Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Konst i marginalen: De marginaliserade
Tor 26 maj 2016 kl 13:04
Måste konstnärer vara manliga bohemer? Med anledning av Mjellby konstmuseums utställning "Moderna män - 1900-1930" resonerar Linda Fagerström kring kvinnor och män som skapat i marginalen.

Den svenska konstnärsgruppen ”1947 års män” bestod av ett gäng killar som våren 1947 slog igenom med utställningen ”Ung konst” på inne-galleriet Färg och form i Stockholm. Dessa unga män ville förnya och – nej vänta. Det är fel. Det fanns en tjej med också på den där utställningen. Hon hette Randi Fisher – hennes far var norrman med internationella rötter, därav det norska förnamnet och det kanske exotiska efternamnet. I vilket fall. Det fanns alltså en kvinna med i den konstnärsgrupp som konsthistorien kallar ”1947 års män”.

Gruppen hade i och för sig inte själva hittat på namnet, för det hade ju Randi Fisher knappast accepterat. Men Expressens konstkritiker Lars-Erik Åström kallade konstnärerna ”1947 års män” när han recenserade utställningen. Syftet var att jämföra med de som redan då kallades ”1909 års män” – en konstnärsgrupp som 1909 sägs ha introducerat modernismen i Sverige med en utställning, där bland andra Matisse-eleven Isaac Grünewald deltog.

Lika viktig, menade Expressens Lars-Erik Åström, skulle förmodligen den här utställningen 1947 bli. Varför? Jo, eftersom den pekade mot att en ny sorts modernism nu kommit till Sverige: den nonfigurativa, icke-föreställande konst som sedan länge varit etablerad på kontinenten. Ett jättekliv, alltså, för konsten.

Och trots att flera av Lars-Erik Åströms konstkritikerkollegor menade att just Randi Fishers måleri var det mest intressanta på den där utställningen, glömdes hennes namn allt oftare bort när pratet gick om den nya nonfigurativa konsten. Det slagkraftiga epitetet ”1947 års män”, som så tydligt könsbestämde konstnärerna bakom den epokgörande konsten, blev populärt – men sorterade liksom bort henne automatiskt.

Gruppnamnet var så catchy, att det också följde med in i konsthistorieskrivningen. Den som läser i en översikt över svensk konsthistoria får veta att den nonfigurativa konsten introducerades i Sverige av ett gäng killar som kallades ”1947 års män”. Åtminstone var det länge så, i många böcker. Numer, däremot, står det ofta lika mycket om Randi Fisher som om killarna. Och när det gäller den tidiga modernismen: lika mycket om Sigrid Hjertén som det står om Isaac Grünewald. 

Varför då? Well, eftersom det är 2016. Inte ens konsthistorien och konstvärlden kan längre fortsätt förneka att kvinnor är lika intressanta och betydelsefulla konstskapare som män. Det är några decennier sedan nu, som feministiska konsthistoriker drog pluggen ur den hermetiskt tillslutna konsthistorien. Massa frågor behövde få nya svar. Vem hade till exempel bestämt att måleri och skulptur, som manliga konstnärer ägnat sig åt, är ”riktig konst” medan textil och keramik, som kvinnor ofta arbetat med, är ”hantverk”? – Varifrån kommer föreställningen om att kvinnor sedan tidernas begynnelse fötts med defekta konst-gener, oförmögna till skapande? Kort sagt, varför tror vi att bara män kan vara konstnärer och skapa konst med stort K? 

Ja, hur kommer det sig att konsthistorieskrivningen varit så upptagen av manliga konstnärer? Detta gäller ju inte bara äldre tiders konst, då kvinnor var portförbjudna på konstakademierna liksom på samhällets alla andra högre utbildningar – utan också i allra högsta grad 1900-talet då de kvinnliga konstnärerna var många. Varför är det dessutom lätt att få intryck av, att den bästa konsten bara kan skapas då de där männen står under inflytande av ångest, depression och droger? Vad finns bortom alla de idealiserade beskrivningarna av parisiskt bohemliv, bortom allt vin, alla kvinnor och sång? Vilka andra intressanta konstnärer – kvinnor eller män – har hamnat i skuggan av konsthistoriens alla självförbrännande excentriker?

Frågorna är fortfarande aktuella. Det visar exempelvis utställningen ”Moderna män 1900-1930” just nu på Mjellby konstmuseum i Halmstad. Där kastas ljus över manliga konstnärer som verkade under modernismen utan att göra särskilt djupa avtryck i konsthistorieskrivningen.

Otte Sköld, Otto G Carlsund, Hugo Gehlin och alla de andra – varför har de förblivit så anonyma? Förmodligen eftersom de inte passade in i den där konsthistoriska schablonbilden av suputen och bohemen eller den grandiose dandyn eller macho-mästaren – utan bara levde ordningsamma liv. Betalade räkningarna i tid, åt nyttig mat och skapade god konst åtta timmar om dagen. Otack är världens – och konsthistorieskrivningens – lön.

Men det krävs förstås mer än bara ”god konst” för att ett verk ska bli konsthistoria. Vad? Det talas ofta om nyskapande och originalitet – egentligen vanskliga uttryck, eftersom det ju handlar om bedömning. Dessutom: den som är alltför originell hamnar också utanför, ofta med etiketten ”särling”. För så har många kallats, både kvinnor och män, vars konst inte ansetts passa in men ändå benådigats med en bekräftande nick.

Att inte passa in kan också handla om rent praktiska erfarenheter – som i att bryta mot heteronormativa ideal. På Mjellby finns ett självporträtt från 1914 där målaren Ivan Lönnberg står naken och ensam efter att älskaren – kanske skulptören Nils Santesson – lämnat rummet. Kvar finns bara hans hatt på bordet. Bilden talar om kärlek och åtrå på ett sätt som, åtminstone i mina ögon, är mer gripande än alla kantiga kvinnobröst Picasso någonsin målat.

Att nätverka har också visat sig vara en framgångsrik metod för att kvala in i konsthistorien. Särskilt under modernismen, då konstnärer ofta arbetade i grupper, sociala kluster som triggade inspirationen och gjorde avtryck i omvärldens och konsthistorikernas ögon. En klar fördel, alltså: se bara på Halmstadgruppen, de svenska surrealister som Mjellby konstmuseums samling är fylld av.

Konsthistoria är heller ingen direktrapportering. Den skrivs sällan samtidigt som den inträffar, utan först senare. Varje konsthistoriker är påverkad av sin tidsanda, vars värderingar förstås präglar framställningen. När det gäller svensk modernism och 1900-tal skrevs de första översiktsverken under efterkrigstiden, precis då hemmafruidealet levde glansdagar. En kvinna som yrkesarbetande, och inte minst yrkesarbetande konstnär, tedde sig då som nästintill apart. Förmodligen spelade det en avgörande roll för hur många – eller snarare hur få – kvinnliga konstnärer som skrevs in i den svenska moderna konsthistorien då.

Samtidigt har förstås föreställningar om män, manlighet och maskulinitet också färgat urval och framställning. Vilka maskulinitetsideal som gällde under exempelvis 1950-talet i Sverige blir nästan parodiskt tydligt i konstkritiken från tiden där det talas om ”virilt måleri” med ”spänstig rytm” och ”dynamiska, imponerande kraftprov”. Och nej, det gäller alltså inte tyngdlyftning utan konst.

Mjellby konstmuseum riktar i ”Moderna män 1900-1930” sökarljuset mot en modernism bortom machomåleriet. Det har också Thielska galleriet i Stockholm nyligen gjort, genom att lyfta fram Olof Sager-Nelson och Eugène Jansson – två 1900-talsmålare som länge ansetts ointressanta, men nu lockar både publik och konsthistoriker. Samma sak kan sägas om de kvinnliga konstnärer som uppmärksammats av Moderna museet i Malmö och Stockholm, Hannah Ryggen och Moki Cherry. Detta att konstmuseerna med allt starkare röster liksom lägger sig i diskussionen om konsthistorieskrivningen, dess värderingar och konstsyn, blir allt vanligare – och är kanske vår tids mest spännande bidrag till hur konsthistoria skrivs.

Linda Fagerström, fil dr i konsthistoria

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
OBS
Tor 17 aug kl 13:04(9:40 min)
OBS
Ons 16 aug kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 15 aug kl 13:04(9:00 min)
OBS
Mån 14 aug kl 13:04(8:37 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".