Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Elena Ferrante - ett litterärt fenomen
Ons 16 mar 2016 kl 13:04
Böckerna om de två napoletanska väninnorna Elena och Lily har gått som en löpeld genom den litterära världen. Inom kort når Elena Ferrantefebern Sverige. Annina Rabe har läst Neapelkvartetten.

För knappt två år sedan hörde jag för första gången talas om Elena Ferrante. Det var vid ett köksbord hemma hos italienska vänner, som pratade om ett napoletanskt litterärt fenomen, en pseudonym vars sanna identitet ingen kände till, hon skrev enastående romaner som fullständigt tog sin läsare i besittning. Jag minns att jag skrev ner ”Elena Ferrante” i mitt anteckningsblock med avsikt att lägga denna som jag antog rätt obskyra författare på minnet.

Några månader senare dök Elena Ferrantes namn upp överallt. Jag blev bekant med begreppet Ferrante fever, Ferrantefeber, en farsot som spred sig som en löpeld över världen. Jag insåg snart att författaren jag hade hört talas om hemma hos de italienska vännerna inte alls var någon obskyr källarförfattare utan tvärtom det nya litterära världsfenomenet. Inom kort når Ferrantefebern på allvar Sverige då ”Min fantastiska väninna”, den första delen i Ferrantes romansvit om de två napoletanska väninnorna Elena och Lila, kommer i svensk översättning av Johanna Hedenberg.

Att läsa en författare som föregåtts av sådana enorma hyllningar som Ferrante är alltid förenat med vissa risker. Upptäckarglädjen grumlas en aning när ”alla” redan har bestämt att detta är genialisk litteratur. Men vad är det egentligen som händer när en litterär hype som denna uppstår? Vad är den ett svar på? Handlar det alltid ens om litterär kvalitet eller är det något annat? En och annan italiensk röst har hävdat att Elena Ferrante i själva verket skriver ganska illa, och att den engelska översättningen av Ann Goldstein ”räddar” ett haltande språk med taffliga metaforer.

Ferrantes internationella genombrott kom hur som helst efter att den ytterst prestigefyllda amerikanske kritikern James Wood skrivit en essä om henne i New Yorker 2013. Där skriver han om Neapelkvartetten, men prisar också de psykologiskt djupgående kvinnoporträtten i Ferrantes tidigare romaner. Efter Woods hyllning var Ferrantefebern i full gång. Flera jämförde entusiasmen med den plötsliga litterära eufori som några år tidigare uppstått kring Karl Ove Knausgårds Min kamp-böcker.

Och jämförelsen är inte alldeles långsökt. Precis som hos Knausgård handlar det om en serie om flera böcker som bör läsas i följd, böcker som uppbär litterär status samtidigt som de är tillgängliga nog för att kunna läsas av de flesta. Men det finns förstås en avgörande skillnad. Medan Knausgårds författarskap kretsar just kring Karl Ove Knausgård som en högst synlig karaktär, både innanför och utanför bokpärmarna med alla de risker det inneburit, bär sig Elena Ferrantes romaner helt utan hjälp av en författarpersona.

Vem Elena Ferrante är vet ingen utom hennes förläggare. Man vet inte om hen är man eller kvinna, om det är en eller flera personer som skriver böckerna. I Italien förekommer ett envist rykte om att det skulle vara den etablerade författaren Domenico Starnone som döljer sig bakom pseudonymen Ferrante, möjligen har han skrivit böckerna tillsammans med sin fru, översättaren Anita Raja. Det finns också teorier om att en hel grupp människor skulle ligga bakom böckerna. Men ingen vet. Pseudonymen ”Elena Ferrante” säger sig vara född i Neapel 1943, ha skrivit ett antal romaner och därtill arbetat som översättare och lärare. Precis som huvudpersonen Elena i Neapelkvartetten.

Det finns några knapphändiga mejlintervjuer med Ferrante, där hen har sagt att det finns två huvudskäl till anonymiteten. Det som oftast framhålls är att hen vill slippa hela den kändisfixering som omger litteraturvärlden och kunna koncentrera sig helhjärtat på skrivandet. Men till en början handlade det också om att skydda de medverkande i Neapelkvartetten, som bygger på autentiska upplevelser från författarens liv. Det rika persongalleriet som förekommer, så omfattande att varje bok föregås med en genomgång och resumé, har verkliga förlagor, men det är ändå långt ifrån autofiktion som i fallet Knausgård.

Neapelkvartetten inleds med ett försvinnande. Elena, i sextiofemårsåldern, får ett telefonsamtal från sin bästa väninna Lilas son. Han berättar att hans mor är försvunnen. Hon har raderat ut alla spår av sig själv, klippt bort sig själv från alla bilder, rensat sin garderob. Elena blir inte förvånad men däremot arg på sin vän, som alltid ska överdriva och alltid vara värst. I vredesmod bestämmer hon sig för att skriva ner hela deras historia som hon minns den, från början till slut.

Det är en intensiv och dramatisk vänskap, som börjar med två intelligenta småflickor som bor i samma fattiga kvarter i Neapel. Våld är en del av deras vardag, i familjerna får både kvinnor och barn regelbundet stryk. Lila är den äventyrliga och överbegåvade, Elena den duktiga, lite ängsligare. Båda är studiebegåvningar som uppmuntras av sin lärare att läsa vidare, men Lila har den där sortens självklara begåvning som gör att hon sällan behöver anstränga sig. Elena befinner sig alltid i bakvattnet: begåvningsmässigt, utseendemässigt, socialt. Eller gör hon verkligen det? Ett viktigt tema i böckerna är just de roller man tar för givet i en lång vänskap, och svårigheten att se att det som man en gång förutsatt inte alltid förblir samma sanning. Elena kommer alltid att se sig själv som den underlägsna av de två, läsaren ser att det inte alls är så.

Det är lätt att utgå från att Lila och Elena är varandras motsatser, men det som gör den här vänskapsskildringen så genial är att Ferrante vägrar att låsa in dem i varandras respektive stereotyper. Gång på gång visar hon hur viktig vänskapen är för deras utveckling, även om tiden och omständigheterna tvingar isär dem.

Men i lika hög grad är Ferrantes romansvit en berättelse om Neapel, med dess våld, korruption och smuts. Paradoxalt nog har turistnäringen i Neapel gjort stora förtjänster på romanerna – turister vallfärdar dit för att äta ”Ferrantepizza” och gå i Elenas och Lilas fotspår. Men berättelsen sträcker sig vidare än så. Att läsa böckerna är att göra en tidsresa i det moderna Italiens historia, inte minst ur feministiskt perspektiv.

Möjligen har mystiken kring Elena Ferrantes person spelat en viss roll för böckernas stora framgångar. Men oavsett vad visar böckerna att det inte behövs en marknadsförande författare för att böcker ska nå ut. Om det är något som romansvitens framgångar bevisat så är det att en rik, mångfacetterad och välberättad historia fortfarande är tillräcklig. Den som väl bekantat sig med Lila och Elena kommer inte att lämna dem i första taget.

 

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Germanerna – mellan myt och verklighet
Tor 19 okt kl 13:04(9:16 min)
Romarna såg dem som ädla vildar och nazisterna vill fortfarande förvandla dem till ett blont urfolk. Sanningen om germanerna är mer brokig och den visar sig i litteraturen, konstaterar Mats Almegård.
Tor 19 okt kl 13:04(9:16 min)
Romarna såg dem som ädla vildar och nazisterna vill fortfarande förvandla dem till ett blont urfolk. Sanningen om germanerna är mer brokig och den visar sig i litteraturen, konstaterar Mats Almegård.
Vårt oändliga behov av Homeros
Ons 18 okt kl 13:04(11 min)
Homeros epos ”Iliaden” och ”Odysséen” får ständigt nya läsare, men också nya tolkningar. Anna Blennow konstaterar att behovet av antikens klassiker är stort, men att analyserna säger mest om vår tid.
Ons 18 okt kl 13:04(11 min)
Homeros epos ”Iliaden” och ”Odysséen” får ständigt nya läsare, men också nya tolkningar. Anna Blennow konstaterar att behovet av antikens klassiker är stort, men att analyserna säger mest om vår tid.
Blir du genredigerad, lille vän?
Tis 17 okt kl 13:04(10 min)
Vi kommer att kunna skydda våra barn från allvarliga sjukdomar, men med samma teknik ta död på hela djurarter. Farshid Jalalvand tycker att det är hög tid att börja ta genredigeringen på allvar.
Tis 17 okt kl 13:04(10 min)
Vi kommer att kunna skydda våra barn från allvarliga sjukdomar, men med samma teknik ta död på hela djurarter. Farshid Jalalvand tycker att det är hög tid att börja ta genredigeringen på allvar.
Till sakernas försvar
Mån 16 okt kl 13:04(9:53 min)
Med avstamp i boken "Döstädning" av Margareta Magnusson försöker Katarina Wikars sortera, spara och slänga. Men klarar man sig verkligen utan gamla julkort från trettiotalet?
Mån 16 okt kl 13:04(9:53 min)
Med avstamp i boken "Döstädning" av Margareta Magnusson försöker Katarina Wikars sortera, spara och slänga. Men klarar man sig verkligen utan gamla julkort från trettiotalet?
I tider av politisk oro ropas det ofta på mer historieundervisning i skolorna. Men vägen till ett bättre samhälle är en annan, skriver Eva-Lotta Hultén.
Tor 12 okt kl 13:04(9:30 min)
I tider av politisk oro ropas det ofta på mer historieundervisning i skolorna. Men vägen till ett bättre samhälle är en annan, skriver Eva-Lotta Hultén.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".