Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Istället för tristess - elchock
Ons 06 apr 2016 kl 13:04
Långtråkighet, tristess, leda. Det är företeelser och begrepp som har börjat etablera sig som ett legitimt forskningsfält. Kan långtråkigheten rent av förstås i neurologiska termer?

Sommaren 2014 publicerade psykologer från University of Virginia i USA en charmerande studie i den högt ansedda tidskriften Science [1]. Studiedeltagarna instruerades att sitta ensamma i ett rum i 15 minuter och ”vara ensamma med sina tankar”. I rummet fanns också en apparat som de kunde ge sig själva elchocker med. Forskningsledarna förklarade noggrant att meningen med experimentet inte var att deltagarna skulle chocka sig själva - meningen var att vistas 15 minuter i ett rum utan något att göra – men, om de ville fick de använda apparaten. Sedan gick forskningsledarna ut och lämnade den enskilde deltagaren ensam med sina tankar. När experimenten summerades visade det sig att 67 % av de manliga och 25 % av de kvinnliga deltagarna hade gett sig själva elchocker någon gång under kvarten av ensamhet. Forskarna drog slutsatsen att många föredrar att göra någonting framför att vara sysslolösa även om detta specifika ”någonting” är negativt, som att tex utsätta sig själv för fysisk smärta.

Ett annat sätt att se på resultaten är att många tycks vara redo att gå långt för att slippa att vara uttråkade. Hellre en distraktion, även en potentiellt smärtsam, än känslan av att tiden står still. Tristess – en för de flesta välbekant men ändå svårdefinierad känsla. Om jag vågar mig på att formulera vad den generella uppfattningen av tristess är skulle jag påstå att det uppfattas främst som ”avsaknad” av något; att något inte finns snarare än att något aktivt händer i ens hjärna.

Men tänk om tristess inte är en allmän avsaknad eller tomrum, utan något mer konkret, ett specifikt neurofysiologiskt mönster som induceras vid avsaknad av stimulation, en sinnesstämning fullt jämförbart med ilska, glädje eller sorg. Ett mönster som uppmanar till aktivitet, nästan vilken som helst, som i det nämnda fallet med personerna som gav sig själva elstötar. Kanske är tristess anledningen till att du lyssnar på detta nu. De flesta kan nog hålla med om att känslan framkallar ett starkt behov för avlösning. Nuförtiden är det sällan man ser någon som väntar på busshållplatsen eller tågstationen som inte avlöser sin tristess med hjälp av smartphone.

Journalisten Maggie Kourth-Baker skrev nyligen en artikel i tidskriften Nature om hur tristess börjat etablera sig som ett legitimt forskningsfält i gränslandet mellan psykologi, neurofysiologi, genetik och filosofi [2]. Forskare vill helt enkelt förstå vad tristess är: vad den gör, hur den uppstår, vad dess biologiska funktion är, hur den påverkar vårt psyke och beteende.

För att göra saken ännu mer invecklad verkar det finnas flera olika sorters tristess [2]. En variant är så kallad ”tillståndstristess”. Det är något som alla kan hamna i, till exempel när man sitter ensam i ett rum sysslolös, eller väntar på bussen vid en hållplats. En studie som nyligen publicerades av australiensiska forskare visade att studiedeltagare som fick titta på samma avsnitt av komediserien Vänner två gånger i rad åt 14 % mer chips och godis jämfört med en kontrollgrupp som fick titta på två olika avsnitt [3]. Forskarna tror att tillståndstristessen, framkallad av att behöva genomlida ett avsnitt man precis sett, medför att deltagarna äter mer för att fördriva känslan. Sedan tidigare är det också känt att tristess är ett av de vanligaste skälen personer med ätstörningar anger för hetsätning [4]. Så tristess påverkar beteendet på väldigt konkreta, men kanske förbisedda, sätt i vardagliga situationer. Potentiellt ger det oss också verktyg för att bättre hantera dem.

Men utöver tillståndstristress - som alla råkar ut för - finns det något som kallas inre egenskapstristess, dvs benägenheten hos individer att vara uttråkade. Och det är nu saker börjar bli intressanta på riktigt.

1986 utvecklade forskare från University of Oregon en skala för att utvärdera våra personliga fallenheter för tristess, den så kallade Boredom Proneness Scale [2], tristessbenägenhetsskalan, förkortad BPS. Genom att svara på hur väl påståenden såsom ”jag tycks ofta vara i situationer där jag måste göra meningslösa saker” och ”jag tycker tiden alltid går långsamt” stämmer in på en, tilldelas man BPS-poäng. Forskare fann sedan att höga BPS-poäng, motsvarande hög benägenhet att bli uttråkad, korrelerade till starkare behov av intensiva upplevelser som att hetsäta, dricka eller söka kickar [5-7].

Kourth-Baker lyfter fram en annan intressant aspekt i sin artikel också. Forskare har nämligen börjat uppmärksamma att patienter med traumatisk hjärnskada åsamkade i exempelvis bilolyckor ofta uppger att de börjat uppleva en mycket mer intensiv känsla av tristess [2]. Dessa observationer kopplar egenskapen direkt till specifika hjärnstrukturer. En forskare beskriver hög tristessbenägenhet rent av som en ”ofullständig förmåga att finna meningsfulla samspel med sin miljö”. Om man har lätt för att bli stimulerad av sin omvärld eller av sina tankar, har man alltså låg benägenhet till tristess och vice versa. Varför en traumatisk hjärnskada orsakar en plötslig förändring av denna förmåga är fortfarande oklart.

Om jag skulle våga mig på en gissning, så tror jag att tristess i grunden är en neurologisk mekanism för inlärning: något som driver en till aktivitet för att förhindra inaktivitet. Jag tror att den genom sin olidlighet pressar fram bland annat kognitivt processande och uppspaltning av information och idéer. Känslan vill bli fördriven: vissa kan fördriva det genom tankeaktivitet och/eller vad de uppfattar som meningsfulla utbyten med miljön. De som har svårare för dessa saker använder starkare stimulantia för att jaga bort den plågsamma ledan.

Forskare som nyligen börjat intressera sig för fenomenet tristess har en del mark att ta igen hos filosoferna som sedan länge diskuterat dess betydelse. Både Kierkegaard och Schopenhauer berörde ämnet, men Martin Heidegger är den som avhandlade det mest grundligt. ”Att vägra att jaga bort tristessen är en märklig och nästintill galen begäran” skrev han i Die Grundbegriffe der Metaphysik [8]. Men enligt Heidegger skulle man trots det inte avlösa känslan utan välkomna tristessen, ta in den, krama den, vistas i den och låta den starka upplevelsen av fullständig leda öppna ens ögon för tillvarons essens.

En annan filosof som rörde sig i dessa tankekretsar var Albert Camus. Enligt Camus inser den tänkande individen hur meningslös existensens är, vilken absurd belägenhet den medvetna organismen befinner sig i, i ett universum som inte bryr sig om den finns eller inte. Men enligt Camus borde denna insikt vara befriande snarare än nedslående. Människan inser att endast hon är herre över sitt liv, bör revoltera mot existensens absurditet och leva livet fullt ut medan det varar [9]. Man kan omformulera det till att självupplevda meningsfulla utbyten med omvärlden kan kompensera för metameningslösheten som finns.

Man måste föreställa sig att Camus hade en väldigt låg BPS poäng.

Camus - som han kallar det - absurde hjälte är den mytologiske Sisyfos som blir dömd till ett liv i underjorden på grund av olydnad mot de grekiska gudarna. Men under vissa premisser flyr han, återvänder till världen och fortsätter njuta av ”det glittrande havet och jordens leende”, som Camus uttrycker det. Men gudarna fångar honom igen, och för att statuera exempel utdelas ett fruktansvärt straff, enligt gudarna höjden av mödosam meningslöshet. Sisyfos tvingas rulla en sten uppför en kulle bara för att se den rulla ner så fort han nått toppen, och processen upprepas varje dag i all oändlighet. Men enligt Camus skulle den levnadsglade Sisyfos finna mening även i denna repetitiva uppgift, ”själva kampen mot toppen är nog för att fylla en mans hjärta” skrev han. Att inte förvägra upplevelsen är en revolt mot allts meningslöshet. ”Man måste föreställa sig Sisyfos lycklig”, avslutar Camus sin essä. Genom att hitta mening i det lilla – genom hjärtligt engagemang i åliggandet istället för bitterhet - blir uppgiften en avlösning för Sisyfos, en fördrivning av annars outhärdlig leda. Camus aburde hjälte skulle därför, kanske i likhet med den gode filosofen själv, haft en låg BPS poäng.

På ett plan är moderna forskare och filosofen Camus överens. Om gudarna verkligen ville straffa Sisyfos borde de kedjat fast honom vid bergets fot, och tvingat honom att bara titta på stenen i all oändlighet. Då hade han varken haft tillfälle till avlösning eller revolt, om nu inte det är en och samma sak.

 

Farshid Jalalvand, mikrobiolog verksam vid Köpenhamns universitet

 

 

Referenser

 

  1. Wilson TD, Reinhard DA, Westgate EC, Gilbert DT, Ellerbeck N, Hahn C, Brown CL, Shaked A: Social psychology. Just think: the challenges of the disengaged mind. Science 2014, 345(6192):75-77.

  2. Koerth-Baker M: Why boredom is anything but boring. Nature 2016, 529(7585):146-148.

  3. Mathur U, Stevenson RJ: Television and eating: repetition enhances food intake. Front Psychol 2015, 6:1657.

  4. Vanderlinden J, Dalle Grave R, Vandereycken W, Noorduin C: Which factors do provoke binge-eating? An exploratory study in female students. Eat Behav 2001, 2(1):79-83.

  5. Elpidorou A: The bright side of boredom. Front Psychol 2014, 5:1245.

  6. National Survey of American Attitudes on Substance Abuse VIII: Teens and Parents [http://www.centeronaddiction.org/addiction-research/reports/national-survey-american-attitudes-substance-abuse-teens-parents-2003]

  7. Struk AA, Scholer AA, Danckert J: A self-regulatory approach to understanding boredom proneness. Cogn Emot 2015:1-14.

  8. Heidegger M: The Fundamental Concepts of Metaphysics. Bloomington and Indianapolis: Indiana University Press.

  9. Camus A: The Myth of Sisyphus. London, England: Penguin Books; 1955.

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Tor 17 aug kl 13:04(9:40 min)
OBS
Ons 16 aug kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 15 aug kl 13:04(9:00 min)
OBS
Mån 14 aug kl 13:04(8:37 min)
OBS
Tor 10 aug kl 13:04(11 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".