Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Monument 3: Skrytbyggen som kan fyllas med vad som helst
Fre 22 apr 2016 kl 13:04
Städer tävlar om att locka till sig människor och företag. För att visa handlingskraft och styrka byggs skyskrapor och iögonenfallande byggnader. Men vad ska vi ha dem till?

Vattnet forsar runt runt i Diana Memorial Fountain i London. En stor cirkel av granit längs marken i sydvästra delen av Hyde park. Vattnet kränger i granitens olika skulpterade formationer – trappor och steniga flodbäddar. Ibland kastas vattnet våldsamt och ibland står det nästan stilla. Som en livscykel som börjar om och om igen.

Den här vidsträckta granitskulpturen, designades av den amerikanska landskapsarkitekten Kathryn Gustafson. På sommaren plaskar barn i vattnet, eller springer efter en träbit som flyter med i strömmen. Vuxna besökare kanske tar av sig skorna och svalkar fötterna.

Det här är ett monument över en kunglighet. Men det signalerar varken makt eller upphöjdhet.

Detta handlar förstås delvis om Dianas folkliga framtoning – men det speglar också en förskjutning i vad som är ett monument idag.

De som vill manifestera sin makt och göra sitt avtryck på historien har i alla tider uppfört monument och monumentala byggnader.

Och sedan kritiken mot modernismen kulminerade har det klassiska historiska monumentet blivit intressant för arkitekturen igen.

Som en reaktion på modernismens monotona samhällsplanering gav den italienske arkitekten och teoretikern Aldo Rossi 1966 ut boken L’architettura della città, stadens arkitektur.

Att en byggnad håller under lång tid är det som kan göra den till ett monument, menade Aldo Rossi. Rossi talade om staden som invånarnas kollektiva minne, som förknippas med objekt och platser. Historiska byggnader är stadens monument, minnen av historien. Minnena som skapar gemenskap.

Samtidigt som Aldo Rossis postmoderna teorier fick sitt genombrott, började det knaka i den industriella samhällsmodell som varit så framgångsrik tidigare under 1900-talet. Andra ideal fick fäste och marknadsekonomin fick allt större inflytande.

Man började prata om städers dragningskraft och en ny typ av monumentala byggnader dök upp.

I Frankrike var president François Mitterand tidig med att förnya Paris som kulturell stad. La grande Arche i La Défense var hans verk. Han ville göra Seine till en kulturell boulevard och nya museer planerades utmed floden. Han lät också resa ett nytt Nationalbibliotek, på den plats som nu bär hans namn.

I Stockholm byggdes den nya jättearenan Globen – en hightechvariant av fransmannen Boullées aldrig förverkligade minnesmärke över Isaac Newton på 1700-talet.

Men den kanske mest kända byggnaden av dem alla var Guggenheimmuseet i Bilbao – ett organiskt glänsande konstpalats formgett av den amerikanske arkitekten Frank Gehry. Det stod klart 1997. Och genom det här museet har Bilbao blivit en målbild för gamla industrisamhällen på dekis. Med hjälp av en kulturbyggnad lyckades Bilbao nämligen omdefiniera sig själv, locka turister och få ekonomin att vända uppåt igen.

I Sverige finns det allra tydligaste exemplet på den här sortens monumentalarkitektur i Malmö. Här stod den vita Kockumskranen kvar i hamnen som ett monument, ett minne, över den industristad som kollapsat. Kommunens politiker var ivriga att radera historien ur synfältet och resa en ny symbol. Man sålde kranen för en spottstyver till Sydkorea och anlitade den spanska stjärnarkitekten Santiago Calatrava. Likt en 190 meter hög twistad obelisk var det exklusiva bostadshuset Turning Torso 2005 tänkt som en historisk markör över det på nytt framgångsrika Malmö.

De senaste trettio åren har den nya ekonomiska modellen implementerats. Städer och regioner tvingas tävla på allt mer ojämlika villkor.

I kampen för attraktionskraft är monumentalbyggnaden oumbärlig.

Det är som om en stad som vill visa att den är handlingskraftig måste ha ett stort bygge igång som konkret förkroppsligar den eftersträvade förändringen. 

Det är dock sällan som städerna själva har råd att uppföra de här byggnaderna. Istället samverkar kommunerna nu med näringslivet.

Kommunen upplåter platsen men näringslivet får stor makt över byggnadens innehåll – vilket kan leda till att kommunen får en lite annan byggnad än den invånarna är som mest betjänta av.

Näringslivet gör en ekonomisk vinst och kanske också en vinst i kulturell status.

Den här typen av samspel mellan politik och näringsliv syns tydligt till exempel i Umeås kulturhus Väven. Inför kulturhuvudstadsåret 2014 ville Umeå ha en ny monumental byggnad.

Då kom man överens med det lokala företaget Baltic Group, som fick bygga ett stort hotell- och konferenscenter vid älven. Kommunen förband sig att flytta dit stadsbiblioteket och betala hyra – och garanterade på så vis också ett flöde av besökare till Vävens café och restaurang.

Till saken hör att många Umeåbor är missnöjda med den här flytten, då stadsbiblioteket nu ligger på en mindre central och mindre tillgänglig plats än tidigare. 

Människor förväntas idag vara mobila och flexibla. Nästan all information och kommunikation kan ske oberoende av en fysisk plats. Tvärtemot vad många förutspådde har den moderna tekniska utvecklingen skapat känslor av platslöshet och ett nytt behov av historia.

Kanske behöver samhällen därför sina monument idag mer än tidigare.

Men de nya monumentala byggnader som uppförs är ofta lika abstrakta som resten av samhället. De byggs för att kunna fyllas med vad som helst. Stora ytor, liknande hotellobbyer, med caféer att sitta med laptops i. Eller stora arenor med tillhörande köpcentrum.

Byggnaderna har ofta dimensioner som utlovar en framträdande betydelse för staden – men det är oklart om de lever upp till vad storleken signalerar. Byggnaderna verkar inte heller så intresserade av verklig monumentalitet – att bidra till något bestående för samhället.

På något sätt är det som om vi är tillbaka i tiden före moderniteten – då makten reste skrytbyggen bara för egen vinning. Skillnaden är att makten idag inte utgörs av staten eller kyrkan utan av ett antal stora företag som tillåts sätta sin prägel på våra offentliga rum.

För Sverige har den här övergången lett till ett ganska chockartat uppvaknande. Kommunerna skulle till exempel kunna ställa mycket högre krav för exploatering i städerna än vad de gör, för att motsvara städernas behov. Men många kommuner tycks, istället för att se till medborgarnas och städernas bästa, mest vara rädda att näringslivet ska svika dem.

Ett typexempel på denna ängslan är att Stockholms stad vill upplåta en stor del av Kungsträdgården, som i grunden är en av stadens mest monumentala och vackra offentliga rum, till det amerikanska jätteföretaget Apple.

Det här typen av stadsplanering förstärks av känslan av platslöshet. Som gör att våra städer allt mer görs till platser där man måste konsumera för att uppehålla sig. Det är den här utvecklingen som gör att ett monument som Diana Memorial i London berör extra mycket.

Det är inte en stor signaturbyggnad, eller en sten som rests till någons ära. Det forsande vattnet är en plats som människor kan samlas kring, och göra vad som helst.

Ett liknande ställe är arkitekten Peter Eisenmans Förintelsemonument vid Brandenburger Tor i Berlin. Ett landskap i form av en skogsdunge av strama stenblock. Vi kan vistas inne bland stenarna, känna på dem, gömma oss bakom dem. Vara delaktiga, samtidigt.

De här minnesmärkena representerar en typ av rum som är nya för vår tid, och som behövs.

De står för en äkta monumentalitet. Omsorgsfullt gestaltade, handfasta platser för gemenskap, i städer som blir allt mindre gemensamma.


Julia Svensson, chefredaktör för tidskriften Arkitektur och konstkritiker

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Igår kl 13:04(10 min)
OBS
Mån 18 sep kl 13:04(9:58 min)
OBS
Tor 14 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Ons 13 sep kl 13:04(11 min)
OBS
Tis 12 sep kl 13:04(9:49 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".