Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Minnet som fetisch
Tor 14 apr 2016 kl 13:04
Det pågår en minnesboom i Europa, menar Mattias Hagberg. Turister vallfärdar till minnesmonument och museer. Men är minnet på väg att bli en fetisch som vi vårdar och vördar, utan att problematisera?

Nästan ljudlöst sjunker jag. Sakta tar mig hissen de tio meterna ner under jorden till hjärtat av minnesmonumentet över offren för massakern i Katyn, 1940. Här, i några trånga underjordiska rum, finns tusentals personliga föremål som en gång tillhörde några av de fyratusen polska officerare som Röda armén lät avrätta i skogen i närheten av dagens Smolensk. Väggarna är täckta av små fyrkantiga boxar i glas med något eller några enstaka föremål i varje: ett par glasögon, en penna, ett anteckningsblock, en rakkniv, en skjortkrage, ett foto, en näsduk.

I årtionden har dessa personliga tillhörigheter legat nertrampade och gömda i marken innan polska arkeologer efter Sovjetunionens sammanbrott fick möjlighet att gräva ut området. Nu utgör de stommen i en hybrid mellan museum och minnesplats som den polska regeringen invigde i Warszawa i slutet av förra året.

I Warszawa gör sig historien påmind överallt.

Men vilken historia? Vilka minnen?

I de underjordiska salarna är dåtiden otolkad. Föremålen får tala får sig själva. Jag är, som alla andra besökare, utlämnad åt min fantasi.

Men när jag tar hissen tillbaka till markplanet förändras allt det där. Här uppe finns en utställning som sätter in massakern i ett historiskt sammanhang. Så här vill de polska myndigheterna att historien ska kommas ihåg. Texter och bilder ger föremålen en tydlig tolkning och tydlig plats i Polens moderna historia. Här förvandlas de tusentals avrättningarna till en metafor, inte bara för det sovjetiska förtrycket, utan även för Polens roll som ett offer för historiens mörka krafter.

Det pågår en minnesboom i Europa. Under de senaste åren är det som om våra kollektiva minnen blivit hårdvaluta. Museer och minnesplatser har blivit moderna vallfartsorter. Warszawa är ett exempel. Berlin ett annat. Där slussas hundratals turistgrupper varje dag mellan stadens olika minnespunkter och minnesmonument.

För att inte tala om alla de europeiska högerpopulister som försöker förvandla minnet av efterkrigstiden till minnet av en konfliktfri utopi. En föreställning som allt fler tyvärr verkar köpa.

Det är som att minnet är på väg att bli en fetisch – något vi vårdar och vördar, men inte problematiserar och diskuterar.

Visst ska vi minnas. Men vi måste också frågor oss hur vi minns, varför vi minns och vad vi minns.

Eller kanske ännu hellre: Vad ett minne egentligen är, överhuvudtaget?

För mig har skönlitteraturen blivit en väg in i hågkomsternas förbryllande värld. Jag har de senaste åren samlat på mig ett litet bibliotek med böcker som alla på ett eller annat sätt går i närkamp med minnet – såväl det personliga som det kollektiva. Här finns så klart ikoniska minnesförfattare som Marcel Proust, Virginia Wolf och Vladimir Nabokov, men också moderna motsvarigheter som Toni Morrison, Patrick Modiano, Svetlana Aleksijevitj och W. G. Sebald.

Den här litteraturen är en kunskapsbank som slår all historisk forskning och all neurovetenskap. Litteraturen har nämligen en ovanlig förmåga att ställa oss inför minnets problem.

Nästan all litteratur handlar ju trots allt om minnet på ett eller annat sätt. Och just därför blir många författare ovanligt känsliga för hågkomstens alla fällor. 

Redan Augustinus är och petar i minnets märkligheter. Han blir inte riktigt klok på tiden och minnet. Inte heller Proust vet riktigt hur han ska förhålla sig. Han inser snabbt att minnet inte bara är något han kan söka. Nej, det är lika mycket något som han hela tiden skapar. För Proust bli minnet till medan han skriver. Enskilda känslor och enskilda hågkomster fogas samman till ett narrativ.

Torgny Lindgren har beskrivit detta förhållande på ett vackert sätt i sin roman som heter just Minnen. För honom är hjärnan som en sliten och vanvårdad filmprojektor: ”Kuggar har lossnat, dreven hackar, motorn slirar, den stora filmrullen är skev, celluloiden har brustit.” Men, skriver han, för något flyktigt ögonblick fungerar allt som det ska och en bildruta, en enda, blir synlig. Han konstaterar att allt hans skriver är sprunget ur den sortens ofullständiga bilder, bilder som han sedan fyller ut i stunden.

Och han ställer några frågor: ”Sanning eller lögn? Orsak eller verkan?”

Och han svarar: ”Det har inte med saken att göra.”

Alltså, minnet som lösa bitar sammanfogade av lögner. Är det så våra minnen ser ut? Såväl de personliga som det kollektiva? Har vi bara några sköra bitar att hålla fast vid? Är allt det andra fantasi?

I underjorden, inför de samlade föremålen från de polska officerarna, blir historien, minnet, till på just detta sätt. Här öppnar sig tiden som ett schakt. Här är allt öppet och tolkningsbart. Men så fort jag kommer upp till ytan igen sluter sig berättelsen. Inför utställningens texter och förklaringar blir det bara en enda sanning kvar.

Kanske kan man sammanfatta det så här: Vi minns alltid i vår samtid, under trycket av samhället.

När jag lämnar minnesmonumentet över massakern i Katyn kommer jag att tänka på den franska författaren Georges Perec. Ingen annan har drivit fragmenteringen lika långt som han. I konceptromanen Jag minns bearbetar han sina egna barndomsminnen som överlevare. Hans mamma mördades i Auschwitz medan han var gömd i ett kloster. Hans text består av 480 numrerade fragment. Korta, närmast innehållslösa påståenden av typen: ”Jag minns att det fanns små blå bussar med enhetstaxa.”

Det är en text som stannar i det konkreta och som därmed lämnar nästan allt åt läsarens fantasi.

Är minnet därmed en omöjlighet? En lögn vi måste överge?

Vi måste förhålla oss till minnet som en kvantfysiker till elementarpartiklarna, skriver den tyska författaren Christa Wolf i sin självbiografiska roman Änglarnas stad. I romanen sitter hon på ett hotell i Los Angeles i början av nittiotalet och bearbetar det faktum att hon själv lyckats förtränga att hon under en kort period fungerade som informatör åt Stasi.

För Wolf är minnesarbetet en nödvändig men komplicerad process. Precis som kvantfysikern måste den som minns vara medveten om att varje ny observation förändrar det som observeras. Det går inte att studera elementarpartiklar utan att samtidigt påverka dem.

Wolf skriver att hon blir fascinerad av det faktum att fysikern med sin mätning förstör det ursprungliga tillståndet. För henne känns det som en lättnad för samvetet: ”… för inte heller författaren kan undgå att förstöra ett ursprungligt tillstånd när han betraktar dem sakligt… Men denna förstörelselusta” skriver hon, ”uppvägs av skaparlusten som låter nya personer och nya relationer uppstå ur intet.”

Kanske är det just så vi måste förstå vårt minne och vår historieskrivning, som ett ständigt förstörande och återskapande.

Precis som fysikern Werner Heisenberg en gång formulerade en osäkerhetsrelation för materiens minsta byggstenar, behöver vi kanske en osäkerhetslag för minnet, en lag som säger oss att samtiden alltid gör sig påmind i vår bild av dåtiden. Varje gång vi minns, minns vi på nytt, och på nytt och på nytt…

 

Mattias Hagberg, författare

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS

Flera spektakulära fynd tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Men vad visste de om varandra egentligen? Det funderar religionsvetaren Maths Bertell på.

Mår jorden verkligen bra av att ägas? Ons 15 nov kl 13:04(9:25 min)

"När vi ges individuellt ägande berövas vi samtidigt något som har med skönhet och njutning att göra". Författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén om förhållandet till skog och mark.

Religiösa konstnärer reparerar världen Tis 14 nov kl 13:04(9:15 min)

Lider samtidskonsten av beröringsskräck när det gäller religion? Mårten Arndtzén åker till Israel och ser religiösa konstnärer bidra med perspektiv som en sekulär konstvärld riskerar att missa.

Med dödsboken som guide till livet Mån 13 nov kl 13:04(8:13 min)

De dödas bok – fornegyptiernas guide till livet efter detta är en manual för hur man ska bete sig både i det här livet och på tröskeln till nästa. Niklas Qvarnström följer med ner i underjorden.

Bitska hälsningar, Jane Austen Tor 09 nov kl 13:04(9:48 min)

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".