Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Monument 4: "I varje monument finns en bild av framtiden"
Mån 25 apr 2016 kl 13:04
Ibland rivs monumenten över despoter och diktatorer, ibland får de stå kvar. Och ibland blir det Bruce Lee och Frank Zappa som får stå staty. Dan Jönsson resonerar kring välta och ovälta monument.

Jag har alltid undrat varför aktivisterna som ockuperade almarna i Kungsträdgården 1971 inte också passade på att välta en staty. Kanske handlade det helt enkelt om ovanligt svenska och fredliga aktivister; almstriden är väl ändå så nära vi här i Sverige har kommit en sådan där revolutionär torgockupation som nästan alltid brukar sluta med att ett eller annat monument välts överända - och bara några meter från de där almarna stod Johan Peter Molins Karl XII-staty. Ett givet vandaliseringsobjekt. Men inget hände: när ockupanterna avtågade från Kungsträdgården efter sin lysande seger såg torget ut precis som det alltid hade gjort. Inte bara almarna, utan också Karl XII-statyn stod kvar. Aktivisterna hade chansen att välta den, men tog den inte. Vad jag vet tänkte de inte ens tanken.

Det finns förstås förklaringar. En annan tid, ett annat Sverige. Men ändå, Molins Karl XII-staty är antagligen Sveriges skadligaste monument, älskat av nationalister och nynazister där det står och proklamerar permanent krig i öster, som det har gjort nu i snart hundrafemtio år. Statyn sägs vara rest till minne av de döda vid Poltava, och inte mig emot, jag undrar bara om det inte finns bättre sätt att minnas dem än att hylla den blodbesudlade envåldshärskaren som drev dem i döden? Med sitt sublimerade, storsvenska revanschbegär ger Karl XII-statyn kropp åt all den irrationella ryssnoja som alltid satt sin prägel på den politiska debatten i det här landet, inte minst just nu, och jag är säker på att Sverige skulle vara ett både bättre och fredligare land utan den.

Ta bort den, säger jag. Ta för den delen också gärna bort John Börjesons statyer över Karl X Gustav i Malmö och Karl XII:s general Magnus Stenbock i Helsingborg, två klockrena exempel på kränkande, imperialistiska monument - det sistnämnda, Magnus Stenbocksstatyn i Helsingborg, rest till minne av det fältslag 1710 där den svenska ockupationsmakten slutgiltigt befäste kontrollen över Skåne efter flera decenniers krigande och till priset av åttatusen människors liv. Stenbocksstatyn har varit omdebatterad, runt millennieskiftet lades en motion i Helsingborgs kommunfullmäktige om att riva den. Men motionen röstades ner, och själv misstänker jag att likgiltigheten delvis kan förklaras av att de flesta idag inte vet särskilt mycket om vem Magnus Stenbock var. Om den grymma massakern generalen ledde vid Helsingborg. Om nöden och repressionen som blev följden av Karl XII:s vanvettiga krigsäventyr.

Men i grunden är det nog en fråga om hur man ser på historien. För några år sedan, när fullmäktige i Stockholm röstade ner en liknande motion om Molins Karl XII-staty, fick historikern Dick Harrison rycka ut i DN och förklara vilket skrattretande förslag det var: statyn är enligt Harrison en del av vår historia, och vi kan inte förneka den. Det har han förstås rätt i på sätt och vis. Men jag skulle vilja komma med en retorisk motfråga: vad menar Harrison med "vår historia"? Vem är "vi", vems historia är det som kommer till uttryck i dessa krigiska monument? Förresten, finns det verkligen en svensk historia, som vi alla är nödsakade att hålla fast vid? Är "historien" inte snarare bara ett av många spår, är inte det vi just nu kallar för "historien" bara det tillfälliga resultatet av en berättelsernas kamp, en kamp som till stor del förs med hjälp av just symboler, konst, arkitektur och som i varje stund kan växla över i ett helt annat spår, en helt annan berättelse? Och är det inte just väldigt historielöst att påstå något annat?

Men kanske är vi lite historielösa i Sverige? Kanske har svensk historieskrivning alldeles för länge präglats av en osund samsyn, en sorts historisk saltsjöbadsanda ifråga om vad som är viktigt och relevant nog för att bilda stommen i den nationella berättelsen? I Sverige välter vi inga monument; kanske beror det på att vi saknar blick för laddningen, konflikterna? I många andra länder, där man i modern tid har varit med om krig, ockupation och stora omvälvningar, är detta tvärtom självklarheter. Monumentvältandets historia är en upprorens historia. Varje monument står som symbol över en strid, och dess segrare. Varje monument gestaltar en världsbild. En berättelse. En historia. Och varje historia pekar som bekant i sin tur mot en fortsättning. I varje monument finns därför en bild av framtiden.

Jag tror det är det här vi har svårt att förstå. När nationalisterna i de baltiska och östeuropeiska länderna efter kommunismens fall rev ner statyerna av Lenin och andra socialistiska hjältar ville de inte bara radera den historia som statyerna stod för, utan också tanken på en framtida återkomst för de kommunistiska idéerna. När IS, Islamiska Staten, demolerar de arkeologiska världsarven i Mesopotamien är det heller inte monumentens konsthistoriska betydelse som är det viktiga; det man vill utplåna är den eklektiska, mångkulturella framtid som ligger i förlängningen av denna historieskrivning. Vore det bara för historien skulle nog varken Lenin eller Assurnasirpal ha någon starkare laddning är vad, säg, Magnus Stenbock har för helsingborgarna. Men historien är aldrig bara historia.

Det är därför monumenten är politiska. Det säger mycket om den politiska kulturen i ett land hur det behandlar sina monument. Vilka som rivs, vilka som blir kvar. Vad som kommer istället. Att Leninstatyerna revs i Östeuropa är varken mer eller mindre betydelsefullt än att monumenten över Franco i Spanien i många fall fortfarande står kvar. Det säger också någonting att ett av de första monumenten som restes i Litauens huvudstad Vilnius efter självständigheten var en staty av Frank Zappa. I Prag var det Michael Jackson som fick äran. Och för tio år sedan restes en staty över karateskådespelaren Bruce Lee som ett fredsmonument i Mostar i Bosnien. Varken Lee, Jackson eller Zappa har förstås någon som helst historisk koppling till de här städerna. Snarare får man se det som en sorts antihistoriska proklamationer. Projektioner av en postpolitisk framtid där den globala populärkulturen ersatt kommunismen som internationalistisk ideologi.

Därför har jag svårt att se våra svenska krigarmonument som bara ett okontroversiellt kulturarv. Karl XII i Kungsträdgården pekar inte mot det förflutna, utan mot framtiden. I hans symboliska hand är och förblir Sverige ett land som ännu drömmer om fornstora dar, ett land där militären och framför allt krigsindustrin fortfarande har ett avgörande inflytande på den förda utrikespolitiken. Man kan förstås tycka att det är så det ska vara, det är inte det jag diskuterar här - men det är naivt att påstå att det bara är ett gemensamt arv det handlar om. Det gemensamma arvet är något vi har rätt att acceptera eller avvisa, något som formas och omformas genom ständiga konflikter och motsättningar, i forskning, debatter, monument, och som i gengäld formar oss: vår syn på vårt förflutna, vår identitet, vår framtid. Har Molins Karl XII en plats där? Det kanske han har, trots allt - vi välter ju inte monument i Sverige, och möjligen går det att försvara statyn utifrån någon sorts historisk vidsynthetsprincip - men i så fall skulle jag för min del gärna vilja höra argumenten. Den riktigt skadliga historien är alltid den som ingen diskuterar.

Dan Jönsson, kritiker och författare

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
OBS
Igår kl 13:04(11 min)
OBS
Tor 17 aug kl 13:04(9:40 min)
OBS
Ons 16 aug kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 15 aug kl 13:04(9:00 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".