Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Att ha sin hemvist i kulturen
Tor 17 mar 2016 kl 13:04
Är hemma bland stenarna som barn man lekt? Nej, menar Lars Dencik, professor i socialpsykologi. Den moderna, mobila människan hittar hellre tillhörighet i kulturen än i sin geografiska belägenhet.

Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras. Underförstått: Moderniseringens virvelvind kommer att rycka upp också det mest välkända och hemvanda med rötterna.

150 år efter det Karl Marx formulerade den citerade satsen ser jag i Köpenhamn ett skepp med texten The refugees are the avant-garde of the Future målad på skrovet. Det är ett av de konstnärliga inslagen när Köpenhamn år 1996 är europeisk kulturhuvudstad.

Idag har båda de citerade profetiorna slagit in.

Flyktingen och invandraren har ofta för alltid lämnat sitt hem. Under tiden hen etablerar sig i det nya landet förvandlas och föröds hens hembygd. Till slut lever den bara kvar som en nostalgisk hägring i hens minne.

Så blir det också för oss som fortfarande bor i det land vi föddes i. Vi blir alla ett slags invandrare i den för oss okända framtid moderniseringens virvelvind förflyttar oss till.

Det som varit hemma, det välkända, det självklara finns inte längre. Eller rättare sagt: det har blivit ett spöke.

Och visst spökar det – ”hemmet”, i våra föreställningsvärldar. Både i de privata och i de politiska.

Många vittnar om att hemma är bland ”stenarna där barn jag lekt”. Att hemma är jag där jag vuxit upp. Hemma är enligt denna vanliga före–ställning en bestämd plats: ens hembygd, ett ställe där man känner platsen ”som vore det ens egen ficka” och där man “kan vara helt sig själv”.

Finns det överhuvudtaget en sådan plats? Det gör det nog. Men inte i den verklighet där Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras. Det är i minnets efterkonstruktioner, i fantasierna och drömmarna sådana platser existerar. Där kan de sväva fritt runt. För att ibland, som de nostalgibilder de är, kallas fram och spöka i den verkliga världen.

För det mesta är det harmlöst. Som när alla platser som definieras just av att de i varje fall inte är hemma just därför kallas hem – som i dag-hem, ålderdoms-hem, familje-hem, etc. Oskyldiga eufemismer kan man tycka. Ibland blir det mer laddat. Som när en stat som t ex den svenska beskrivs som ett folk-hem. Här börjar det brännas. Kanske var det ingen tillfällighet att det var just i folkhemmet det första rasbiologiska institutet kom att etableras. Och det var alldeles säkert ingen tillfällighet att var i det nazistiska Tyskland som begreppen Volksgemeinschaft och Heimat, alltså folkgemenskap och hembygd, blev begreppsliga hörnpelare för en hel ideologisk överbyggnad. Fast det skall medges, begreppen har på tyska en mytisk för att inte säga metafysisk klang, som de saknar i svenskan.

Ett mytiskt/metafysiskt i Heimat-koncept utgör f ö också ett fundament i filosofen och nazisten Martin Heideggers tänkande – ett tänkande som både hembygds- och delar av miljörörelsen har ett visst, om än avlägset släktskap med. Centrala i denna del av Heideggers tänkande är begrepp som das Ürspungliche, Eigentlichkeit, Bodenständigkeit och Volk – alltså föreställningen om något ursprungligt, egentligt, som är rotat i själva platsen. Det är där, alltså i den ursprungliga, äkta hembygden människan för honom har sitt sanna hem – närt av Erd- und bluthaftige Kräfte, d v s krafter som stammar ur jorden och blodet.

En av de som i sista ögonblicket lyckades ta sig ur det tyska Heimat-helvetet, nobelpristagarinnan Nelly Sachs, skrev med den klarsyn lång vistelse i mörker kan ge: An Stelle von Heimat halte ich die Verwandlung der Welt – ”I stället för hembygd hyllar jag världens förvandlingar”.

Så säger en kosmopolit. Idag hörs knappt sådana röster mer. De över­röstas idag av de allt mer larmande spöken som nu befolkar den politiska arenan – röster som ropar ”Detta är vårt hem! Stäng gränserna! Åk hem dit ni kom ifrån!”

Det är slagord i en pågående kulturkamp. En ny variant av plebejernas uppror mot patricierna, de upplysta, d v s företrädarna för universella mänskliga rättigheter, för den liberala demokratin, för en värld där alla människor kan höra hemma – var de än befinner sig. En kulturkamp riktad mot de s k eliterna. Som angriper dem i deras vekaste intellektu­ella mjukdelar: deras ideologiskt betingade oförmåga att inse och hantera kulturdimensionens tilltagande betydelse i politiken. I kölvattnet på det bryter upproret mot upplysningen igenom. Redan har det vunnit i Polen, i Ungern, och i Danmark där Dansk Folkeparti helt öppet har fört en ur deras synpunkt lyckad ”kulturkamp”. Nu har Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson också tagit till sig det begreppet i Sverige. Samma sak bryter i dag igenom även utanför Europa, t ex i Israel, och gör sig gällande i USA, där den ledande republikanske presidentkandidaten Donald Trump markerar avstånd till New York values – en omskrivning av samma typ som kommunister använde när de gjorde begreppet ”kosmopolit” till en beskyllning som tjänade att beskriva och förfölja judar.

En som på alla sätt företrädde värderingar som är diametralt motsatta de som såväl Heidegger som den nya polska populistregeringen, Donald Trump, Jimmy Åkesson, och andra ny-nationalistiska och nostalgiska hembygdsdyrkare står för var Gertrud Stein – en av modernismens mödrar, amerikansk lesbisk judinna, poet och anordnare av litterära och intellektuella salonger i Paris under första delen av förra århundradet. Vad skall man med rötter till – om man inte kan ta dem med sig? frågade hon. Metaforen att vi som människor har rötter är en av de mest seg­livade. Och mest missvisande, om den syftar på att det är bestämda territorier, ett geografiskt Heimat, som utgör grogrunden för vem vi är som människa. Alldeles särskilt gäller det idag i den månghövdade migrationens tidsålder då så många människor antingen frivilligt eller av tvång bryter upp och flyttar från en plats till en annan. Från land till stad, från land till land, från kontinent till kontinent. Det är inte många i det moderna Sverige som bor kvar i den by man föddes, där också alla ens familjemedlemmar bor kvar, där ens släktingar och alla man känt är begravda på byns kyrkogård, osv.

Den kultur vi formas av och blir del av är i minskande grad något som är sprunget ur en bestämd plats, och i stigande grad något som finns i tiden, som ett temporalt fenomen. I den värld vi idag lever i är vi som individer snarare präglade av att vara ett epokens barn än en platsens produkt.

Mein Heimat, mitt hem, skrev diktaren Heinrich Heine när han var tvingad till exil i Frankrike, är mitt tyska språk. Heine uttryckte därmed vad som också blivit många andra judars och exilerades sätt att uppfatta sin hemmahörighet. Nämligen i sin kultur. Så beskrev Heine också en gång Toran, den hebreiska bibeln, som det judiska folkets tragbares Vaterland, dess bärbara eller portabla fosterland.

Inte i territoriet men i kulturen har den moderna mobila människan sin hemkänsla. Hurså? Filosofen Agnes Heller gav vid ett seminarium om Cosmopolitism & Exile i Stockholm ett svar: för att det är där man inte behöver använda sig av fotnoter för att kommunicera. Om frågan är ”var är du hemma”, kan översättas till ”var, i vilka kretsar kan vi förstå varandra utan förklarande fotnoter, där vi delar språk även om vi inte kan förstå den andres vardagsspråk, där ömsesidig förståelse är möjlig utan att känna till den andres bakgrund”, så är svaret enligt Agnes Heller: ”Hemma är för konstnären i kretsen av konstnärer, för filosofen i kretsen av filosofer, för fotbollsälskaren i kretsen av fotbollsälskare”, etc. Vi kan fortsätta längs Agnes Hellers argumentationslinje: För svensken i kretsen av svenskar, för feministen i kretsen av feminister, för män i kretsen av män, för juden i kretsen av judar, osv. Och tillägga: vi är alla något av vart. Både filosof och fotbollsälskare, både feminist och man, både svensk och jude.

Villkoren i vår tid gör det både nödvändigt och möjligt att känna sig hemma i en kultur snarare än i ett visst territorium. Eller mer snarare: hemma i flera kulturer och på flera platser.

Att vara hemma ingenstans – men överallt. Det är det kosmopolitiska perspektivet.

Hemma är vi – men inte i någon viss hembygd, inte i ett särskilt folkhem. Sådant, som allt annat, förflyktigas och profaneras. Hemma är vi där­emot överallt i den eller de kulturer där våra tankar, uttryckssätt och värderingar får resonans. Rent rumsligt är det numer för mig personligen primärt där jag råkar ha min dator. Där, snarare än bland stenarna där barn jag lekt, eller i husen, landskapen och länderna jag råkat ha vistats i, kan jag hitta hem genom internetets oändliga universum, hem till mina nära och kära – var de än befinner sig.


Lars Dencik, professor i socialpsykologi

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Östern bakom ögonlocken Kl 13:04(9:42 min)

I "Östern" tar den polske författaren Andrzej Stasiuk transsibiriska hela vägen till Kina för att försöka förstå den kommunistiska människan och sitt förflutna. Och kanske få syn på framtiden.

Hur lever man ett autentiskt liv? Sociologen Emma Engdahl om egenintresset som moralisk princip.

Jag raderar männen ur flickans telefon Tis 21 nov kl 13:04(11 min)

Är jag ett tomrum under lite tyg? Eller en människa? Jenny Teleman reflekterar över vad ett oönskat grepp om en liten flickas bröst egentligen betyder. Något som avgörs av de som står runtomkring. ‎

Öst och väst är ett kärlekspar Mån 20 nov kl 13:04(9:21 min)

Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar.

Flera spektakulära fynd tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Men vad visste de om varandra egentligen? Det funderar religionsvetaren Maths Bertell på.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".