Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Monument 1: Lågmälda gatstenar och storvulna pyramider
Mån 18 apr 2016 kl 13:04
Idag börjar OBS en serie om monument. I första essän reflekterar konstvetaren Linda Fagerström över monumentens historia, innehåll och möjligheter.

Här bodde Manja Buntmann-Weinstein. Hon föddes 1925. Deporterades 31 juli 1942. Mördades i Auschwitz. Meningarna är korta och lakoniska. Berättar nästan ingenting men ändå så mycket om en människas liv. Orden är präglade i en kvadratisk mässingsskiva, som är nedsänkt i marken mitt på trottoaren längs den livliga Rosenthalerstrasse i Berlin. Som en gatsten bland andra, fast i metall. De kallas Stolpersteine, snubbelstenar, av konstnären Gunter Demnig som sedan 1995 har arbetat med projektet.

Och visst snubblar jag till vid den där stenen. Inte så mycket fysiskt, men inombords. Lyfter blicken från trottoaren och föreställer mig huset som måste stått här 1942, ser framför mig mig porten och männen som tvingar ut Manja till den väntande lastbilen. Hon var bara 17 år. Tänker på hur det slutade, i Auschwitz.

Gunter Demnigs projekt är ett monument över Förintelsens offer, trots att det inte ser ut som ett minnesmärke brukar: pampigt, ståtligt, storskaligt. Det här är istället mycket lågmält. Ändå är det verkansfullt – och typiskt för samtidskonsten, som ofta bygger på publikens interaktion och vilja att engagera sig. Våra inre bilder, framkallade av stenen i marken, är det verkliga monumentet. Tills idag finns nästan 50000 stenar över hela Europa.

Snubbelstenarna skiljer sig från historiska monument, som ofta varit högröstade manifestationer utan särskilt många tolkningsmöjligheter. Tänk på Eiffeltornet, en mallig manifestation över fransk modern ingenjörskonst, eller varför inte pyramiderna i Giza – gigantiska gravstenar över de antika faraoner vi ännu minns namnen på tack vare monumenten över dem: Cheops, Chefren och Mykerinos.

Pyramiderna är mausoléer, minnesmärken över enskilda personer. Historiens första mausoleum restes på mitten av 300-talet före vår tideräknings början i Halikarnassos, över den grekiska kungen Mausollos – vars namn sedan dess använts för att karaktärisera storslagna gravmonument. Bygget listades som ett av världens sju underverk och grandiosa gravar blev en antik trend. De romerska kejsarna slog förstås rekord. Mausoléet över Hadrianus, som levde år 76-138, är ännu idag ett av Roms största byggnadsverk: Castel Sant’ Angelo. Gravmonumentet är så stort att det sedan renässansen omvandlats till ett kastell, en försvarsborg med tjusigt inredda salonger för de påvar som under orostider behövt alternativbostad utanför Vatikanens murar.

Först 1800 år senare byggdes ett lika stort minnesmärke i Rom: Viktor Emanuel-monumentet, som romarna med hatkärlek kallar Skrivmaskinen eller lösgommen, invigdes 1911. Viktor Emanuel var det enade Italiens första kung, och både han och nationen hyllas i bygget med flera våningar marmorkolonnader, barbröstade segergudinnor och förstås, en ridande bronskung i gigantisk skala: tolv arbetare åt lunch inne i hästens mage då den ännu var i gjuteriet, det finns det fotobevis på. De som bespottar Viktor Emanuel-monumentets braskande operett-estetik får ofta höra att exakt likadana såg förmodligen de antika monumenten på Forum Romanum ut, de som en gång låg precis här.

Ordet monument kommer förstås från antikens Rom. Latinets ”monere” betyder att påminna, erinra, uppmana, förmana eller lära ut. Många monument har ofta tydligt förmanande eller utlärande övertoner – särskilt dem som, likt Viktor Emanuel, uppfördes i skiftet mellan 18- och 1900-talet.

Där gällde det att framkalla nationalkänsla i det unga kungariket Italien som ju grundats kort innan, 1861, men liknande nationalromantiska tongångar fanns också samtidigt här i Norden. I Sverige skapade Finlands självständighet 1809 och unionsupplösningen med Norge 1905 tumult i nationalkänslan. Nationen krympte. De där fornstora dagarna – var blev de av?

Det är ingen slump att svenska torg under den här tiden fylldes av hyllningar till stormaktstidens regenter: Peter Molins Karl XII placerades 1868 i Kungsträdgården i Stockholm, John Börjesons ridande Karl X på Stortorget i Malmö 1895 och hans Karl IX på Kungsportsplatsen i Göteborg 1904. I våra ögon ter det sig en smula anakronistiskt att resa minnesmärken över sedan länge döda personer, men kungarna skulle erinra om nationens stolta historia och i offentliga rum manifestera nationell enhet.

Monument över enskilda personer har sedan dess blivit ovanligare. Kanske på grund av att individkulten i en modern och postmodern värld känns mer och mer apart. Inte ens en pampig brons-Olof Palme finns någonstans i Sverige. Kanske ansågs åtminstone då, i samband med mordet, ett sådant projekt alltför politiskt kontroversiellt. Lättare är det förstås, att enas om monument över folkkära personer. Under det senaste decenniet har verk som Marie-Louise Ekmans minnesmärken över Margareta Krook vid Dramaten och Astrid Lindgren i Vimmerby blivit väldigt populära. Uppvärmda och inbjudande bronshjältinnor, långt ifrån den estetik som placerade oåtkomliga regenter på hög sockel. Och en brons-Henke Larsson dök faktiskt för några år sedan upp i Helsingborg, bekostad av fotbollsfans.

Men, minnesmärken över människor syns trots allt mer sällan. Däremot reser vi monument över historiska händelser som förändrat och format samhället. Minnesmärket på Ground Zero efter 11 september-händelserna besöks at tusentals människor dagligen. I Norge pågår arbetet med Jonas Dahlbergs minnesmärke för 22 juli på Utøya. De senaste åren har flera minnesmärken gällt Förintelsen, där Peter Eisenmans i Berlin är det mest kända. Hans släthuggna mörka stenblock i räta rader breder ut sig över ett helt kvarter nära Brandenburger Tor – och framstår idag som så självklart, trots att det föregicks av infekterade debatter.

Den tyska konstnären Horst Hoheisel, till exempel, förespråkade ett helt annat slags minnesmärke över Förintelsen. Hans förslag var, att spränga Brandenburger Tor – symbolen för det enade Tyskland – i luften. Delarna skulle sedan lämnas kvar för att påminna om den krossade tyska nationalidentitet som Förintelsen skapat. Frånvaron och den rumsliga tomheten var tänkt att understryka förlust, men förslaget handlade också om det omöjliga i att ge konstnärlig gestalt åt något sådant oerhört som Förintelsen.

Ai Wei Wei orsakade i början av året diskussion med ett verk som travesterar pressfotot på den döde pojken Alan Kurdi, som med sin familj förgäves flytt över Medelhavet. Med ansiktet nedåt och armarna längs sidorna av kroppen lät Ai Wei Wei sig själv fotograferas, liggande till synes livlös på en strand. Gripande eller övertydligt? Tilltaget kallades spekulativt av några, och hyllades av andra.

Fotot är ett slags minnesmärke över Alan Kurdi, men konstnärens syfte är förstås också att dra uppmärksamhet åt flyktingkatastrofen och påminna om desperationen och döden. En månad senare klädde Ai Wei Wei in entrén till Konserthuset i Berlin med 14000 flytvästar, symbolen för katastrofen på Medelhavet, i en liknande manifestation. Ett minnesmärke och samtidigt samhällspolitiskt debattinlägg som fick stor spridning eftersom hundratals journalister befann sig på plats för Berlins filmfestival och rapporterade om verket.

Politiska och grandiosa, lågmälda och pedagogiska – monumenten har fyllt skiftande behov genom seklerna. Och fast vi ibland betraktar historiens minnesmärken med ett överslätande leende eller en ironisk skakning på huvudet fortsätter de utöva sin lockelse på oss. Just nu utlyser Statens konstråd uppdraget för ett minnesmärke över tsunamins offer 2004. Vi behöver trots allt fortfarande våra minnesmärken.

Linda Fagerström, fil dr i konsthistoria

 

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS

Flera spektakulära fynd tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Men vad visste de om varandra egentligen? Det funderar religionsvetaren Maths Bertell på.

Mår jorden verkligen bra av att ägas? Ons 15 nov kl 13:04(9:25 min)

"När vi ges individuellt ägande berövas vi samtidigt något som har med skönhet och njutning att göra". Författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén om förhållandet till skog och mark.

Religiösa konstnärer reparerar världen Tis 14 nov kl 13:04(9:15 min)

Lider samtidskonsten av beröringsskräck när det gäller religion? Mårten Arndtzén åker till Israel och ser religiösa konstnärer bidra med perspektiv som en sekulär konstvärld riskerar att missa.

Med dödsboken som guide till livet Mån 13 nov kl 13:04(8:13 min)

De dödas bok – fornegyptiernas guide till livet efter detta är en manual för hur man ska bete sig både i det här livet och på tröskeln till nästa. Niklas Qvarnström följer med ner i underjorden.

Bitska hälsningar, Jane Austen Tor 09 nov kl 13:04(9:48 min)

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".