Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
De privata konstsamlarna - en makt att räkna med
Mån 21 mar 2016 kl 13:04
Konstkritiken har i dag en svagare ställning än förr. Nu är det i stället de privata samlarna, som med hjälp av storslagna utställningshallar sätter dagordningen.

Baristan på kaffebaren håller fram en skål och frågar om jag vill ha socker till espresson. Socker, det där ser ju ut som små kringlor? tänker jag, men inser att det faktiskt är centimeterhöga bokstäver av rörsocker som formpressats till att bilda ett dubblerat G. Detta GG är modehuset Guccis logotyp. Den finns på handväskor, skor och solglasögon - och här, i caféet på Museo Gucci i Florens, även som socker till kaffet.

Museet är nyöppnat och ligger mitt i stan på Piazza Signoria. Jag har lite pliktskyldigt stressat igenom alla salar med vitriner fyllda av årgångshandväskor för att komma till fjärde våningen där konsten visas.

Flera salar i det pampiga palatset har nämligen reserverats för samtidskonst - mitt i modehistorien. Här visas videoverket "Grosse Fatigue" av Camille Henrot, som belönades med Silverlejonet på senaste Venedigbiennalen och sedan köptes av samlaren Francois Pinault. Han äger en av världens största privata konstsamlingar, men också - som av en händelse - Gucci. Därför, förstås, har modemuseet en avdelning för samtidskonst. Pinault visar helt enkelt sin egen konst i sitt eget museum.

Samtidskonst och mode, alltså. Ja, Museo Gucci är symptomatiskt för en ny utveckling där modevärlden tar bestämda steg i riktning mot konstvärlden. Särskilt samtidskonsten verkar ha stark dragningskraft på män som Francois Pinault, som i sitt imperium inte bara har Gucci utan också Balenciaga, Alexander McQueen och Yves Saint Laurent. Hans konstsamling visas på Gucci-museet i Florens men också sedan 2006 i den egna konsthallen Palazzo Grassi i Venedig. För några år sedan utökade Pinault med Punta della Dogana i samma stad, det gamla tullhuset han renoverade för 20 miljoner euro för att låta publiken möta spektakulära verk ur samlingen: Jeff Koons och Maurizio Cattelan.

Pinault är inte ensam om att visa upp sin konstsamling för publik. I Paris öppnade nyligen Fondation Louis Vuitton där Louis Vuittons ägare Bernard Arnault visar sin konstsamling. Utställningsytan är nästan 4 000 kvadratmeter: fem gånger Moderna Museet Malmö. Byggnaden ritades av succéarkitekten till Guggenheimmuseet i Bilbao, Frank Gehry, och kostade 143 miljoner dollar. Men pengar är inte ett problem här. Bernard Arnault är Frankrikes rikaste man och äger företagsgruppen Kering där champagneproducenten Moët, världens största cognacstillverkare Hennessy och, förstås, Louis Vuitton ingår.

Till och med Sverige har märkt av trenden. Bakom den privata konsthallen Artipelag på Värmdö, som öppnade 2012, står Björn Jakobson. Hans företag BabyBjörn säljer världens mest designkreddiga babybärsele med Hollywoodstjärnor bland kunderna. Och i Borås visar sedan 2006 Bengt och Berit Swegmark sin konstsamling på Abecita konstmuseum i byggnaden där deras korsettfabrik tidigare låg.

Modemänniskor lägger alltså sina pengar på konst - det är kanske inte nytt. Denna faiblesse, däremot, för att också visa upp de egna samlingarna för oss vanliga dödliga, att bygga egna museer: varifrån kommer den? I botten finns nog, åtminstone delvis, en filantropisk hållning. För faktum är, att Bernard Arnault lovat skänka Louis Vuitton-museet till franska staten efter 55 år. Storslaget, visst, men också effektivt varumärkesbyggande. I publikens ögon blir Arnault den generöse gentlemannen snarare än den girige kapitalisten.

En slags parallell till denna givmildhet och samhälleligt engagemang finns kanske i Fondazione Prada, den konst-by som modehuset Prada bekostat i sin hemstad Milano. Anläggningen är granne med ett industriområde och tänkt att fungera som ett slags kulturellt ankare i en fattig stadsdel där människorna, skulle man kunna säga, bär allt annat än Prada.

Fondazione Prada är ritat av nederländska ikonarkitekten Rem Koolhaas, mannen bakom företagets flaggskeppsbutiker och experimentella catwalk-scenografier. Här finns en underjordisk konsthall, en vacker innergård, tre magasin, gallerier och så signaturdetaljen som sträcker sig likt en fyr över området: en hög byggnad vars väggar är täckta med bladguld. Fyra kilo gick åt.

Konstsamlaren och chefsdesignern Miucca Prada visar både sin egen samling och tillfälliga utställningar. Hon är noga med att konsten inte ska uppfattas som ett marknadsföringsknep. "Vi vill inte förorena Fondazione Prada med mode" har hon sagt. Det stämmer säkert: inga Prada-solglasögon säljs i receptionen. Men när jag var där kryllade utställningssalarna av fashionistas i spektakulära outfits som - antar jag - kommit direkt via taxi från Pradas moderbutik downtown Milano. Några fattiglappar från de slitna hyreshusen nästgårds syntes däremot inte till. Den där socialt engagerade dialogen med förorten verkar inte riktigt kommit igång ännu.

De privata konsthallarna vittnar om en stor förskjutning i konstfältet, nämligen samlarens stärkta position. Numer är de aktiva förespråkare för "sina" konstnärer och pushar för de konstnärliga uttryck som de gillar - allt annat än forna tiders grå eminenser som försiktigt donerade konst och miljoner till statliga museer. Och gissa om en gallerist helst säljer konst till en privat samlare som med tusentals kvadratmeter konsthall kan garantera att ett verk kan möta sin publik under flera år, eller till samlingarna på ett statligt museum, där konstverket riskerar leva sitt liv i magasin?

Konstkritiken, vars förmåga att upptäcka, diskutera och uppmärksamma nya uttryck och konstnärskap, värderades en gång i tiden högt av museer och gallerister på jakt efter nya utställningsidéer och investeringstips. Vill man vara dystopisk kan man säga, att den rollen delvis tagits över av samlarna, som via sina inköp pekar ut och haussar vissa konstnärskap och stilar.

Men mångfalden måste ju öka med fler konsthallar? Bra för publiken, väl? Jovisst. Synd bara, att modemagnaternas samlingar så ofta består av samma konstnärer: Damien Hirst, Jeff Koons, Andy Warhol, Olafur Eliasson - och gärna med uppseendeväckande stora verk, som gör sig bra på foto i sociala medier. Dessutom: utställningarna bygger sällan på pedagogiska teman eller komplexa idéer, utan visar helt enkelt upp enstaka konstverk sida vid sida utan annan inbördes koppling än sin ägare.

Fast visst har mode och konst trots allt en lång kärlekshistoria. Faktum är, att Museo Guccis granne är Palazzo Vecchio, där en gång storhertigen Cosimo Medici bodde - arvtagare till den florentinska härskarfamiljen vars förmögenhet faktiskt också byggde på fashion, eller åtminstone textil- och yllehandel - och ägare till en av renässansens största privata konstsamlingar.

Ungefär som under renässansen skänker dagens konst de samlande modemiljardärerna och deras företag en air av kulturellt kapital. Vilket ju kan behövas för att balansera en pengastinn image. På Guccimuseet i Florens blir det särskilt tydligt, där konsten visas vägg i vägg med modehistorien. Samtidskonsten laddar Guccis historia med symboliskt värde när ekonomiskt och kulturellt kapital flödar lika obehindrat mellan salarna som den luftkonditionerade luften.


Linda Fagerström, konstvetare och kritiker

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Tor 17 aug kl 13:04(9:40 min)
OBS
Ons 16 aug kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 15 aug kl 13:04(9:00 min)
OBS
Mån 14 aug kl 13:04(8:37 min)
OBS
Tor 10 aug kl 13:04(11 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".