Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Med profetisk energi och auktoritär retorik slås världen med häpnad
Fre 15 apr 2016 kl 13:04
Under det tidiga 1900-talet svepte modernismen fram som ett spöke genom Europa. Futurister, dadaister, kubister - alla fyllde de sina arsenaler med ett kraftfullt vapen: Manifestet.

Sätt fyr på bibliotekens bokhyllor.

Led kanalerna att översvämma muséerna.

Se de ärofulla målningarna driva med strömmen, trasiga och

urblekta.

Fatta era hackor, yxor, hammare och förstör

– förstör utan misskund de vördade städerna.


Så lät det i en passage i Futurismens manifest från 1909 där italienaren Filippo Tomasso Marinetti och hans kompanjoner förkastade dåtiden och deklarerade sin nya konstriktning.

Under åren mellan 1909 och 1939 kom en lång rad manifest från dadaister, surrealister, futurister, expressionister och kubister. Det finns flera anledningar till att manifestet blev det primära uttrycket för avantgardets många grupper. Till viss del handlade det om att skapa en tillhörighet, men också ge en trovärdighet åt det revolutionära estetiska projektet genom att låna formspråken från politikens massrörelser.

Manifestet, vilket är en sorts kampskrift, formas under 1600- och 1700-talen. Till de tidigaste exemplen hör upprop om jordreformer från de protestantiska upprorsmännen Levellers och Diggers i England och ”Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter” som publicerades under franska revolutionen.

Att de modernistiska konstnärerna använde sig av en politisk form som manifestet är något självklart. Många av dem såg nämligen konsten som en del av politiken eller rentav ett verktyg för att bryta sönder motsatspar som konst och liv och konst och politik.

Vissa av de italienska futuristerna var även anslutna till fascistpartiet, medan dadaisterna var kommunister och anarkister.

Genom att publicera ett manifest blir utnämnandet av något så flytande som en konströrelse eller en estetisk idé, en händelse vilken går att tidsbestämma (till och med på dagen i vissa fall).

Detta gör det lättare att rapportera om konsten i media och på så vis kunde också idéerna spridas lättare. Det italienska futuristiska manifestet publicerades exempelvis, på grund av sin hårdkokta stil och sitt chockerande innehåll, i såväl Italien, Frankrike som Sverige kort efter att det hade skrivits.

Det ickeinstrumentella eller onyttiga har ofta betraktats som det grundläggande för den moderna konsten. Om manifestet ses som en del av konstutövningen och inte bara en förklaring av denna, så pekar detta på en mer ändamålsenlig konstuppfattning, där manifestet åtminstone delvis får sitt värde genom att skapa uppmärksamhet och övertyga anhängare.

På så vis bidrog modernisterna till såväl konsten, som på ett indirekt sätt till reklam- och PR-branscherna. I likhet med reklammakaren försöker manifestskrivaren att skapa en idealbild, och genom denna bild vill författaren få det att framstå som om det verkligen finns en rörelse snarare än en handfull (oftast) unga arga män. Det finns till och med efterföljare, åtminstone potentiella sådana, samt en genomtänkt åskådning.

Denna idé om att antalet undertecknare skulle skänka pondus åt framställningen genom sin mängd drevs till sin spets av konstnären och situationisten Jörgen Nash som lät ett av sina manifest också undertecknas av en av sina hästar: Ambrosius Fjord.

På en estetisk nivå finns det något både rörande och korkat över manifestet, eftersom det en gång för alla försöker fastställa hur något så mångsidigt som konst ska vara, och hur den ska verka.

Det surrealistiska manifestets författare André Breton beskrev surrealismen som: ”Ren psykisk automatism genom vilken man i tal, skrift eller på annat sätt avser att uttrycka tankens verkliga funktion. En tankens diktamen befriad från varje förnuftsmässig kontroll och från varje estetisk eller moralisk beräkning.”

Det är utan tvekan såväl en förenkling av hur det verkligen gick till då surrealistisk poesi skrevs och hur resultaten blev. Samt en självhögtidlig och naiv syn på anhängarnas möjligheter att skriva ut sig ur sin tids och sina egna jags begränsningar. Genom manifestet ska viljans mångsidighet stävjas för att ersättas av ett estetiskt program. Bitvis kan visserligen begränsningarna föda fram en kreativitet, som i fallet med Lars von Triers och Thomas Vinterbergs Dogma 95-manfest, vilket just inriktade sig på formella krav. Men för det mesta får nog inte manifestet så stor inverkan på konstnärens verksamhet i sig, utan denna fortsätter antagligen mest att arbeta på som vanligt. De estetiska löftena blir brutna löften.

På konsthallen Hamburger Bahnhof i Berlin pågår tills den sjunde juli utställningen Manifesto av Julian Rosefeldt. I ett tiotal kortfilmer framför skådespelerskan Cate Blanchett montage av olika texter ur konstmanifest.

Genom mikrohistorierna som uppstår omtolkar Rosefeldt texterna så de blir såväl didaktiska som upproriska, begravningstal som fyllepladder, nyhetsuppläsning som inre monolog, böner som borgerliga  invigningsanföranden.

Det är häftiga mångsidiga kortfilmer vilka ofta är inspelade på storslagna platser som: öde fabrikslokaler, vetenskapliga laboratorier och gigantiska soptippar. På ett samtidstypiskt vis blir dock deklamationerna individuella snarare än kollektiva uttryck. Mest iögonfallande blir detta när Blanchett gestaltar en upprörd hemlös man som skriker i en megafon. Beskrivningen av kapitalismen som ett system genomsyrat av krig, röveri, svält och bedrägeri tappas därmed på sin rimlighet och blir till ett galet tal.

Trots de allvarstyngda brösttonerna i manifesten finns bitvis ett inbyggt självreflexivt drag, eftersom manifestet är en typ av form som så tydligt signalerar sin genretillhörighet genom att kalla på och uppmana läsaren. Metakaraktären i manifestet exploaterades i konstnären och filmaren Michael Betancourts manifest The ____________ Manifesto [The fill in the gap Manifesto] från 2006 i vilket nyckelorden i ett av dadaisten Tristan Tzaras manifest tagits bort och ersatts med streckade linjer där läsaren själv kan skriva in det som den finner nödvändigt att revoltera mot.

Även om det modernistiska projektet är dött och begravet (åtminstone i Västvärlden), så visar Rosefeldts mästerliga utställning på den profetiska energin och den auktoritära retoriska kraften i manifestet.

Manifestet gör så att sanningen uppenbaras och allt, åtminstone för en kort stund, verkligen blir möjligt. För onekligen finns det i alla tider ett behov av det totala förnekandet av förhistorien och det självsäkra men dumdristiga etablerandet av något nytt.

Detta nya kommer dock givetvis bli en del av historien och därmed måste även det raseras. Åtminstone om man ska följa den modernistiska framstegslogiken som manifestgenren inbegriper.

En logik som Tristan Tzara drev till sin slutpunkt redan 1919 då han kungjorde:

avskaffandet av logik

avskaffandet av minne

avskaffandet av arkeologi

avskaffandet av profeter

avskaffandet av framtiden


Pär Thörn, författare

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS

Flera spektakulära fynd tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Men vad visste de om varandra egentligen? Det funderar religionsvetaren Maths Bertell på.

Mår jorden verkligen bra av att ägas? Ons 15 nov kl 13:04(9:25 min)

"När vi ges individuellt ägande berövas vi samtidigt något som har med skönhet och njutning att göra". Författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén om förhållandet till skog och mark.

Religiösa konstnärer reparerar världen Tis 14 nov kl 13:04(9:15 min)

Lider samtidskonsten av beröringsskräck när det gäller religion? Mårten Arndtzén åker till Israel och ser religiösa konstnärer bidra med perspektiv som en sekulär konstvärld riskerar att missa.

Med dödsboken som guide till livet Mån 13 nov kl 13:04(8:13 min)

De dödas bok – fornegyptiernas guide till livet efter detta är en manual för hur man ska bete sig både i det här livet och på tröskeln till nästa. Niklas Qvarnström följer med ner i underjorden.

Bitska hälsningar, Jane Austen Tor 09 nov kl 13:04(9:48 min)

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".