kanske rentav betraktas som ett skadedjur. Ett sådant synsätt är svårt att anlägga - även om vår abstraktionsförmåga är stor så är vi ju trots allt människor. Chansen i dagsläget att det leder till något positivt för naturen är också ganska liten. Systemet vi skapat sätter mänsklig vinning i centrum. Som Helena Granström formulerar det i sin och fotografen Marcus Elmerstads vackra och argt systemkritiska essäbok Det som en gång var: ”Så länge vi lever i en kultur baserad på omvandlingen av allting till resurs, kommer vi att göra med vår omvärld vad vår kultur gör med resurser: exploatera dem till det inte längre finns något kvar att exploatera.” Slut citat. Det är mycket mer troligt att naturens räddning ligger i att vi hittar värden för oss människor i att bevara eller återskapa den.

I samband med COP15 – klimattoppmötet i Paris i höstas, kom nyheten att ett antal afrikanska länder: däribland Etiopien och Demokratiska republiken Kongo har bildat the African Forest Landscape Restoration Initiative, eller AFR100. Målet är att återskapa 100 miljoner hektar skog till år 2030. Det är en magnifik ambition, och skälen som anges är flera. Det kommer bidra till bibehållen och ökad mångfald men också stoppa ökenspridning, minska kontinentens koldioxidutsläpp och skapa bättre odlings- och livsmöjligheter för de boende i området.

Nyligen kom också beskedet att stiftelsen Rewilding Europe tar sig an Lappland. Medan projektet i Afrika handlar om att återskapa natur, eller kanske snarare naturliknande miljöer, handlar rewilding om att göra det vi redan uppfattar som natur mer vildmarkslik – att återförvilda den. Organisationen arbetar sedan tidigare med åtta andra områden i Europa. De ska lämnas för fri utveckling, men människan kan först hjälpa till genom att återinföra arter som en gång försvunnit. Så har exempelvis vildhästar och visenter, eller europeiska bisonoxar, placerats ut och det pågår forskning för att återskapa den helt utrotade europeiska uroxen, eller åtminstone ett djur som liknar den så mycket som möjligt.  

Lappland beskrivs av stiftelsen som Europas största obrutna natur- och kulturområde. Restaurering av lekvatten för öring, harr och lax, samt goda förutsättningar för fortsatt renskötsel står på agendan. Tamrenarna anses göra samma nytta ur ett biologiskt perspektiv som vildrenar. Men Rewilding Europe står på tre ben. Utöver bevarande och återförvildande arbetar man också med att sprida kunskap, och inte minst viktigt, att skapa hållbar och lokalt förankrad turism. Utan människor som kan komma och titta på den otämjda naturen hade projekten med stor sannolikhet omöjliggjorts. Det blir helt enkelt oerhört mycket lättare för oss människor att ta vårt ansvar om pengarna är på vår sida. Och ett ansvar att agera har vi. Ingen högre makt har gett oss rätten att krascha ekosystem som speedade rockstjärnor kraschar hotellrum.

Men går det att återskapa vildmark? För att skaffa sig en uppfattning om det behöver vi först ställa oss frågan: vad är vild natur?

När isen drog sig tillbaka från Skandinavien följde människorna i iskantens spår. De var pälsklädda jägare och fiskare som bar allt de ägde på ryggen. Vandrarna tog en så gott som trädlös tundra i besittning och fiskade och jagade. Vi är alltså ett av de djur som påverkat den skandinaviska floran och faunan från början. Under många årtusenden var vår inverkan måttlig, men efterhand växte den. Senast på 1100-talet hade vi genom jakt utrotat den svenska stammen av visenter, som genom sitt bete skapade livsförutsättningar för många andra arter. Kan ett område som berövats arter som har stor inverkan på miljön verkligen kallas naturlig? I ett längre tidsperspektiv måste kanske det vi idag betraktar som orört ses som åtminstone delvis onaturligt men gränsen är svår att fastställa. Hur långt tillbaka i tiden måste vi gå för att hitta den vildmark vi nu borde sträva efter att återskapa? Vilka djur och växter måste återinföras? Vad ska vi göra med alla de arter som vi människor fört hit och som etablerat sig i vår fauna, som kanadagäss, signalkräfta och mink? Kan mark där dessa djur nu för egen maskin fortsätter att sprida sig betraktas som naturlig? Och kan den moderna människan vara en del av en vild natur?

Likaväl som det är problematiskt att försöka ge en fast definition åt begreppet ”svensk kultur” är det komplext att fånga in och etikettera ”svensk natur”. Men det är också farligt att börja relativisera alltför mycket. Vi tror gärna att det är den natur vi själva vuxit upp med som är den mest genuina. Det bidrar till en acceptans för utarmning – så länge den inte är värre än den vi är vana vid tar vi den rentav för självklar.

Medan kulturen redan från början är skapad av människan och också bör förändras av människan, förhåller det sig tvärtom med naturen. Vi är en produkt av den och den sätter ramarna för vår existens. Vi måste underordna oss den men gör inte det idag. Det är därför mycket svårt att se den moderna människan som en del av vild natur. Efter att ha lekt herrar alltför länge borde vi först ta på oss rollen som tjänare, för att sedan kanske klara att återintegreras.

Visenternas påverkan på skandinaviska ekosystem ersattes delvis av tamboskap som strövade fritt under många hundra år. Att vi åter skulle börja valla frigående kor och får i större skala är inte särskilt troligt. Vill vi ta en del av vårt ansvar för mångfalden och vildheten är det nog till visenterna vi bör ställa vårt hopp. Det finns redan människor som engagerar sig för att återskapa en frilevande stam i vårt land. Andra kämpar för bävrar, örnar, ekoxar, guckuskoer och ävjepilört, eller helt enkelt för de miljöer som gör det möjligt för dessa, och alla andra arter i Sverige, att överleva. Det är en kamp som förs för vår egen skull, för att vi är många som uppskattar de ekosystem de utgör delar av, men också för att många människor trots allt besitter förmågan att kliva ut ur sitt människoskap och erkänna att ekosystemen i sig har ett värde. Många inser att det kapitalistiska system som utgår från att allt i världen är fritt för människan att exploatera inte är någon naturlag utan konstruerat av oss, och därmed möjligt att förändra.

Mest effektivt för närvarande är nog emellertid att fortsätta formulera förlusten av vildmark som en förlust för människan – som uteblivna möjligheter att se, och röra sig i riktig natur eller starta turistverksamhet; som förstörelse av något vi skulle kunna ha nytta av i framtiden eller som förlust av vetskapen att det existerar vild, orörd natur.


Eva-Lotta Hultén, frilansjournalist 

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS

Den traditionella synen på naturen är naiv och romantisk, menar ekofilosofer som förespråkar "svart ekologi". Författaren och kritikern Dan Jönsson utforskar idéerna och efterlyser hopp om räddning.

Sverige behöver vinterkräksjukan Mån 11 dec kl 13:04(9:03 min)

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka – ja, ordet ”vinterkräksjuka” alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket.

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Journalisten Anna Thulin har läst nya böcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami.

Ishiguro har barnets blick på världen Ons 06 dec kl 13:04(11 min)

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus.

Litteraturen torkar våra tårar Tis 05 dec kl 13:04(8:05 min)

Alla människor behöver tröst någon gång i livet. Men får att få tröst, behövs det väl någon som ger den till en? Bibliotekarien Elisabeth Skog funderar på om litteraturen kan vara denna någon.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".