Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Vägen ut ur ensamheten
Tor 21 apr 2016 kl 13:04
Författaren Olivia Laing utforskar i "The Lonely City" storstadens ensamhet genom att dyka ner i ensamma konstnärers liv. Men går det verkligen att med konstens hjälp gestalta ensamheten?

Alltså. Den där gnälliga saxofonen... och så ett glättigt gitarrsolo på det… Det är delar som inte borde funka i en låt om bitterhet och ensamhet. Men på något vis tycks det ändå vara just så den här låten måste spelas.

Den här mannen som Merle Haggard frambesvärjer sysslar ju inte heller med någon särskilt avancerad analys av tillvaron. Han är mer intresserad av att konstatera läget än av att analysera. Och han har en krass inställning till kärleksrelationen.

You don't care about what I think.

I think I’ll just stay here and drink.

Det är musik som det går att dansa till. Men han som muttrar fram sin vägran att vara till lags, han skulle aldrig någonsin dansa. Jag föreställer mig honom sitta för sig själv i ett bås, långt därinne i barmörkret, under mässinglampans gula cirkel med en cigg i mungipan och med whiskyglaset framför sig i en glänsande pöl på bordet.

Och visst kan man tycka att allt detta bara handlar om en sorts manlig ensamhet som författaren Horace Engdahl i en av sina aforismer i ”Den sista grisen” hävdar att vi numera ”vet allt om”. Och det är naturligtvis sant, den ensamme tysta mannen på en bar är en seglivad och problematiskt schablonbild. Men det hjälps inte.

Jag är såld på den här sortens romantik. På den sorgliga mansgestalten, han som av olika skäl känner sig felfördelad, bortryckt från världen, eller omsprungen av samtiden, fastlåst i en manlighet som inte längre är önskvärd, men oförmögen att utvecklas (eller som han själv skulle säga om saken, ”sälja ut sig” eller ”bli nån annan”). Han är ovillig att kompromissa och går inte med på andras önskningar om hur man borde vara. Det finns till och med ett drag av stolthet och självrespekt hos honom. Eller. Så skulle han tänka själv, åtminstone.

Med flaskan får han vara ifred. Och om nu ensamheten är priset han får betala. So be it. 

Kan ensamhet verkligen gestaltas? Går det att med språkets hjälp förmedla känslan av att vara ensam i världen? Är inte konsten och språket alltid ett försök att bryta sig loss ur sin isolering? Att kasta ut en lasso på en öde slätt och hoppas att den ska fånga in någon att dela livet med?

Det är frågor som dyker upp när jag läser Olivia Laings ”The lonely city”. Hon utforskar ensamhetens roll i verk av konstnärer som levde andra sorters outlaw-liv än det countrylegenden Merle Haggard, som nyligen gick bort, gjorde sig känd genom.

Det är den urbana ensamheten i storstaden som är Laings ämne. Den ensamhet som hon själv upplevde när hon flyttade till New York från England, och till ett förhållande som redan var slut. Genom fönstren i sina tillfälliga lägenheter såg hon män och kvinnor spela upp sina liv i husen mittemot. De fanns bara meter bort, de åt och älskade, tvättade kläder och gick omkring nakna genom rummen, som stumma påminnelser om att även hon betraktades av den stora anonyma människomassan som utgör storstaden. Och hon kände sig mycket ensam.

Den känslan är lätt att känna igen. Den går som ett blått stråk genom nästan all musik. Men Laings bok handlar främst om en annan sorts ensamhet. Den som är resultatet av att från början ha hamnat riktigt snett i livet.

Nästan alla konstnärer hon följer, från Andy Warhol och Valerie Solanas över fotograferna David Wojnarowics och Nan Goldin, till outsiderkonstnären Henry Darger – har levt ovanligt tuffa liv, måste man säga.

De har misshandlats och mobbats, de har släppts ner i stenhårda miljöer redan som mycket små. De har skjutits, knarkat, suttit i fängelse eller på mentalsjukhus. Och denna sårighet och isolering har ibland varit hjärtskärande total: Henry Darger växte upp på barnhem och på en klinik för svagsinta barn, men lyckades fly till Chicago där han skaffade sig arbete som vaktmästare på stadens katolska sjukhus. Det var ett arbete som han utförde i 54 år, livet i övrigt var ensligt och kontaktlöst. När hans enda vän gick bort konstaterade han lakoniskt i ett brev till vännens änka att ingenting längre spelade någon roll och att han hädanefter skulle leva ”my kind of life” – ett liv i ensamhet fram till döden mer än ett decennium senare.

Men i sin lägenhet, som han bodde i större delen av livet, skapade han en hel värld av bilder och berättelser. Bland annat en 15 145 sidor lång bok och enorma mängder apokalyptiska målningar av lemlästade flickor som fallit offer i ett inbördeskrig i "Overklighetens rike".

Ur förtvivlan och isolering lyckas alla dess konstnärer alltså på ett nästan oförklarligt vis skapa stor konst med ensamheten som ständigt närvarande tema.

Och visst ekar det av den i till exempel Edward Hoppers målningar, som i "Nighthawks" där det neongröna stadsljuset understryker den ödsliga scenen och tystnaden på gatan utanför dinern med nattgäster.

Det är så klart ingen slump att Olivia Laing i sin egen ensamhet ville ta reda på allt om dessa konstnärer, att hon ägnade en vecka på the American Folk Art Museum i New York för att bläddra igenom Henry Dargers handskrivna dokument och tavlor, verk som han under sin livstid inte visade för någon. För berättelser om andras utsatthet kan göra det egna livet lättare.

Och är det inte i själva verket just vägen ut som alla dessa verk gestaltar? Konsten som ett sätt att lindra själens ensamhet, antingen genom eget skapande, eller genom att ta del av verken? Jag tänker på mitt eget förhållande till den ensamma mansgestalten, så som den ser ut i både musiken, filmen och litteraturen. Den romantiska känslan inför den här sortens ensamhet är närmare besläktad med vemodet än med den mörka, förtärande isolering som kan drabba den som inte har någon i sitt liv. Den som av olika skäl blivit bortryckt från alla sammanhang. Den som inte ens har språk för sin egen belägenhet.

Den verkligt skrämmande ensamheten är den som inte kan gestaltas. Den som aldrig syns eller hörs. Bara genomlids i tystnad.

Och eftersom det är få förunnat att kunna omvandla ensamheten till konst svindlar det när jag tänker på att det för varje berättelse om en konstnär som brutit sig ut ur sitt inre fängelse finns tusentals osynliga mänskoöden som börjat och slutat i mörker.

Jag bodde i ett landshövdingehus i Gamlestaden i Göteborg. På bottenvåningen i huset mitt emot fanns en asiatisk livsmedelsaffär som sålde ett femtiotal sorters nudlar. Portionsförpackningar med biff-och löksmak. Räkor eller grönsaker. Behändiga för dem som bodde i ungkarlshotellet i höghuset bredvid. Liksom, tänker jag mig, för mannen som varje dag stod mitt emot mitt eget fönster. Han var i femtioårsåldern, kort och rund, klädd i vit skjorta. Alltid halvt dold bakom de genomskinligt vita gardinerna. Varje gång jag såg ut genom fönstret så stod han där och blickade ner mot bilarna på gatan eller in i den huskropp som var min egen. Hade han någon i sitt liv? Vad gjorde han på dagarna? Hur levde han i den där lägenheten?

Jag undrar om berättelsen om Henry Darger, den fattige vaktmästaren som bortanför världens blickar skapade en alternativ värld att leva i, skulle kunna nå in hos mannen på andra sidan gatan? Hjälpa honom att ta sig ur den egna isoleringen?

Jag vill gärna tro det. Tro på konstens förmåga att göra människan mindre ensam. Men kanske är också det en lite väl romantisk tanke.


Mats Kolmisoppi

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Tor 17 aug kl 13:04(9:40 min)
OBS
Ons 16 aug kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 15 aug kl 13:04(9:00 min)
OBS
Mån 14 aug kl 13:04(8:37 min)
OBS
Tor 10 aug kl 13:04(11 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".