Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Monument 2: Fotografen som var innanför men olik
Ons 20 apr 2016 kl 13:04
Sedan slutet av 40-talet har David Goldblatt dokumenterat Sydafrikas väg från maktfullkomligt herravälde till gryende demokrati. Jenny Maria Nilsson Berättar om en fotograf som demaskerar grymhet.

Det ser ut som en ritual: händer hållandes mobiler sträcks upp ur en folksamling - nästan samtliga av de närvarande filmar eller fotograferar när statyn av Cecil Rhodes, brittisk politiker, affärsman och kolonisatör, lyfts från sitt fundament utanför Kapstadens universitet. Medan folksamlingen avbildar händelsen, avbildas de i sin tur av David Goldblatt: en sydafrikansk fotograf, verksam sedan slutet av 40-talet. Fotografiet är taget den nionde april förra året efter att kampanjen "Rhodes Must Fall" lyckats få ett av Kapstadens viktigaste minnesmärken av Rhodes, han var också en av apartheids tidiga ingenjörer, på fall. Kanske är det ett slags ritual: Att avkolonisera ett land. Det är vad gruppen bakom "Rhodes Must Fall" önskar.

En liknande diskussion som den som pågår angående huruvida rasistiska eller daterade ord i böcker ska tas bort, pågår huruvida monument som ärar tyranner eller förtryckande händelser ska avlägsnas. Goldblatt intervjuas i samband med nedtagningen av Rhodes och han säger att våra monument tillkännager vilka vi är på ett anmärkningsvärt naket och förklarande vis. Och han borde veta, Goldblatt har tillbringat sitt liv med att fotografera de mönster ett maktfullkomligt herravälde - och efter det en gryende demokrati - åstadkommit.

Fotografiet följer fotografens seende och är i sig ett monument över dennes blick: "Structures of Dominion and Democracy", är titeln på Goldblatts bok som kom 2014: med bilder tagna mellan 1983 och 1993. Boken är en uppföljare till "The Structure of Things Then" som publicerades 1998, i vilken Goldblatt säger angående sitt arbete: "Jag drogs främst till de lugna och vardagliga platserna där inget hände men allt ändå rymdes och kunde avläsas." Det är väl därför han är vid liv? 86 år och alltjämt verksam. Han har chans att blir tre gånger så gammal som en annan sydafrikansk fotograf: Kevin Carter - Goldblatts motpol. År 1994, cirka två och en halv månad efter att Mandela blivit president, gasade den 32-årige Carter ihjäl sig i sin bil. I ett efterlämnat brev stod: "Jag hemsöks av intensiva minnen av mord och lik och ilska och smärta ... av svältande eller skadade barn, av skjutglada, galna män, ofta är de poliser, av mördarbödlar ...". Carter och Goldblatt fotograferade båda våld men på olika vis, i samma land men i olika världar; Carter sökte upp situationer där allt hände, Goldblatt kom efteråt - när inget längre hände men allt ändå rymdes.

Johannes G. Strijdoms huvud splittrades i två delar. Inte den tidigare premiärministerns faktiska huvud utan en skulptur som föreställde det; nationalisten Strijdom innehade premiärministerämbetet 1954 till 1958 och stärkte rassegregationen i landet. Den 31 maj 2001, på vad som skulle ha varit Republikens dag om apartheidregimen varat, kollapsade hela Strijdom Square i Pretoria. Marken föll samman av sig självt, huvudet låg söndrigt i instörtningens epicentrum, meddelade en brandman. En scen som ur fiktionen, Alice i underlandet kanske? Och huvudskulpturen (byst, är fel ord) såg dessutom ut som något den diktatoriska och snarstuckna hjärterdrottningen i sagan hade kunnat designa. Det despotiska har ofta en fläkt av töntighet, både i konsten och i verkligheten: tänk på Nordkoreas målningar av sin president eller en Mussolini i sitt esse.

Ett annat monument, som restes för att fira republiken Sydafrikas femte årsdag fanns också på torget och förblev intakt: fyra vilda hästar tronar med fladdrande manar på ett högt fundament. År 1982 avbildade Goldblatt Strijdom Square, fotografiet avslöjar det hårda - estetiken är som något ur en dystopisk film. Samma avslöjande kvalitet har flera av hans andra fotografier, till exempel det som visar "Winburg Voortrekker Monument" (Voortrekkers var de holländska kolonister som mot slutet av 1830-talet sökte bosättningar bortom brittisk lag sedan britterna infört förbud mot slaveri). Minnesmärket uppfördes 1964 och dess konstruktion avslutas med skärliknande former, som vapenliknande som sträcker sig mot skyn.

Goldblatt demaskerar grymhet i det byggda men avslöjar det motsatta i sina skildringar av människor: det mjuka, varma värdet som finns i alla. Principen i hans arbete är dock densamma oavsett motiv: att anlända efter att dramatiken har lagt sig. Människor brinner i Kevin Carters bildbank: Han är mitt i våldet! Goldblatts bildbank skildrar till exempel en kvinna som fått sitt hus flyttat av myndigheter: hon har lämnats med bohaget på marken. Och vidare ett av de mest rörande porträtt jag känner till: av den då 15-årige Lawrence Matjee. Strijdoms huvud kunde lika gärna rullat över honom, torgets hästar sprungit ner honom; de vapenliknande monumenten försvarar vissa: de vita, och skadar andra - de svarta. Efter en stenkastningsincident på Matjees skola kom säkerhetspolisen hem till honom mitt i natten, tog ut honom, misshandlade honom och han satt sex dagar i häkte utan att få vård för sina handleder och armar som var brutna. På Goldblatts fotografi är hans armar gipsade. Matjees blick är gammal, han är vacker i sin sårbarhet. Det är den sortens fotografi som föranleder att fotografer kritiseras för att romantisera lidandet. Men, vad ska fotografen göra? Människor är vackra.

Tio år har passerat sedan jag brevväxlade med Goldblatt, han fick Hasselblads-priset då, 2006. Vad betyder ett utanförskap för en konstnärs seende: den frågan var en av mina besattheter under en period av studier i fotografi och jag mejlade den till Goldblatt. Goldblatt är inte Afrikaans - den från Europa invandrade grupp av kristna nationalister som skapade apartheid, utan jude. I mejl svarade fotografen mig: "I kraft av min vita hud tillhörde jag den härskande klassen - men jag växte upp i ett hem där en judisk etik angående solidaritet var starkt närvarande om än outtalad - så jag kände mig illa till mods i den klassen. Jag var både medveten om på vilket fabricerat sätt judar accepterades i den härskande klassen och omoralen i att delta i den. Så till fotografens naturliga position av att vara innanför/utanför och utanför/innanför kom min förståelse av att jag befann mig både i och utanför den härskande klassen. Exakt hur det påverkade mitt fotografi vet jag inte, men de motiv jag sökte upp och de förhållningssätt jag utvecklade formades väsentligen av den positionen." Slut citat.

Goldblatt var innanför men olik: från det perspektivet är utsikten bäst - i alla fall är det min teori; och därur steg frågan som fotografen har försökt besvara i sitt konstnärliga arbete. I ungdomen arbetade han i den herrekipering hans far ägde, där mötte han de vita Afrikaanerna: Hur kunde dessa vänliga och sympatiska människor vara ansvariga för ett sådant ojämlikt och ont system? Destruktiv makt kunde finnas och omfatta individer och ett helt land utan att de flesta begick ondskefulla handlingar eller ens var medvetna om konsekvenserna: "Det fanns en fruktansvärd motsättning här, en som jag behövde utforska och förstå", tänkte Goldblatt.

Detsamma gällde Albert Camus, han skrev essän "Människans revolt" (som gavs ut 1951) för att förstå sin tid: fascismen, nazismen och den begynnande kommunismens tid. Sommaren 1947 skriver han i sin dagbok: "Låta våldet behålla sin karaktär av brytning, av brott - dvs. bara acceptera ett våld som är knutet till ett personligt ansvar. Annars utförs det på order, det finns i ordningen - eller lagen eller metafysiken. Det är inte längre en brytning. Det slipper undan motsägelsen." - det är vad Människans revolt handlar om. När våldet finner en filosofi som passar till gärningen så blir det behändigt, det förlorar sin prägel av att vara brott och blir respektabelt - något att resa monument över. "Det slipper undan motsägelsen" skriver Camus, samma motsägelse som Goldblatt konstaterat att de vänliga människorna i herrekiperingen inte låtsar om. De måste inte göra det, rasismen blev ett statsskick och våldet rättfärdigades i kraft av ett opersonligt system. För Cecil Rhodes var den anglosaxiska människan överlägsen, ju mer den brittiska imperialismen kunde lägga under sig, desto bättre. Han ville inte förslava människor trots att det var kriminellt utan för att det var rätt, men sedan filosofin genomskådats blev Rhodes förbrytelser synliga. I slutet av förra året hade någon sprejat graffiti vid Rhodes minnesplats i Kapstaden: "rasist, tjuv och mördare" - vilket är vad hans avbild numera representerar i det offentliga rummet.

Införlivade avsikter avslöjas i våra byggda strukturer, dessa förändras när vi gör det. Strijdoms torg i Pretoria har ett nytt namn, hästarna som överlevde raset är flyttade till ett fält bredvid en idrottsarena: utan sin tidigare storslagna inramning ser de vilsna ut och någon har snott bronsplaketten från monumentet över Voortrekkers i Winburg; området det står i hålls avstängt - minnesmärket håller på att vittra sönder och kan därför skada folk.


Jenny Maria Nilsson, författare och kritiker

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Tor 21 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Ons 20 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 19 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Mån 18 sep kl 13:04(9:58 min)
OBS
Tor 14 sep kl 13:04(10 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".