Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Hitlers konsthandlare och minnet av de bestulna
Tor 02 jun 2016 kl 13:04
Varje konstverk som nazisterna stal bär vittne om individuell förföljelse och utplåning. Därför är det viktigt att konsten återlämnas till sina ägare. Mårten Arndtzén har läst "The Munich Art Hoard".

Klockan 6 på morgonen den 28 februari 2012 stormar ett trettiotal tyska myndighetspersoner in i en lägenhet i München. Där inne finner de en yrvaken liten man i övre 70-årsåldern, i nattskjortan. Och - en samling på mer än 1000 verk av konstnärer som Picasso, Cézanne, Rodin, Degas och Munch. Bland andra. En del av verken är välkända från konsthistorien, men försvunna sedan länge.

Beslaget blir senare en världssensation, som sätter nytt ljus på ett dilemma som plågat konstbranschen sedan andra världskriget: frågan om nazisternas mycket omfattande stöldgods, var det tog vägen efter kriget och vem som har rätt till det idag. Om det här dilemmat har Catherine Hickley skrivit en både grundlig och riktigt spännande bok, med utgångspunkt i den så kallade "Gurlittskandalen".

Den lille mannen i nattskjortan hette Cornelius Gurlitt och tar inte särskilt stor plats i boken. Det finns inte så mycket att berätta om honom, eftersom han levde ett mycket stillsamt och ännu mer tillbakadraget liv - utan varken vänner eller arbete - och bara gav en enda intervju efter den där brutala februarimorgonen 2012.

Ett overksamt liv som bekostades av det arv hans pappa, Hildebrand Gurlitt, lämnat efter sig. Om honom finns desto mer att berätta.

Han doktorerar som konsthistoriker 1924 och får året därpå sin första chefspost, på ett litet landsortsmuseum i Zwickau som han snabbt förvandlar till en omtalad spjutspets för avantgardekonsten i Tyskland. Vänner vid Bauhausskolan får inreda lokalerna, där Hildebrand visar expressionister som Emil Nolde och Käthe Kollwitz - den stora pacifisten i tysk modernism, som han senare skriver en bok om. Till samlingen köper han verk av Klee, Kandinsky, Kirchner och Dix. Redan på 20-talet alltså.

Men allt detta ska snart få stämpeln "entartete", urartad konst. Så efter några år får Hildebrand sparken och hamnar istället i Hamburg, där han leder en annan institution på samma progressiva sätt i början av 30-talet. Innan han kastas ut också därifrån av de nazister han själv föraktar.

Så långt är Hildebrand Gurlitts historia en rättfram och konventionell berättelse om en konstens förkämpe som faller offer för nazismens kulturhat. Men Hildebrand, ska det visa sig, är en överlevare. Och en tämligen skrupelfri affärsman. Egenskaper som ska göra honom till mångmiljonär innan kriget är slut, och till en av nyckelpersonerna för Hitlers planer på ett eget führermuseum med världens ståtligaste konstsamling.

Catherine Hickley följer Hildebrand i spåren tillräckligt närgånget för att vi ska uppfatta hans - liksom sömlösa - förvandling från konstens hjälte till cynisk profitör på nazismens offer.

Hur han börjar "hjälpa" judiska vänner och bekanta att finansiera sin flykt undan förföljelsen genom att köpa deras konst - billigt. Hur han får tillträde till den "urartade" konst som nazisterna konfiskerat, och säljer den till utlandet för att - som han senare ska säga - frälsa den från bålet. Men dyrt. Och hur han så småningom hamnar i det ockuperade Paris, som inköpare för Hitler och för de tyska museer som nu kan fylla på sina samlingar billigt, tack vare en dopad riksmark och stulen, judisk egendom.

En omständighet som Hildebrand ska ursäkta sig med i förhör efter kriget är att han, med sin judiska farmor, själv betraktades som kvartsjude enligt Nürnberglagarna. Det innebar att han var utestängd från alla yrken han hade erfarenhet av och kompetens för. Och 1933, när han fick sparken i Hamburg, hade Hildebrand just bildat familj - sonen Cornelius var ett halvår gammal.

Vad hade jag själv gjort i det läget? Om valet stod mellan plötslig fattigdom - kanske svält - och att använda min yrkeskompetens för att överleva? 

Catherine Hickley konstaterar att Hildebrand Gurlitts karriär i Tredje riket är en påminnelse om hur kriminella regimer också kriminaliserar sina medborgare. Och det gäller inte minst hans agerande efter kriget.

Från 1948 och fram till sin död i en trafikolycka fem år senare firar han stora framgångar som ledare för en konstinstitution i Düsseldorf. Men varje gång en överlevare eller arvinge ställer frågor om konstverk han köpt under kriget - konfiskerade eller sålda under omständigheter som kunde göra krav på kompensation giltiga - så bemöts de konsekvent med kalla handen. Genom sin advokat meddelar Dr. Gurlitt att han inget minns och att alla hans register brann upp under bombningarna av Dresden.

Visserligen var han långt ifrån ensam om att vilja dra ett streck över det som utspelat sig under nazitiden - att låta udda vara jämt, och själv tjäna på det. Så var det i de europeiska samhällena i stort efter kriget, och så var det i konstbranschen också. På sina ställen är det nog fortfarande så.

Vid sidan av de två största - Sotheby's och Christies - ägnar sig inga auktionshus i Europa åt någon systematisk proveniensforskning - alltså att reda ut konstens ägarhistorik. Och skulle misstankar om oegentligheter föras fram återlämnas vanligtvis utbjudna verk till de säljare vars anonymitet alltid är garanterad. Och som vi vet efter Panamadokumenten låter sig omstridd konst också gömmas undan i brevlådeföretag och frihamnar.

Hildebrands son, Cornelius, verkar ha sålt enstaka verk ur pappans konstsamling när han behövde pengar - och en konstexpert som Hickley citerar menar att samlingen inte alls var någon hemlighet före 2012, utan väl känd bland konsthandlare i södra Tyskland sedan länge.

Preskriberingstider och lagar om förvärv i god tro gör det mycket svårt att kräva kompensation för gamla brott av det här slaget, i Tyska och europeiska domstolar. Och både på museer och i politiska församlingar har inställningen till restitution - att återlämna stöldgods från kriget till dess rättmätiga ägare - ofta varit njugg.

Ett av Hickleys exempel på det är Moderna Museets hantering av restitutionskravet på Nolde-målningen Blumengarten. En ganska sjaskig historia som beskrivs mer utförligt av Anders Rydell i boken Plundrarna från 2013, och som tar sin början med ett försynt brev till museet från en arvinge till målningens rättmätige ägare, men som kommer att fordra både advokater, hot och sju års förhandlingar innan en uppgörelse nås, 2009. Parterna vände sig flera gånger under processen till regeringen och kulturdepartementet, som konsekvent bollade tillbaka den heta potatisen till museet.

Sedan dess har Moderna museet bytt chef och inlett ett seriöst forskningsarbete på de verk i samlingen vars proveniens är oklar. Men på nationell nivå är den svenska inställningen oförändrad: regeringen anser att museerna själva kan hantera uppkomna tvister, annars får de lösas i domstol.

Problemet med att överlåta ansvaret till museerna, menar Catherine Hickley, är att deras främsta uppgift är att skydda och bevara sina samlingar - åt medborgarna. Att lämna ifrån sig viktiga verk går på tvärs mot intendenternas mandat. Därför har flera europeiska länder inrättat statliga kommissioner, som ska medla mellan parterna vid tvister av det här slaget. I Tjeckien har ett särskilt dokumentationscentrum inrättats, Schweiziska museer kan numera söka statligt stöd för att bedriva proveniensforskning, och i Tyskland finns sedan ifjol en stiftelse med 19 anställda som ansvarar för allt som har med nazisternas stölder av kulturell egendom att göra.

Behovet av den sortens instanser lär knappast avta när arvet efter Cornelius Gurlitts generationskamrater - krigsbarnen - ska skiftas. Själv verkar han ha levt hela sitt ensliga liv i den bergfasta tron att hans far var fläckfri, och att hans egen uppgift i livet var att skydda den magnifika konstsamling Hildebrand efterlämnat sig. Uppvaknandet blev brutalt, men under de dryga två år han hade kvar att leva efter gryningsräden 2012 gjorde Cornelius vad han kunde för att säkerställa att det som hamnat i samlingen på orätta vägar ska kunna återlämnas till de bestulna.

Så varför är detta viktigt?

Förutom det uppenbara - rättvisa - poängterar Hickley restitutionens betydelse för vårt historiska minne. Medan offentliga monument och minnesmärken över Förintelsens offer kan bli lite allmänna, abstrakta, så bär varje enskilt föremål som nazisterna avtvingade sin ägare på en berättelse om individuell förföljelse, och i många fall utplåning.

Konkreta historier om verkliga människor. Som Hildebrand och Cornelius. Som du och jag. Hickleys bok vimlar av dem. Läs den.

 

Mårten Arndtzén

Catherine Hickley, The Munich Art Hoard - Hitler's dealer and his secret legacy

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
OBS
Igår kl 13:04(10 min)
OBS
Mån 18 sep kl 13:04(9:58 min)
OBS
Tor 14 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Ons 13 sep kl 13:04(11 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".