Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Vilse i fyller-i-samhället
Ons 11 maj 2016 kl 13:04
De utgör en stor del av vardagen: blanketterna, mapparna och rapporteringssystemen. Ebba Lisberg Jensen blir utmattad av den strida ström av elektronisk information vi omger oss med.

En dag händer det: Någon mailar en länk med information och ber mig lägga ut den till mina studenter. Jag plockar upp länken – och sedan blir det blankt. Jag blinkar för att bli klar i tanken: Vart ska den här informationen? Det hjälper inte – helt tomt. Jag kan inte för mitt liv komma på vad jag ska göra. Var ska jag klistra in den? Till vem? Vilken plattform, vilken grupp, vilken kurs?

Det här är naturligtvis ett i-landsproblem. Varm och mätt sitter jag på ett behagligt kontor, till skillnad från de miljontals mänskor som slavar i sweatshops och gruvor, och är förtvivlad. Jag klarar inte av att utföra mitt arbete. Jag kan inte ens skylla på att jag har för mycket att göra. Jag kan bara inte längre orientera mig på skärmen. Känslan liknar den jag hade när jag en sen kväll kom vilse i en holländsk stad: Varje plats liknar precis varje annan plats, och ingenting låter längre skilja sig från något annat.

Det är här det personliga blir politiskt. Varje dag måste jag, precis som de flesta andra i vårt it-samhälle, ”gå in på” ett oräkneligt antal nätsidor, plattformar, drive-ar, mappar. Jag sköter kontakter med studenter, läser ansökningshandlingar, letar efter vetenskapliga tidskrifter, ansöker om forskningsmedel, lägger in semesterdagar, publicerar, söker ut scheman, kommunicerar och bokar på nätet. Jag ”går in på” sidor som frågar efter kurskoder, lösenord, mobilnummer, organisationsnummer, personnummer, antal år i tjänsten, årgångar. På varje ny hemsida är informationen ordnad på ett annorlunda sätt. Allting jag kan och vet hackas upp i flingor och flagor.

När jag kommer hem fortsätter det. Banken, telefonbolaget, försäkringsbolaget, bilbesiktningen, tågresan – minsta ärende kräver att man loggar in, orienterar sig, hittar rätt och fyller i, tills alla kortnummer och identiteter och kundnummer är upphittade och ifyllda och på plats. Tills man inte orkar längre. Fullt frisk och normalbegåvad blir jag hjälplös. I datorn finns en mörk labyrint av ”platser”, som ser olika ut, men liknar varandra, som gatorna i en holländsk stad om kvällen, och där jag kommer gå vilse. De heter sites på engelska. Begreppet är dubbeltydigt, beroende på stavning kan det betyda plats, eller vy. Det förrädiska är att dessa ”platser” i själva verket inte är platser. De är bara ”vyer”.

En plats ger fler sinnesintryck än en vy. En plats har ljud, temperatur, vindar, olika underlag, röster och dofter. En plats kan man förhålla sig till, och gå till och från, med hela sin kropp. En vy upplevs bara med ögonen och hjärnan. Men dessa elektroniska vyer är ofta så avpersonaliserade, så platslösa, att det inte går att ta märke på dem och orientera sig. Ögonen vispar hit och dit bland siffror och kolumner. Korttidsminnet brinner ihop.

”Logga in på Mina sidor för att kolla saldot på kortet”. Uttrycket ”mina sidor” är förrädiskt, antytt intimt – det är som att jag själv informerar mig själv. Och det gör jag också. Jag gör nämligen arbetet åt någon annan. Jag blir både kunden och utföraren.

Civilisations- och modernitetskritiker som Elin Wägner, Max Horkheimer och Theodor Adorno påpekade på olika sätt redan på fyrtiotalet hur det moderna samhället i allt högre grad gjorde oss plats- och kroppslösa. Det lokala, mötet, dofterna, höll på att rationaliseras bort och människan riskerade att bli en kugge i maskineriet, i fabriker och på kontor, varnade de. Men det är osannolikt att någon av dessa tänkare hade räknat med hur omärkligt och konfliktfritt denna anpassning, denna disciplinering, i långa loppet skulle gå till. Hur vi frivilligt skulle tycka att det var smidigt och enkelt att föra över pengar, underteckna självdeklarationen, kolla barnens närvaro i skolan, genom att ”gå in på” och ”fylla i” på nätet.

Och ingen av dem hade kunnat ana hur de små stegens tyranni skulle föra oss mot en situation av absolut ansvarsdiffusion. När jag får en felaktig faktura visar det sig att mobilbolaget har försäljare, men ingen service. Jag måste själv gå in och felsöka på deras hemsida, för att till slut chatta med en kroppslös, men hjälpsam, person någonstans i Sverige. Eller i Indien, för all del.   

Jag är inte teknikfientlig. Mycket går fort och lätt idag, som för tio år sedan tog tid och kropp i anspråk. Problemet är att hjärnan, med sin uråldriga struktur, inte ”går” någonstans, vare sig ut eller in. Medvetandet flyttar fram till ögonen. Intrycken blir endimensionella. Samtidigt kommer de i en strid ström. Effekten blir både utmattning och uttråkning. Minnet famlar efter något att hänga upp sig på.

I varje enskilt fall av effektivisering, på varje företag och myndighet, där man skjuter ut ansvaret till kunder, brukare och besökare, spar man tid och pengar. Den outnyttjade ”periferin”, som historiematerialister talat om, platser i det ekonomiska systemets utkant där råvaror och arbetskraft är billiga, har i de postindustriella delarna av världen kommit att hamna inne i våra huvuden. I filmen The Matrix har människor degraderats till batterier i teknikens tjänst. Detta är naturligtvis en termodynamisk omöjlighet: En människokropp använder energi snarare än skapar och lagrar den. Men som metafor är dystopin kanske på väg att bli verklighet, med den skillnaden att det är vår mentala kraft som föder systemet, inte i första hand vår metabolism. Och precis som på jordklotet kan förskjutningen inte pågå i all evighet: En dag tar utrymmet slut. Minneskapaciteten är den ändliga resursen.

Det finns folk som trivs i detta cerebrala proletariat. Jag gör det inte. Jag skulle behöva resa någonstans, på riktigt, för att vila och klarna. Men för att göra det behöver jag ett nytt pass. För att få det måste man boka tid på nätet. Varje enskilt poliskontor har sin kalender, och varje vecka många månader in i framtiden är fulltecknad. En flicka i Malmö blir av med sitt pass och kan inte få något nytt förrän till sommaren. Hon blir avvisad av gränspolisen på Kastrup när hon varit på sitt arbete i Köpenhamn, och kan inte komma hem. Det existerar ingen som kan hjälpa henne. Ansvaret har diffunderat ut i cyberrymden, men flickan är fysiskt i Danmark. Där hävdar man – med viss rätt – att det är ett svenskt problem.

Möjligen är jag av klent virke, en gammaldags, oanpasslig människa. Möjligen kommer framtida generationer klara av att både privat och i arbetet orientera sig i denna platslösa geografi dag efter dag, dygnet runt, med framförhållning och exakthet. Hjärnan är plastisk. Men om de inte gör det? Om vi till sist når en gräns när alltfler sitter stirrande framför en skärm och inte hittar vare sig in eller ut, och förtvivlar inför varje nytt uppdrag? Jag klöser mig till en tid på vårdcentralen. Husläkaren lyssnar uppmärksamt och säger sedan att jag själv ska gå in på min arbetsgivares egenrapporteringssida och sjukskriva mig i en vecka. Mitt i mörkret blir jag full i skratt och överväger att fråga om han alls har hört vad jag har sagt. Men han är redan upptagen med att fylla i min journal på skärmen.


Ebba Lisberg Jensen, docent i humanekologi på Malmö högskola

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Tor 21 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Ons 20 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 19 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Mån 18 sep kl 13:04(9:58 min)
OBS
Tor 14 sep kl 13:04(10 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".