Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
"Vi kommer från mödrarna, från deras obegripliga kroppar och mörbultade språk"
Mån 04 apr 2016 kl 13:04
Smärta som kunskapskälla? Som möjlighet? Författaren Elisabeth Hjorth funderar kring lidandets motsägelser med utgångspunkt i verk av filosofen Cynthia R Wallace och poeten Adrienne Rich.

Att känna förtryckaren

­- veta att detta är förtryckarens språk

Ändå behöver jag det för att tala med dig.

 

Varför är de här orden, skrivna av den nu bortgångna poeten och tänkaren Adrienne Rich, så hjärtslitande intima? Hur kan de överbrygga ett sådant avstånd som det mellan förtryckarens språk och den älskades ansikte?

Jag läser igen och tror att det har med smärta att göra. Att det gör ont att ta maktens språk i sin mun. Att veta att detta är förtryckarens språk. Ändå behöver jag det för att tala med dig.

Tänk på orden som blivit omöjliga i år. Som ändå inte går att överge. Andrum. Ansvar. Och då är vi fortfarande bara på bokstaven a.

Adrienne Rich visste något om smärta och språk. Hon tog sig från rollen som familjeflicka och femtiotalsmamma till lesbisk författare och feministisk aktivist. Att läsa henne är att konfronteras med det pris hon betalade för sin frihet. Och hon är en av många. Kvinnor fortsätter att skriva smärtan. Kvinnor slutar inte blöda ur sina pennor eller kriga mot och med språket för att få äga det och tillhöra det. Den här relationen mellan smärta och språk tar inte slut. Adrienne Rich var upptagen med den i hela sitt skrivande liv.

 

Om jag kunde lära mig själv,

om vi kunde lära oss lära av smärtan

också när den tar sitt grepp om oss

Om tanken som lever i den här kroppen

kunde vägra att låta sig krossas i det greppet

skulle smärtan förlora

Den skulle tvingas backa och lyssna

Den skulle fortsätta andas på mig med sin kalla andedräkt

Men tanken skulle börja tala till smärtan

och smärtan skulle bli tvungen att svara

 

”Om vi kunde lära oss att lära av smärtan”, skriver Rich. Jag älskar den dikten . Och jag reser mig mot den raden. Jag vill inte lära mig något av smärtan. Eller, jag vägrar att tro att själva smärtan kan ge mig något av värde.

Jag ingår i den västerländska bubbla där lidande förträngs och förtigs. Där det finns stora möjligheter att minimera lidande. Men också, det erkänner jag, där smärtan som trots allt finns ofta kommer tillsammans med skam. Skam över själva lidandet. För att det är fult. För att det inte borde finnas. För att jag borde ha gjort mig av med det för länge sedan.

Filosofen Cynthia R Wallace vill inte ge upp tanken på lidandet som en lärare. Hon menar att det är tvetydigt, svårbemästrat, men inte meningslöst. Hon tror att litteraturen bär kunskap om lidande, och att kvinnor skriver fram den kunskapen. Hon tar moderskapet som utgångspunkt för att tänka smärtan. När Wallace kallar sin bok om lidande och läsning för Of Women Borne är det en kärleksfull stöld från Richs berömda uppgörelse med moderskapet i essän Of Woman Born.

Språket och moderskapet. Två motsägelsefulla platser där lycka och smärta strålar samman. I sitt utforskande av dessa platser vänder sig Rich till tänkaren och mystikern Simone Weil. Weil skiljer mellan smärta som är oundviklig och kan förvandlas till något användbart, och smärta som präglas av utsatthet och maktlöshet. Det finns lidande som helt enkelt är en del av att vara människa. Det finns smärta, förlossningssmärtan till exempel, som ger något tillbaka. Och så finns det smärta som bara har sönder. 

”De som orerar mest högljutt om det mänskliga tillståndet är oftast de som slipper undan dess förtryck”, skriver Rich i sin essä. Detta måste sägas. Lidande har en tendens att se vackert ut i skrift. Att framstå som elegant i filosofiska diskussioner. Lidande kan kittla och förföra, få mig som läsare att känna mig som en del av något storslaget mänskligt och tro att jag nödvändigtvis delar det lästa lidandet. Litteratur är lika bra på att producera lidandets parasiter som solidariska systrar.

Därför kräver läsning kunskap om världen. Insikt om att lidande inte drabbar alla lika. Smärtan är orättvist fördelad. Rich skriver, likt författare som Judith Butler, Ana Castillo och Sara Ahmed, om lidande och etik utifrån de förtrycktas positioner. Där måste smärtan behandlas extremt omsorgsfullt, för att inte förråda den som lider.

Allt lidande i litteraturen. Det finns ingen garanti för den lidandes integritet där, inte ens i böckerna jag älskar. Kanske i synnerhet inte där. Jag läser och förlåter författarna deras skicklighet att utnyttja lidandet för konstens skull. Och när jag skriver? Då vill jag bli jagad av rösterna som säger: Vem lider? För vad? Vem är du att skriva denna smärta?  Ändå vet jag att förräderiet ligger på lur. Redo inuti språkets makt, liksom förräderiet av mina barn ligger redo i moderskapets makt. Den som säger att det går att passera genom språket och moderskapet skuldlös, den ljuger om dessa platser .

”Språket är en karta över våra misslyckanden”, skriver Rich. Men hon skriver också att poesin är ett koncentrat av språkets kraft, som är vår relation till allt i universum. Litteraturen har feministisk tyngd, menar Wallace, för att kvinnor inte kan avskiljas från de berättelser och bilder de presenteras av, och presenterar sig själva med. Den som skriver och läser vet det. Den som kan säga this is the story of my life. Att nålas upp på en karta över besynnerliga fjärilar. Att riva sönder vingarna för att ta sig därifrån.

Adrienne Rich skriver om det nobelpristagaren, kemisten och fysikern Marie Curie inte förmådde erkänna om sig själv: ”Hennes sår kom från samma källa som hennes styrka.” Det vill säga: skadan är orsakad av samma system som ger möjlighet att verka, förverkliga sig. Allt som står till buds är andras språk, en tradition som inte brytt sig om min smärta. Något annat språk finns inte, någon annan tradition finns inte, än den som jag samtidigt måste omfamna och bekämpa.

Adrienne Rich gjorde det till sin paradgren.

Cynthia R Wallace skriver å sin sida så övertygande om lidandets ofrånkomlighet och orättvisa. Om att bekämpa det förtryck som leder till smärta och att lära sig av lidandet, det egna och andras. Hon skriver om barnen som tas ifrån sina mödrar i alla Toni Morrisons romaner, om rasismen som krossar kärleken. Hon skriver om kolonisatörernas religion, som är både tyranni och upphov till styrka i Chimamanda Adichies böcker. Jag förstår ju att det motsägelsefulla lidandet finns och att det berättar något för mig.

Också när Wallace i slutkapitlet berör det missfall hon fick under bokens tillkomst håller hon fast vid att lidande har något att lära ut. Varför är det ändå så svårt för mig att erkänna lidandets möjlighet?

Kanske för att mina erfarenheter av smärta är förknippade med relationslöshet. Av att någon gång haft så ont att alla andra blev mig likgiltiga. Av depressionens oåtkomlighet, ur vilken inte ens de mest älskade, de jag ansvarar för, kunde kalla mig ut. Lidande som en oförmåga att vara mänsklig, snarare än ett tecken på mänsklighet.

Att förklara någon annans lidande meningsfullt framstår fortfarande som ett övergrepp. Men Wallaces bok ställer mig mot väggen. Om jag förnekar andras erfarenhet av meningsfullt lidande, gör jag mig då inte skyldig till samma våldsamma generalisering, genom att förkasta den innebörd de har utvunnit ur smärtan? Är det inte ännu ett svek mot den som lider?

Wallace menar mycket riktigt att skrivande och läsning är riskabelt. Där finns den ständiga risken att göra allting likt mig eller göra allting främmande, att missförstå smärtan. Och samtidigt; det är genom att riskera som det alls går att lära sig något om sådant som det inte går att förstå.

Vi kommer från mödrarna, från deras ofattbara kroppar och mörbultade språk. Jag kan aldrig påstå att deras smärta inte har fött mig, att deras kamp inte har hjälpt mig, att deras lidande inte har lärt mig något. När jag säger att jag önskar att deras smärta inte funnits är det inte säkert att jag menar det. Men när de säger att de tar världen i sin mun för att förändra den så vet jag att det är sant.

Elisabeth Hjorth, författare

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Tor 21 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Ons 20 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 19 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Mån 18 sep kl 13:04(9:58 min)
OBS
Tor 14 sep kl 13:04(10 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".