Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Betala är bättre än gratis
Fre 08 apr 2016 kl 13:04
Nätet blev inte den jämställda plats som en gång förespeglades oss. Orsaken är bland annat att så många frivilligt avsade sig sina rättigheter. Det menar kulturskribenten Håkan Lindgren.

När jag kopplade in mitt första modem strax före millennieskiftet var internet fortfarande en lekfull plats för småskalig kreativitet. Sedan dess har det förvandlats till en kommersiell galleria dominerad av en handfull monopolföretag. För att dölja att det här är vad som pågått har man använt sig av världens äldsta trick. Allt som gynnar den kommersiella eliten har framställts som antielitism.

Eftersom annonsörerna inte längre har något behov av dagstidningarna har man uppfostrat oss att förakta journalister och reportrar, så att vi inte ska sakna dem när de försvinner. Personer som själva haft en säker plattform i gammelmedia har förklarat för oss att journalister är elitistiska grindvakter som bara är rädda om sin status. Samma sak med musiker, författare och konstnärer som vill ha betalt för sitt jobb. Du behöver dem inte för du kan själv nu, lilla vän, har man sagt, som om det aldrig hade funnits någon amatörkultur före internet, som om vår kreativitet var beroende av tillåtelse uppifrån. Hade vi haft ett spår av självständigt tänkande hade vi först av allt frågat vem den här tillåtelsen kommer från och varför det plötsligt blev så viktigt att ösa beröm över oss för något vi alltid har gjort på fritiden.

Under den känsliga fasen när våra nuvarande herrar byggde upp sina monopol handlade allt bara om att sitta still i båten och inte krångla, annars var vi ”rädda för framtiden”, fick vi veta. Traditionella rättigheter och skyldigheter behövde vi inte bry oss om, för nätet skulle bli en rättvis arena helt av sig själv, om vi bara lät den förbli oreglerad.

Vi uppmanades att bli en helt ny sorts rebeller – inte rebeller som ställer krav utan rebeller som gör uppror genom att avstå sina egna rättigheter, ett sätt att göra uppror som förmodligen är unikt i världshistorien. Lydiga små nätrebeller förklarade att de var tacksamma över att jobba gratis och att de föraktade den upphovsrätt som nästa generations konstnärer och musiker skulle leva på. Så gick det som det gick med nätet, och kanske hade det inte kunnat gå annorlunda. Nu när alla företagsimperier sitter stadigt på plats är det tillåtet att vara missnöjd – lite kritik mot Facebook eller Google är bara klädsamt när man skriver sin krönika eller gör sitt radioinslag.

Den sortens tama missnöje räcker förstås inte långt. För att komma vidare har jag läst Astra Taylors bok The people’s platform utgiven 2014. Astra Taylor är dokumentärfilmare. Hon har varit engagerad i Occupy-rörelsen och är kanske mest känd för sin film om filosofen Slavoj Žižek. Fram tills hon var tretton gick hon knappt i skola utan stannade hemma och studerade på egen hand. När hon lägger fram sina idéer om internet förväntar jag mig en bok som är närmast störande självständig, full av djärva, oväntade insikter, men riktigt så vild är inte The people’s platform. Boken är mest av allt en lugn, välresearchad sammanfattning av vad som inte fungerar.

Nätet plattar inte ut några hierarkier. På nätet återskapar människan samma sociala hierarkier som överallt annars. 75 procent av all trafik i USA går till tio webbsidor. Att koncentrera makt och förmögenheter till några få kommersiella jättar har gått fortare på nätet än någonsin tidigare, konstaterar Taylor. Stora skivbolag kontrollerar mer av marknaden idag än på 90-talet, och antalet listettor görs av färre artister. Nätet är inte amatörernas bästa vän utan monopolens och topplistekulturens. Den långa svansen är en myt: för en sajt som Netflix genererar mindre än en procent av filmerna 30 procent av intäkterna.

Vi lever inte i ett informationsöverflöd utan i en tid av minskad information. Antalet journalister i USA har sjunkit med hälften, och vissa områden är nu så kallade ”news deserts” där ingen nyhetsrapportering bedrivs. Enligt en studie av brittiska dagstidningar kom bara 12 procent av innehållet från egna reportage, resten hade hämtats från nyhetsbyråer eller utgjordes av omarbetat PR-material. Nätet påstås ge mer makt åt gräsrotsjournalistiken, men under oljeläckan i Mexikanska golfen berättade lokaljournalister för Taylor hur svårt de hade att nå ut med sin version när BP helt enkelt kunde köpa sökordet ”oil spill” av Google och koppla det till de berättelser som de ville sprida.

Det vi har fått är inte en värld av livaktig amatörkultur utan en värld av köpt material, sponsrade bloggar och produktplacering, skriver Taylor. Till detta kommer övervakningen. Nätet har gjort det mycket lättare för stat och företag att kartlägga våra privatliv.

När det gäller vad som borde göras är hon lite väl vag. Kultur och journalistik klarar sig inte utan ett ekosystem av institutioner, utbildning, regler och rättigheter, skriver hon. Ett sådant ekosystem uppstår inte av sig själv. Vi behöver engagera oss och återuppfinna institutioner som garanterar ett rikt och varierat kulturliv på nätet, avslutar hon, vilket låter som en självklarhet.

Till hennes konkreta förslag hör att de stora nätföretagen borde börja betala skatt. Google skatteplanerar aggressivt och betalar 2,4 procent av sina utlandsintäkter i skatt. Samma sak gäller Googles svenska dotterbolag – enligt en uppskattning i tidningen Fokus drog de in en miljard kronor år 2008 och betalade 5,3 miljoner i skatt, vilket är en halv procent. När man känner till detta framträder Googles berömda vinstsiffror – fjorton miljarder dollar 2014 – i ett något annorlunda ljus. Apple och flera andra framgångsrika företag skatteplanerar på liknande sätt. Så länge de betalar så lite skatt borde de här företagen betraktas som statligt subventionerade, och så länge de är subventionerade borde man fråga sig om det inte fanns något annat som staten kunde subventionera istället, något som skulle ge oss ett rikare kulturliv på och utanför nätet.

Eftersom jag har tid över skulle jag vilja lägga till ett eget förslag, något som säkert inte är hela lösningen, men som kanske leder en bit åt rätt håll. Vad finns det som är bättre än gratis? Jag kan tänka mig en sak. Att betala är bättre än att få något gratis.

Mycket av det som inte är bra med nätet idag beror på att vi har gjort oss beroende av annonsfinansierade gratistjänster. För att sälja annonser ägnar sig företagen åt att spionera på oss. Big data förvandlar alla företag till underrättelsetjänster – Google och Facebook gör i praktiken samma sak som NSA eller FRA. Vill vi inte ha det så är den enklaste lösningen att börja betala för sökningar, mail och sociala nätverk. För gratistjänsterna är vi inget annat än råmaterial som de förpackar och säljer till sina annonsörer. Först när vi betalar tar vi steget till att bli kunder som har rätt att ställa krav på de tjänster vi använder.

Fördelen med det här förslaget är att det skulle gå hand i hand med utvecklingen mot ett rättvisare samhälle överlag. En värld där det är oproblematiskt att betala för de tjänster vi konsumerar på nätet förutsätter att vi har råd att betala, det vill säga att vi har en jämlikare ekonomi än idag. Ett nät där vi får betalt för vårt kreativa arbete och betalar för vad vi vill ha – så skulle ett vuxet internet kunna se ut. Orättvisor, däremot, trivs utmärkt ihop med gratis.


Håkan Lindgren, frilansande kulturskribent

 

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS

Flera spektakulära fynd tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Men vad visste de om varandra egentligen? Det funderar religionsvetaren Maths Bertell på.

Mår jorden verkligen bra av att ägas? Ons 15 nov kl 13:04(9:25 min)

"När vi ges individuellt ägande berövas vi samtidigt något som har med skönhet och njutning att göra". Författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén om förhållandet till skog och mark.

Religiösa konstnärer reparerar världen Tis 14 nov kl 13:04(9:15 min)

Lider samtidskonsten av beröringsskräck när det gäller religion? Mårten Arndtzén åker till Israel och ser religiösa konstnärer bidra med perspektiv som en sekulär konstvärld riskerar att missa.

Med dödsboken som guide till livet Mån 13 nov kl 13:04(8:13 min)

De dödas bok – fornegyptiernas guide till livet efter detta är en manual för hur man ska bete sig både i det här livet och på tröskeln till nästa. Niklas Qvarnström följer med ner i underjorden.

Bitska hälsningar, Jane Austen Tor 09 nov kl 13:04(9:48 min)

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".