Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Befria datorn!
Tor 12 maj 2016 kl 13:04
Föreställningen om den medvetna elektronhjärnan är en kvarleva från 1900-talet. Den stora fördelen med datorer är inte att de påminner om människor. Snarare tvärtom.

Vi borde släppa idén om artificiell intelligens och börja se framåt istället. Artificiell intelligens är en idé som hör hemma på 50-talet tillsammans med flygande bilar och andra sådana påhitt. Det  minst kreativa och det minst intelligenta vi kan använda vår avancerade teknologi till är att gå tillbaks och försöka förverkliga en gammal 1900-talsfantasi.

Den idé jag vill sälja in med den här radioessän är att artificiell intelligens är ett ganska primitivt påhitt. Det påminner om hur robotar brukade se ut på sådana där läckert kitschiga omslag från serietidningarnas och pocketböckernas guldålder. Den framtida teknik som var lättast att föreställa sig på den tiden, en sorts symbol för det som skulle komma, var en klumpigt härmad metallisk människa med två armar, två ben, en grym högtalarmun och två radiorör som ögon. Det var en populärkulturell fantasi som inte hade mycket gemensamt med den världsförändrande teknologi som man just då lade grunden till, nämligen datorer och mobiltelefoner.

Eller för att säga det på ett annat sätt: artificiell intelligens är antropomorfism. Det är en människohärmande fantasi. En dator behöver inget medvetande, det är som att tro att ett ånglok skulle behöva fyra ben att springa med. Vi har svårt att föreställa oss avancerad teknologi som något annat än en idealiserad version av oss själva. Det mest bekväma för människan är att föreställa sig förmänskligade maskiner, som har en vilja och ett medvetande på samma sätt som hon själv. Ända sedan antiken har vi fascinerats av fantasin om automaten som perfekt härmar en människa, en maskin som är så överlägsen att den förvandlar oss till en maskin av en äldre, lite sämre årsmodell.

Den stora fördelen med datorerna är tvärtom allt som gör att de inte liknar människan. En dator behöver intelligens eller medvetande lika mycket som den behöver en bukspottkörtel. Först när vi förstår att datorn är något annat än vi kan vi börja förstå den – och oss själva – på allvar.

Till den insikten har vi ännu ett stycke kvar. Istället kämpar vi med att intala oss att datorn är ödesbestämd att utveckla medvetande och intelligens. Vi ska uppfostras att tro att framtiden redan är avgjord – det bara är en tidsfråga innan vi är omgivna av medvetna maskiner. Ni vet säkert att de första datorerna kallades elektronhjärnor. Det är inget oskyldigt ord. I det ordet ligger uppfattningen att den här kolossen av kablar och transistorer är på väg att utvecklas till en hjärna, att den inte har blivit sig själv innan den har blivit en hjärna, att den maskin vi ser och använder inte är värd att ta på allvar, den är bara ett snabbt passerat utvecklingsstadium på vägen mot målet. Ordet elektronhjärna används inte längre, men den bakomliggande fantasin håller vi fortfarande hårt i. Varje dator som inte har blivit en hjärna betraktar vi som en misslyckad produkt, den har fastnat på halva vägen.

Informationsbehandlande maskiner kan göra en mängd spännande saker utan att behöva mer intelligens än en brödrost. Google translate är ett utmärkt exempel på det. Översättartjänsten är inget annat än en databas plus statistik: den här japanska frasen motsvaras oftast av den där engelska frasen. Resultatet blir inte perfekt, men det är tillräckligt bra för att vara användbart. Datorerna behöver inte förstå text, de är inte ens medvetna om att de översätter, lika lite som en spisplatta är medveten om att den kokar spaghetti.

Jag kommer säkert att bli kallad teknikfientlig för det här radioprogrammet, men det jag vill göra är att försvara datorn mot de här idérna. Vi skulle göra datorn en tjänst om vi släppte fantasin om medvetna maskiner. Vad skulle den kunna utvecklas till om vi befriade den från idén om artificiell intelligens?

Betraktar man den här planeten från ett visst avstånd, som ett icke-mänskligt intellekt skulle kunna göra, kan man säga att människan inte gillar frihet utan tvång. Om man ser till vad människorna gör istället för vad de säger frestas man dra slutsatsen att de snart upplever frihet som tom och meningslös. Den form av mening de helst söker sig till är att ingå i ett socialt sammanhang, och det sociala sammanhang som är bekvämast för dem, som det är lättast att iscensätta, är underkastelse. Inte vilken underkastelse som helst, utan ett underläge som låter människan vara en blandning av tryggt omhuldat barn och rebellisk tonåring. I den rollen trivs hon. Rollen som vuxen, som tar ansvar för helheten, är däremot mycket obekväm för människan; den försöker hon skyffla över på någon annan, så att hon kan fortsätta vara barn och rebell. Även driften att utveckla artificiell intelligens kan ses som ett utslag av rebelliskhet, kanske riktad mot en alltför romantisk syn på människosjälen.

När vi inte längre är nedtryckta av naturen har vi hittat ett nytt trevligt tvång som vi kan underkasta oss och det är Utvecklingen. Utvecklingen uppfattas inte som något vi gör utan som något vi måste anpassa oss till. Varje ny produkt tas emot som ett fullbordat faktum: nu finns den, nu måste vi foga oss i det, vare sig vi gillar den eller inte. Sin egen intelligens använder människan inte till att styra utvecklingen utan till att anpassa sig till den teknik hon råkar utveckla under sådana omständigheter. Denna anpassning har blivit vårt huvudsakliga jobb. Det påminner om att bygga världens största finlandsfärja och sedan vägra gå upp på kommandobryggan. Går skeppet på grund och sjunker är det för att Utvecklingen ville det, eller för att världen är orättvis, säger vi, medan vi stannar kvar på restaurangdäck.

Det är pinsamt att behöva psykologisera drivkrafterna hos dem som hoppas utveckla artificiell intelligens, men om vi inte är medvetna om vilka inre konflikter och önskningar som driver vårt arbete riskerar vi att de där konflikterna drar iväg med oss till några rätt obehagliga ställen.

Skulle vi lyckas utveckla artificiell intelligens tror jag att man kan förutse att det inte löser en enda av våra inre motsättningar, teknik brukar inte göra det. Istället kommer något annat att hända. När vi för första gången möter ett annat slags medvetande än vårt eget kommer det att framstå som mycket främmande för oss, även om vi kan kommunicera med det. Hur skulle en maskins medvetande kunna vara annat än främmande? Maskinen sover inte, andas inte, den har inte växt från en enda cell tills den blir barn och sedan vuxen. Den har inte lärt sig vad den vet genom att uppleva världen genom en människokropp.

I mötet med maskinens medvetande kommer vi att upptäcka hur speciellt och artspecifikt människans medvetande är. Människans intelligens är lika karaktäristisk för henne som fladdermusens radar eller regnskogsgrodans gift. Alltför lätt tror vi att vårt förnuft bara är ett exempel på ett slags neutralt standardförnuft som antas vara likadant för alla tänkande varelser och maskiner överallt i universum. Eller att det skulle vara något fel på oss om vi inte tänker på det sättet. Mötet med artificiell intelligens skulle kunna befria oss från den illusionen – eller driva oss djupare in i den.


Håkan Lindgren, frilansande kulturskribent

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Tor 17 aug kl 13:04(9:40 min)
OBS
Ons 16 aug kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 15 aug kl 13:04(9:00 min)
OBS
Mån 14 aug kl 13:04(8:37 min)
OBS
Tor 10 aug kl 13:04(11 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".