Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Konst i marginalen: Teckningen
Ons 25 maj 2016 kl 13:04
Det finns ett värderingsglapp mellan teckning och måleri när de stora auktionshusen säljer konst. Men teckningen förtjänar mer uppmärksamhet. Det menar konstkritikern Jessica Kempe.

Den tecknade linjen är en magisk språkuppfinning. Med streck, punkter och linjer ger teckningen kontur åt en verklighet där inga linjer egentligen finns. Skåpet, språnget och sorgen har inga konturer, bara volymer och valörer som övergår i varandra och blir synliga först när ett streck skiljer dem åt. Det kan se ut som om ett tunt papper har en kantlinje, men den finns inte heller. Papprets form fortsätter på andra sidan. Och stryker man med fingret över munnen går det inte att känna läpparnas tänkta kontur. Den är en konstruktion. Munnens form har ingen början och inget slut. Ändå sker det mirakulösa, vad linjen avgränsar fyller ögat ut.

Men trots sitt avancerade språk är teckningskonsten fortfarande en underskattad och särbehandlad konstform. Varför det? På de stora auktionshusen, som Christies, Sotheby´s eller Bukowskis är det fortfarande möjligt att komma över en teckning av Siri Derkert för några tusenlappar, medan hennes målningar säljs för miljonbelopp. För några år sedan ropades en ljuvligt blå, krittecknad fredsduva av Picasso in för drygt 600 000 svenska kronor. Samtidigt såldes en linjär målning ur hans svit ”Målaren och hans modell” för över 18 600 000 kronor. Det är konstigt. 18 miljoner kronors skillnad mellan en fågel tecknad med krita på papper och en modell tecknad med oljefärg på duk. Det är märkligt.

Värderingsglappet mellan teckning och måleri kan inte bara förklaras med att penna, papper och krita är ett billigare och mer förgängligt material. Idag skapas måleri med enkla akrylfärger och många blandtekniker. Det finns också ideologiska och historiska orsaker till varför Yoko Onos svävande bläckstilleben ”Lot description” på papper gick för det jämförelsevis låga priset på 2 750 dollar, medan hennes textade objektverk ”Grapefruit” – också det på papper - ropades in för 485 000 dollar.    

Här ligger en paradox. Konstmarknadens prisbilder följer inte materialens egentliga värden. Men auktionsvärdet följer inte heller det konstnärliga värdet. En teckning med skyhög kvalitet, kan samtidigt ha ett förbluffande lågt kapitalvärde. Utbud och efterfrågan rättar sig inte efter konstkritikens bedömningar. Stämmer det?

Jag ringer Bukowskis och frågar. ”Ja, det är ganska konstigt”, svarar intendenten, ”att man kan få ett tecknat verk för en bråkdel av värdet på samma konstnärs målningar”. Eller skulpturer, eller objektverk. Bukowskis bekräftar att auktionsvärdet generellt är kopplat till materialen. Det är solklart, får jag höra. Tyvärr, lägger man till. Teckning värderas lägre, så är det absolut, i synnerhet i Sverige, säger Bukowskis och betonar teckningen som en fantastisk konstform där storheten ligger i det enkla. I andra länder, får jag samtidigt veta, har dock auktionshusens syn förändrats. Där erbjuds idag speciella teckningsauktioner.

Men synen på teckningskonsten släpar också med sig resterna av en urgammal akademisk underordning där teckningen tjänstgjorde som förarbete och underlag åt de tänkta högre konstformerna; arkitekturen, måleriet och skulpturen.

Men trots att 1900-talets modernism och postmodernism gav teckningen frihet att agera i egen rätt, tycks det vara en bit kvar till teckningskonstens frigörelse. Sedan 2000-talets början pågår en växande teckningsrörelse - med teckningsaktivism, teckningsbiennaler, stora teckningsutställningar och en skörd av tidskriftsnummer, bok- och serieutgivning. Men också här värderas teckningen högre om den går i sällskap - med ordet, romanen, politiken och journalistiken.  

Än så länge räknas inte teckningskonsten som en jämställd och oberoende konstform. Varför skulle den det? För att teckningen är ett eget sofistikerat och abstrakt bildspråk, vill jag svara.

För hur kan det komma sig att en linje, ett streck, en prick kan ge bilden av en kropp, ett ting eller ett tillstånd?

Fast bara om linjen sitter på rätt ställe. Då först fyller hjärnan ut resten och ser bilden av hela handen, hela stolen, hela vreden, hela staden. Hamnar strecket fel syns bara strecket, men inte stolsbenet, inte tummen, inte svartsyntheten och inte huset. Att teckna är att beteckna, att rita är att finna en representation. Där ligger teckningens magi.

Ett under som ibland uteblir. För om strecken vill representera en hand, men inte gör det, kommer teckningen antingen att föreställa de streck och linjer den består av – och det kan ju vara intressant - eller något annat med handen närbesläktat – en tumvante till exempel. Eller en handske. Och det kan ju också vara spännande. Men en teckning av handaktighet kräver att linjen representerar vetskapen om vad handen är. Och den är inte en vante. Bilden av en hand som känns vantaktig är en annan sak.  

Tecknas munnen för nära näsan, syns snarare likheten med en mustasch. Vilket kan vara slående om det är en mustaschliknande mun som avses, annars blir resultatet just en dålig teckning.

Få konstnärer har blivit kända som främst tecknare. En av dem är den tyska konstnären Käthe Kollwitz som under mellankrigstiden tecknade händer i hela deras vidd och omfattning där tusch- och blyertspennorna förvandlade senor, brosk och blodkärl till tunga livslinjer. Ernst Josephsons sjukdomsteckningar synliggjorde en detaljerad inre verklighet där alla elektriska ledningar riktades mot konstnärens huvud, inlindat i skyddande huvudbonader. Pablo Picassos tre linjer rymmer kunskapen om en hel häst. Fyra linjer räcker för en hel kärleksaffär.

Kerstin Thorvall hör till de orättvist förbisedda tecknarna. I sina mode-, dans- och modellteckningar tog hon sig fräckt friheten att göra omtagningar tills linjen satt där den skulle. Med aningen vatten på tuschlinjen lät hon laveringen ge bilden av fukt i armhålan och svett under brösten.

Teckningskonsten är ett konstnärligt riskprojekt. Det finns en överenskommelse om vad ordet stol betyder, men ingen trygg överenskommelse om vad en prick är eller vad en linje betyder. Strecket och pricken får sin betydelse av sammanhanget och måste ständig uppfinnas på nytt. Det gör teckningen till ett unikt och universellt språk som människan lärt sig tolka och utöva sedan sin spädaste ålder. Teckning är barnets modersmål och förstaspråk.

Konstmarknadens och konstvärldens kvardröjande syn på teckningen som tjänsteflicka åt andra konstformer har placerat teckningskonsten i en motsägande särställning. Å ena sidan står teckningen fri från kommersialismens varudefinitioner. Å andra sidan upprätthåller konstmarknaden en nedvärderande syn på teckningen som mindre fin. Här ligger en fruktbar och frigörande paradox som har betytt att teckningskonsten inte behövt leva upp till normerna för vad konst bör vara. Teckningen är den traditionella konstens outsider och motståndsaktivist.


Jessica Kempe, konstkritiker

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Tor 21 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Ons 20 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 19 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Mån 18 sep kl 13:04(9:58 min)
OBS
Tor 14 sep kl 13:04(10 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".