Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Kulturredaktionen lyfter fram verken vi vill minnas ur historien och utnämner moderna klassiker.
Ett avsnitt från Klassikern
West Side Story av Leonard Bernstein
Tis 26 apr 2016 kl 08:00
Låt mig ta er med till en natt i New York. Den 26 september har just övergått i den 27:e. Året är 1957. På restaurang Sardi's är det nervöst. Per Feltzin om Leonard Bernsteins musikal West Side Story.

Alla är där: tonsättaren, koreografen, sångarna, dansarna - alla. Man småpratar och väntar på morgontidningarna. Trots publikens stora jubel och vännernas ryggdunkningar vet alla att det är kritikernas ord som avgör om en uppsättning på Broadway överlever.

Så kommer morgontidningarna och de börjar läsa Herald Tribune där den mest fruktade kritikern finns. Det börjar inte bra, men det tar sig. Och sen kommer några rader som kommer att leva kvar länge: "Jag har sett den mest vilda, rastlösa, elektriska dansen på ett drygt decennium. Den radioaktiva strålningen från West Side Story sänker sig fortfarande ner över Broadway denna morgon."

Reaktionerna på Leonard Bernsteins West Side Story var med några få undantag positiva. Redan då talade man om en milstolpe i musikdramatikens historia.

Pressen skrev att Broadway hade fått tillbaka sin mognad med West Side Story. Även om ämnet i sig inte var en skönhetsupplevelse, så var det som att West Side Story förvandlade ämnet till en upplevelse av just skönhet.

Den mest betydelsefulla kritikern fanns på New York Times. Han kallade den "en djupt rörande föreställning... just så ful som storstadsdjungeln är och också gripande, öm och förlåtande."

Ser vi bara till berättelsen, en modern tolkning av Romeo och Julia, har den djup, komplexitet och känslighet. Musikalen har till och med vågat sig på att delvis följa Shakespeares tragiska slut. Det är något mycket ovanligt i USA, och här lät man båda akter sluta med döda ungdomar på scenen.

Det var inte den första musikalen med ett allvarligt socialt tema, men ett av de första, där samtiden fanns på scenen.

Seriösa ämnen hade man oftast placerat på ett behagligt avstånd i tiden, men i West Side Story fick man se de riktiga tonårsgängen. Här var det New Yorks invandrade puertorikaner, Sharks, som mötte de tuffa amerikanarna, Jets. På 50-talet var det här mest ett problem för de riktigt stora västerländska städerna. I dag angår det många fler. Men i musiken hörde man redan då samma ambivalens hos de som kommit från de fattiga öarna som vi hittar i dag. Ska man stanna kvar eller vända tillbaka?

När det gäller att spegla samtiden eller samtidsproblem på scen, finns det inget som så fort blir helt galet. En felaktig betoning, ett felaktigt varumärke eller uttryck gör att berättelsens trovärdighet raseras omedelbart. Detaljkännedomen måste vara hundra procentig.

Just West Side Story tycks nästan alltid undgå den brutala desarmeringen. Den lever lika mycket och väl, oavsett vilken miljö den placerats i och oavsett vilken tid vi själva ser den i.

Men det ställs mycket höga krav på de som ska vara på scenen. Sång och dans i en musikal var förstås inte ovanligt, men det nya var att samma aktörer här skulle kunna sjunga, dansa - och agera.

Jerome Robbins avancerade koreografi var dessutom mycket mer än instoppade dansstycken, den var en del av dramatiken och förde ofta handlingen framåt. Förutom de äldre i musikalen, och till viss del också huvudrollerna Tony och Maria, krävdes att alla skulle kunna dansa - och kunna dansa bra!

Den stora betydelse som dansen har för West Side Story gör den fortfarande unik. Sångerna och danserna är lika viktiga för handlingen. Den koreografi som Robbins skapade då, 1957, är nu en grundsten i modern dans.

En intressant detalj i Robbins arbete med dansarna och sångarna var att han hade hållit Jets och Sharks åtskilda under arbetet på scenen och på fritiden. Sångtextförfattaren Stephen Sondheim kommenterade: "Jag tyckte först att det var pretentiöst, men naturligtvis var det perfekt. Utan någon som helst agg eller fientlighet, hade Robbins givit de två gängen varsin känsla av individualitet. Vi fick direkt två väldiga personligheter på scenen".

Men naturligtvis skulle ingen komma ihåg berättelsen om inte musiken fanns. Leonard Bernstein har skapat en dramatiskt fungerande musik som samtidigt är lätt att omedelbart tycka om och sjunga. Maria, Tonight och Somewhere är väl sånger som närmast blivit folkmelodier, var mans egendom. Sen finns I feel pretty, America, A boy like that och danserna: Mambon, Cool och den spefulla Gee, Officer Krupke. Det är en pärlrad av nio sånger som många av oss känner igen efter bara några toner.

Librettisten Arthur Laurents berättade att musiken bara flöt ur Bernstein. Han tycktes inte tänka. Han kunde konsten att förvandla den speciella folkliga New Yorkska musiken till något annat än pastisch. Och han kunde ge varje person sin egen musikaliska karaktär, menade Laurents.

Bernstein ville, med egna ord, "skapa en otrolig blandning av det abstrakta och det realistiska, poesi och prosa - både och - och ändå inget av det."

Det anmärkningsvärda var att Bernstein skrev West Side Story parallellt med operamusikalen Candide. One hand, one heart var ursprungligen en duett som Candide och Kunigunda skulle sjunga och Gee, Officer Krupke fanns med i Venedigscenen i Candide. Utbyteshandeln gick åt det andra hållet också. Candide fick delar av det som inte fungerade i West Side Story.

Man kan också hitta förändringar under vägen. Inledningen på West Side Story var först ett militant aggressivt stycke, där både Jets och Sharks sjöng. Sedan skrevs i stället Prologen där också gängen möttes, men nu till ljudet av, som Bernstein beskrev det, "miljoner ord med vansinnigt snabb musik". Senare togs orden bort och vi fick den inledning vi har i dag, med bara en vissling och det rytmiska knäppandet med fingrarna.

Jag slutar den här Klassikern med en syn från Markusplatsen i Venedig några år efter premiären 1957. Bernstein och några vänner promenerar in på Piazzan och som genom en osannolik tillfällighet börjar flera av de små musikkapellen samtidigt spela Maria. Bernstein skrattar och börjar buga sig mot folk runt omkring, men ingen känner igen honom. Det var då det. Det skulle bli annorlunda.

Samtliga musikexempel är från filmmusikinspelningen 1960.

Källor: Ögonvittnesbeskrivningar och böcker - bland andra Meryle Secrests Leonard Bernstein - A life på Alfred A. Knopf och Humphrey Burtons Leonard Bernstein på Faber and Faber.

Det finns en otrolig mängd inspelningar och ljud- och filmklipp från West Side Story att köpa och se på nätet, men jag kan inte låta bli att rekommendera en enda kort svartvitt film från 60-talet. Det är Sammy Davis, Jr och slagverkaren Johnny Mendoza som gör ett medley. Fem minuter och femtio sekunder musikalitet. Länken är en av flera och deras samarbete finns också på album.

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet Klassikern
Klassikern
Tor 27 jul kl 18:49(11 min)
Klassikern
Tor 20 jul kl 18:49(11 min)
Klassikern
Fre 23 jun kl 08:00(9:28 min)
Klassikern
Fre 09 jun kl 08:00(9:57 min)
Klassikern
Fre 02 jun kl 08:00(9:30 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".