Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Finansmannen på film - en skräckrepresentant för orättvisan
Tor 31 mar 2016 kl 13:04
För 25 år sedan utkom romanen "American psycho" - skildringen av den psykopatiske Patrick Bateman. Malin Krutmeijer tittar närmare på hur finansmannen gestaltats i några av de senaste årens filmer.

Att läsa Bret Easton Ellis "American psycho" idag, tjugofem år efter att den kom ut, är bitvis en märklig upplevelse. Den är så väldigt ett med sin tid, med seriemördartemat och porträttet av den in i själen nyliberala människan, representerad av börsmäklaren Patrick Bateman.

Han odlar 80-talets kroppskultur, med magrutor och solbränna. I sin freestyle, som det heter i den svenska översättningen, lyssnar han på topplistemusik av Phil Collins och Huey Lewis and the news.

Attributen, som är helt centrala i skildringen, andas också 80- och 90-tal. Romanen är ett frosseri i Armanikostymer, Ralph Lauren-skjortor och Manolo Blahnik-skor. Att kritiskt iaktta märken och stil är det mest meningsbärande i Patrick Batemans liv.

Inte konstigt att han successivt går i bitar. Han riktar sitt inre sönderfall utåt och börjar tortera och stycka tillfälliga sexpartners, prostituerade, hemlösa och homosexuella - kort sagt människor som han anser är mindervärdiga och misslyckade, till skillnad från honom själv.

Det är faktiskt inte alldeles klart om Bateman verkligen utför morden. Fantasi och verklighet smälter ihop för honom och det gör de i romanen också - såsom yta misstas för substans och meningslöshet för mening i den värld där Bateman befinner sig.

Bret Easton Ellis blev anonymt mordhotad flera gånger när "American psycho" kom ut 1991. En del tyckte att författaren borde behandlas som Patrick Batemans offer och plågas och styckmördas. Feministiska organisationer uppmanade till bojkott av boken eftersom de ansåg att den var kvinnofientlig. Några recensenter gillade boken, men många kallade den äcklig, sensationslysten och tråkig. Naturligtvis sålde den som smör och idag har "American psycho" klassikerstatus.

Med all rätt. Den är en rasande satir över ett ideal och ett samhällssystem som Bret Easton Ellis uppenbarligen avskyr så mycket att han måste låta boken genomsyras av grafiskt våld. Den är lika underhållande som blodisande obehaglig med sin säregna kombination av humor och aggressivitet. Det är obegripligt att någon kunde läsa den som något annat än samhällskritik. Jag skulle till och med säga att den kanske är en aning övertydlig.

Som jag minns det var den moraliska indignationen över ett socialt och ekonomiskt system som hyllar ytan och gör människor till ting ganska stark på 90-talet, när boken kom.

Nu, 2016, puttrar den väl mest på halvvägs ute i marginalen, alltmedan Patrick Batemans stora idol, den stenrike Donald Trump, kanske faktiskt skulle kunna bli USA:s president.

Men idén om börsmäklaren, eller mer generellt finansmannen, som skräckrepresentant för ett amoraliskt och orättvist system har ändå levt kvar. Portalfigurerna i fiktionen är nog fortfarande Patrick Bateman och Gordon Gekko från Oliver Stones film "Wall street", som kom redan 1987.

Om vi stannar i den rörliga bilden så har det har kommit mängder av filmer om finansmän och Wall street sedan dess, däribland Mary Harrons ganska lyckade filmatisering av "American psycho" från år 2000.

Patrick Bateman spökar på något sätt genom många av de finansfilmer jag har sett men ingen har vare sig bokens surrealistiska humor och fasa, eller dess våldsamma bredsida mot en förvriden kultur. En del reflekterar en ohöljd fascination för yuppiemytologin, med iskalla, välekiperade unga killar som gör storkovan. Andra formulerar en seriös kritik mot själva finansekonomin där det går att handla med hypotetiska pengar, ibland med förödande effekter.

Två uppmärksammade filmer från de senaste åren är bra exempel på det här.

Martin Scorseses "The wolf of Wall street" från 2013 bygger på börsmäklaren Jordan Belforts memoarer. Belfort startade ett börsbolag 1989 och blev rik på att driva upp kurserna på små företag och sedan sälja aktierna till överpris. 1998 dömdes han till fängelse för bedrägeri och pengatvätt.

Filmen vältrar sig i den livsstil han blev känd för, med extrem lyx, massor av droger och sexköp. I betydligt högre grad än i "American psycho" är kvinnor reducerade till läcker scenografi för manskollektivet att rulla runt i. Belfort själv framställs som en selfmade man som visserligen går för långt men ändå är en jäkligt skön snubbe.

Det är som att se värsta sortens collegefilm i finansmiljö, med en oproportionerligt välsmord och lyxig produktionsapparat bakom.

J.C Chandors debutfilm "Margin call" från 2011 är något helt annat. Den liknar en depressiv kammarspelsversion av börsmäklardramat, och den får Scorseses film att framstå som sällsynt dåligt tajmad.

"Margin Call" gestaltar nämligen, lätt förtäckt, hur det kan ha gått till bakom kulisserna på investmentbanken Lehman Brothers inför utbrottet av finanskrisen 2008. Vi möter storögda unga börsanalytiker som knappt kan tro det när de upptäcker att bolagets likviditet är under noll. Under en svettig natt konfronteras de, tillsammans med trotjänare som blivit stenrika på sina jobb, med ledningens skrupelfria attityd.

Filmen landar i en skildring av spekulationsekonomin och dess effekter som något i sig och på riktigt, bortom symbolvärdet för en kultur i förfall.

Den adresserar hur spekulationerna i bolånepapper först gjorde vanliga människor rikare, för att sedan ruinera dem. "Åt helvete med vanligt folk", säger en av börsmäklarna. "Utan oss blir världen helt jävla rättvis och då kan de inte ha sina stora bilar och fina hus." Slutsatsen blir att det sannerligen är något fel på systemet. Vi bygger ingenting, säger finansmännen intressant nog i både "The wolf of Wall street" och "Margin call".

Så resonerade aldrig Patrick Bateman på sin tid. Han petade glädjelöst i lyxrestaurangernas svindyra, bisarra crossoverrätter - blåmajstortilla med vaktel garnerad med ostron i potatisskal till exempel. Han berättade aldrig om sitt jobb. Faktum är att han inte verkade jobba alls, bara idka en livsstil. Han och hans kollegor var aldrig riktigt säkra på vem som var vem, utan kallade varandra för fel namn hela tiden. De var skitviktiga och totalt utbytbara och det spelade ingen roll. Patrick Bateman var systemet och nog var det fel på honom alltid.

Malin Krutmeijer, kulturjournalist

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
OBS
Igår kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 19 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Mån 18 sep kl 13:04(9:58 min)
OBS
Tor 14 sep kl 13:04(10 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".