Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Vi ber inte om rätten att få finnas - vi äger redan
Tor 28 apr 2016 kl 13:04
Avvikelser och lyten. Visst. Men det finns en frihet i marginalen, menar Aase Berg, som i dikten och musiken ser avvikelser som kan kasta normsystemet överända.

Vi borde sluta titta. Det är skillnad mellan hur saker känns när man tittar och när man blundar. Till exempel när det gäller sex.

Visst, sex kan förstås ha en hel del med synen att göra. Men porren har korrumperat det visuella i sexet.

Porr är sex utifrån. Sex är sex inifrån. Sexighet har över huvud taget inte att göra med hur man borde se ut, vad man visar upp. Silikonbröst och magrutor är meningslösa.

Det visuella är besudlat av narcissism. Alla produkter och upplevelser som marknadsförs har ju med synen att göra, den egna blicken och andras blickar, att visa upp den nyinköpta livsstilsmarkören eller instagramma från semestern eller äventyrsresan.

Ett motgift mot fixeringen vid blickar skulle kunna vara att istället känna, lyssna, lukta. Och utforska gränslandet mellan sinnena. Som i musiken. Ta till exempel en pumpande basgång: hörs den eller känns den?

Jag vill inte bli blind, men jag tror samtidigt att de synskadade har mycket att lära mig. Lite som när IT-branschen påstås föredra anställda med Aspergers.

Människor som avviker från normen har kunskap som andra inte har, för de måste lära sig den fastställda verkligheten istället för att okritiskt flyta in i den. De måste kompensera. Eller tvärtom: ge fan i att kompensera. Kanske istället utnyttja den avvikande världens okända signalsystem, den subliminala kommunikationen mellan nördar och miffon, alla som känner sig alienerade.

Vad som räknas som lyten och brister, det definieras av andras blickar, andras värdeskala. Men det går att överlista den sociala ordningen.

Jag har många gånger tänkt att en samhällsomfattande värdeskala utifrån Aspergers vore väldigt sund. Revolutionär, rentav. Hur lurar du en aspie att hen borde köpa ett häftigt kök för att imponera på grannarna? Tänk er själva ett samhälle utan en massa kompensation för mindervärdeskomplex och fajter om vem som är bäst och äger mest, där upphör plötsligt all statusjakt. Där upphör hierarkierna. Där upphör faktiskt själva den jävla förbannade makten.

Jag tänker på det apropå en utställning på Fotografiska, med modeller som har Downs syndrom.

Den heter Ikoner – en utställning om att få finnas.

Jag älskar dessa foton, tagna av Emma Svensson. Men hajar till inför utställningstiteln och kringtexterna. Lyssna en gång till: att FÅ finnas.

Vadå FÅ finnas? Hade jag varit copywritern bakom det där så hade jag utan tvekan strukit ”få”. Få finnas för vem då? Vem ger tillåtelsen?  

Själva fotona strålar av depraverat självförtroende, de ÄGER. Hela budskapet är att det är människor som TAR SIG FRIHET, inte ber om tillåtelse eller får sin existens. Det är avvikelsens skönhet, inte avvikelsen som brist.

I lyckliga fall kan den samhällsavvikande inse vidden av sitt brännande utanförskap istället för att dissa sig själv som mindre värd. Det vill säga: ifrågasätta hela systemet istället för sin egen förmåga att ingå i det.

Ett sätt att ifrågasätta normsystemet är att överdriva sig själv som norm, att roffa åt sig formuleringsprivilegiet. Det kan även kallas hybris. Hybrisens risktagandet kan övergå i riktigt självförtroende. Man kan bara äga om man äger. Man kan inte be att få äga. Man kan inte be att få finnas.

Inom musiken är hiphopen bäst på hybris. Uppumpandet bygger mer på ljud än syn.

Visst, det finns gott om visuell show off i hiphopen också, men det är soundet som dunkar in budskapet.

Precis som med radio. Jag kan inte manipulera era blickar just nu. Ni ser mig inte, ni kan lika gärna blunda. Inte sådär madonneaktigt peaceful och mindful och harmoniskt, nej, blunda hårt! Jag vill se röda blixtar tränga ut ur porerna. Jag vill ge er migrän. Med aura. Att en halvcirkel av lysande pixlar sakta ska vandra från höger till vänster i ert blundande synfält.

Medan ni nu har migrän ska jag läsa en jobbig dikt för er.

 

Getter sammanträngda,

stelblundande fartvind

hopklumpas på flaket

Hastighetens tystnad

 

Shenzhen-Guangzhou Expressway

 

Hur kan ni göra detta

mot det outsagda?

 

Den handlar om skräckslagna getter på ett lastbilsflak i hög hastighet på en kinesisk motorväg, samma känsla som jag själv har i det här samhället.

Den innehåller en isande ilska över tillväxten, accelerationen, forslandet av onödiga saker och utnyttjandet av varelser som bara finns på nåder. Det är inte bara kinesiska getter som finns på nåder för andras vinning.

Det här är en ilska som bara kan uttryckas genom den skrivna dikten. Ingen teatral uppläsningssituation kan helt och hållet återge laddningen i själva texten. Som poet har jag inga andra verktyg än mina skrivna ord. Det, ska ni veta, är verkligen att lyte. Men också en möjlighet.

Rapparen Waka Flocka har det lite lättare. Han kan använda ljud, elektroniska avgrundsvrål, morranden, råmanden, pausering, rytmisering i sin överfläskat kitschiga machorap.

Åh, jag har så jävla skum musiksmak, jag vet det. Jag lyssnar nästan bara på snubbar som kallar kvinnor för hoes och sjunger om kokain och blowjobs och vapen och åker runt i skitdyra bilar med groupies.

Kanske funkar det för att min feminism har humor. Jag älskar att se manligheten gå till överdrift, förtydliga sin egen löjlighet. Det finns inget sexigare än naket uttryckt fåfänga. Medvetet och uttalat bekräftelsebehov, i motsats till den mer manipulativa personlighetsmarknadsföringen på sociala medier. Hiphopens narcissism slår faktiskt över i sårbarhet, eftersom den är så pinsam och ärlig.

Sexigheten i musiken handlar om halvt omedvetna ljud – inte omedvetna för producenterna bakom såklart, men för oss som lyssnar. Minsta lilla andetag eller flämtning kan ha betydelse för laddningen. Häromdagen hörde jag en gammal låt och tänkte att fan, den här är jävligt bra! Sen insåg jag att det var Ace of Base. Jag sa ju det: min musiksmak är inte hundra. 

Det jag gillar här är den degiga och trötta apatin som ligger medvetet släpigt under tonhöjd, slappt och falskt och surt, de insinuanta, elektroniska viskningarna och det där debila sättet att dra ut ordet baby till ett slött stön i slutet av refrängen.

Musiken kan överpumpa sitt lyte, poesin måste gestalta det. Och många av oss som sysslar med detta är samhällstekniskt sett rena missfostren.

Men vi äger den undre världen. Och då menar jag inte kriminaliteten, jag menar underströmmarna, det som kallas för ”det outsagda” i min dikt. Vi behärskar alla nyanser som inte fastnar på reklam- eller porrbilder, vi förstår minsta lilla stön, minsta andetag, pauseringarna och kommatecknen.

Vi ber inte om rätten att få finnas. Ni fattar knappt i hur monstruöst hög hybrisgrad vi faktiskt redan äger.

Och det är bara en tidsfråga innan vi äger er också.


Aase Berg, poet

 

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
OBS
Igår kl 13:04(11 min)
OBS
Tor 17 aug kl 13:04(9:40 min)
OBS
Ons 16 aug kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 15 aug kl 13:04(9:00 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".