Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Välkomna till Finansvärlden!
Fre 13 maj 2016 kl 13:04
Är välfärdsstaten i själva verket bara en modern variant av den gamla feodala ekonomin, där de rika slapp betala skatt? Dan Jönsson reflekterar kring skatteparadisen och de magiska brevlådorna.

När planet går ner för landning på Beef Island ligger de små paradisöarna som mörkgröna sköldpaddor i det glittrande, turkosblå havet. Åtminstone ser det ut så på bilderna; i själva verket har jag aldrig varit på Brittiska Jungfruöarna och vet inte mer än det jag kan få fram på min datorskärm. Ett liten tropisk arkipelag i Karibiska sjön strax öster om Puerto Rico, runt 15 000 invånare, ett självstyrande område under den brittiska kronan. Bilder på orörda sandstränder under slanka kokospalmer, bländvita lyxjakter för ankar i avskilda havsvikar med djupa grottor. Öarna döptes av Columbus efter den heliga Ursulas elvatusen jungfrur, och var på sjuttonhundratalet ett ökänt piratnäste. Senare blev de ett viktigt nav i den så kallade triangelhandeln, med stora sockerrörsplantager, fram till mitten av 1800-talet när fallande världsmarknadspriser ledde till en sockerkris och ett våldsamt uppror bland de nyligen frigivna slavarna. Idag är Brittiska Jungfruöarna mest kända som ett populärt skatteparadis, hemvist för en stor del av världens så kallade brevlådeföretag.

Det är alltså så här den ser ut. Finansvärlden. Där jag sitter och klickar bland bilderna föreställer jag mig de magiska brevlådorna som i fantasyberättelserna, förtrollade portaler till en annars osynlig parallellvärld, en alternativ verklighet där allt är möjligt, överflödet oändligt och alla önskningar går i uppfyllelse. I Finansvärlden finns inga nationsgränser, inga naturgivna begränsningar, allt är ett flöde av digitala siffror, ett tyngdlöst molnsystem av ekonomiska abstraktioner där de skickligaste trollkarlarna kan få vad som helst att uppstå och försvinna, när som helst. För dem som råder över de förtrollade brevlådorna står passagen ständigt öppen till den virtuella verklighetens hägringar, derivatens fotoshoppade arkipelag där matematikens, inte fysikens lagar gäller, där transaktionernas värde vid varje given tidpunkt numera är många gånger större än hela den reala världsekonomin. I framtiden skulle mänskligheten ta steget från nödvändighetens rike till frihetens, skrev Karl Marx på 1800-talet. Var det Finansvärlden han förutspådde?

”Skatteparadis” är ett fängslande, motsägelsefullt ord. Enligt den kristna traditionen drevs människorna ut ur Paradiset för att arbeta i sitt anletes svett. Människans historia blev där berättelsen om hennes kamp för att vinna Paradiset tillbaka, men i den verkliga historien har det visat sig att arbetet hela tiden står i vägen. Vid arbetet häftar nämligen en skuld som ständigt förnyas, och denna skuld kallas skatt. Arbetet delar mänskligheten i härskare och maktlösa, i dem som arbetar och dem som inte gör det, i dem som betalar skatt och dem som driver in den. I dem som envetet men fåfängt stretar för en hinsides biljett till Paradiset, och dem som redan bor där. Genom hela historien vilar skattskyldigheten över de arbetande som en förbannelse, medan det mäktiga skattefrälset slipper undan.

De riktigt rika har alltså alltid levt i skatteparadiset. För den välbärgade eliten var skatten egentligen aldrig något bekymmer förrän med demokratins genombrott efter första världskriget, när många länder i Europa tvingades höja skatterna för alla medborgare för att få råd med återuppbyggnaden. 1923 införde Schweiz sin berömda banksekretess som gjorde det möjligt för förmögna utlänningar att riskfritt gömma pengar undan beskattning i hemlandet. Den schweiziska banksekretessen blev själva grundbulten i det internationella skattesmitarsystemet: pengarna som gömts i Schweiz kunde sedan investeras i aktier eller obligationer var som helst i världen utan risk för beskattning i hemlandet.

Så skapades den moderna Finansvärlden. Ur det schweiziska embryot har den med tiden vuxit till en global, transnationell hyperekonomi, ett sinnrikt system av specialiserade skatteflyktsmekanismer där den schweiziska banksekretessen kombineras med irländska valutafonder, luxemburgska investeringsfonder och brevlådeföretag i Panama eller på Jungfruöarna. Den riktigt stora tillväxten ägde rum dels på sextiotalet, när många länder successivt höjde sina skatter för att finansiera de offentliga välfärdssystemen, dels i samband med den brittiska toryregeringens ”big bang” på åttiotalet, den stora avreglering av finansmarknaderna som i ett slag förvandlade hela det forna imperiet till en potentiell arkipelag av skatteparadis. Den franske ekonomen Gabriel Zucman räknar med att de förmögenheter som idag förvaltas av skatteparadisen uppgår till åtminstone bortåt 2000 miljarder euro, det vill säga cirka åtta procent av världens finansiella tillgångar. I utvecklingsländer i exempelvis Afrika och Mellanöstern är den andelen betydligt högre, kanske ända upp till femtio procent. 

Men sådana siffror är lätta att stirra sig blind på. Ser man skatteflykt som en fråga om girighet och omoral missar man, tror jag, själva grundfrågan: den om skattesystemens politiska legitimitet. Om en skatt ska uppfattas som berättigad krävs att de skattskyldiga känner en lojalitet med det politiska system som utkräver den. Att Finansvärldens skatteparadis har vuxit fram som svar på den demokratiska välfärdsstatens utveckling visar bland annat just att denna lojalitet saknas från de allra rikastes sida. Det borde inte vara någon överraskning: de riktigt rika behöver varken offentlig välfärd eller demokrati. Den socialliberala välfärdsstaten har sökt sin politiska legitimering bland de övriga nittionio procenten, vi som tycker det är helt okej att betala skatt för att få offentlig skola och sjukvård. Men välfärdsstatens roll är tvetydig: i själva verket har den samtidigt sökt legitimitet från den mäktiga Finansvärlden och dess elit genom att göra skatteparadisen möjliga. Och de åtgärder som vidtogs efter finanskrisen för att klämma åt en del av skatteparadisen är än så länge inte mer än spel för det demokratiska galleriet. Som Gabriel Zucman konstaterar har de schweiziska depositionerna sedan dess bara vuxit.

Den stora frågan är alltså: vad gör skatteparadisen med den politiska moralen? Hur häftigt är det att betala skatt efter Panama? Skatt är förstås ett medel, inget ändamål i sig; även för Marx var idealet som bekant ett samhälle där staten hade tynat bort. Men det var ju i det framtida paradiset; frågan nu är om den demokratiska välfärdsstaten kanske i grunden bara är en modern variant av den gamla feodala ekonomi där vanligt folk betalar skatt, medan de rika slipper? För varje ny skandal växer den misstanken, särskilt när det visar sig att demokratins främsta företrädare själva inte drar sig för att ge sig in i brevlådornas förtrollade värld. Och även om Panamaläckorna på de flesta håll sågs som skandalösa fanns också rösterna som påpekade att det är så här marknaden fungerar, att själva idén om skatt är kränkande. Gapet mellan vår värld och Finansvärlden djupnar. Det är det jag tänker när jag sitter och klickar bland bilderna från de magiska Jungfruöarna – att det är hit det försvinner, inte bara kapitalet, inte bara de offentliga miljarderna utan också de politiska resurserna, illusionerna om rättvisa och jämlikhet, och om en bättre värld.

Dan Jönsson, journalist och författare

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
OBS
Igår kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 19 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Mån 18 sep kl 13:04(9:58 min)
OBS
Tor 14 sep kl 13:04(10 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".