Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Valda delar ur P1 Kultur - programmet som introducerar, fördjupar och analyserar.
Ett avsnitt från Kulturpoddar i P1
På spaning efter feminism i Indien
Tis 31 maj 2016 kl 07:00
Nu ska vi till Indien med P1 Kulturs Naila Saleem för att prata om indisk feminism. Den skiljer sig från västerländsk, i vad man lägger i själva begreppet men också i hur man ser på ordet feminism.

Staden Varanasi ligger längs floden Ganges. Det är en pilgrimsstad för många hinduer, men där finns också ett av landets bästa universitet och dit har vår reporter Naila Saleem åkt för att intervjua människor om indisk feminism. För den skiljer sig en del från den västerländska, inte bara i vad man lägger i själva begreppet men också i hur man ser på själva ordet feminism. Och som en del av denna resa bestämde sig Naila för att klä sig som en traditionell indisk kvinna under en dag och alltså bära en sari för att se hur det skulle kännas i kroppen.

- Är du feminist?

- Ja jag tror det, om det handlar om att skapa jämlikhet mellan könen, mellan olika kast- och klassindelningar för de hänger ihop, då är jag definitivt feminist, säger Ranjana Sheel som är historieprofessor på ett av Indiens bästa universitet Banaras Hindu University som ligger i den nordindiska staden Varanasi också känd under namnet Banaras.

Dagen skymmer i Varanasi, människor söker sig till floden Ganges för att se på solnedgången och spana in folk. Tjejer och killar kollar in varandra, lite i smyg för det gäller att inte dra de vuxnas blickar till sig. I stadens parker, inne i buskaget bland grenar och löv sitter unga par, älskande som inte har någon annan plats att ta vägen när behovet av att hångla inte går att stå emot.

Rätten till att bestämma över sin egen kropp är en komplicerad fråga i Indien, särskilt för kvinnor för familjens heder ligger bokstavligen talat i hennes sköte. Så en kvinnas rörelsefrihet övervakas, vem hon talar och umgås med regleras av familjen. Sen varierar graden av kontroll mellan landsbygd och stad, mellan kast- och klasstillhörighet. I de urbana kretsarna ifrågasätts de patriarkala strukturerna allt mer och inom populärkulturen visas kärlek à la väst med sex före äktenskapet. Det talas om att det indiska samhället sexualiseras allt mer, och att baksidan är det sexuella våldet. Varje dag skriver tidningarna om våldtäkter med en eller flera gärningsmän som utsätter barn, flickor och kvinnor för övergrepp.

Frågan om sexuellt våld är bara en av många som engagerar den indiska kvinnorörelsen, och det här programmet ska handla om denna kamp men vi börjar med lite terminologi för frågan om feminism är laddad i Indien. Ordet står för något västerländskt, importerat och långt ifrån alla känner sig bekväma med att säga att de är feminister. Istället pratar man om kvinnofrågor som i den indiska kontexten handlar om allt ifrån hur kvinnor ska få en bättre tillvaro och slippa undan fattigdom till undernäring, analfabetism, kast- och klassdiskriminering och våld på grund av religiösa spänningar. Till exempel så vill inte en av hindilitteraturens stora stjärnor, som i sina texter varit tydligt feministisk, kalla sig för feminist.

- Nä inte alls, vi måste göra människor av oss själva och agera utifrån vilka vi är. En ekonomiskt fri kvinna är lika bra som en man och det synsättet skapar möjligheter att se annorlunda på livet, säger Krishna Sobti som hunnit fylla 90 år.

Hon är alltså en av 1900-tals litteraturens giganter i Indien men okänd för många utanför landets gränser eftersom få av hennes verk översatts till engelska. Hon skrev tidigt om kvinnor och deras sexuella behov. Frispråkighet är ett passande ord för att beskriva hennes stil kanske bäst uttryckt i kortromanen Mitro Marjani eller på engelska To hell with you Mitro om den unga Mitro som är sexuellt understimulerad och som orsakar skandal med sina behov och sin vägran att lyda sin make.

Mitro Marjani skapade uppståndelse när den kom ut 1966 och har också satts upp som pjäs.

Urvashi Butalia är förläggare och driver Zubaan books. För henne är det självklart att svara ja på frågan om hon är feminist. Det har varit hennes livsverk att arbeta med de här frågorna men däremot är hon tveksam till att ladda begreppet feminism med ordet jämställdhet som västerländska feminister ju brukar göra.

- Jag tycker att begreppet jämställdhet är svårt i ett så hierarkiskt samhälle som det indiska med våra kaster och klasser. Vem ska en fattig kvinna vilja vara jämställd med? En fattig man, en rik kvinna eller en rik man? Det blir komplicerat säger Urvashi Butalia och menar att jämställdhet fungerar bättre i samhällen där klass inte längre är så viktigt. Jag tycker det är mer berättigat att tala om skillnader och hämtar kraft i tanken att varje människa har rätt till ett värdigt liv, säger hon.

Historikern Ranjana Sheel i Varanasi menar att det finns många likheter mellan feminismen i väst och i Indien men också många olikheter. Till exempel har homosexuellas rättigheter ännu inte blivit en stor fråga. Den viktigaste frågan för många unga är istället giftermål och önskan att få välja sin partner själv. Det märker hon inte minst på sina kvinnliga studenter.

- Jag ser att det finns en ganska stor grupp kvinnliga studenter på Banaras Hindu University som inte är redo att återvända hem utan fortsätter studera. De tar vilka kurser som helst bara för att slippa gifta sig, säger Ranjana Sheel.

Det pratas ibland om att det finns ett glapp mellan den frihet som unga indiska kvinnor tros vilja ha och som liknar västerländska kvinnors dvs att klä sig som de vill och vara ute sent om kvällarna om de så önskar, och den kamp som den äldre generationens feminister driver och som handlar om hälsofrågor, bättre arbetsvillkor och medvetenhet om sina grundläggande rättigheter. Ranjana Sheel menar att detta glapp möjligen är en fråga för kvinnorna i Indiens megastäder men för resten av befolkningen är det inte så, där är de mer basala bristerna på möjligheter som är de allvarliga.

- De olika sätt som förtrycket manifesteras på gör det hela så komplext; man har frågan om läs- och skrivkunnighet, sen kast och klass och det gör att det blir komplicerat, säger Ranjana Sheel.

Jag tar en autorickshaw till en av södra Delhis populära stadsdelar för att besöka Zubaan books. I de smala gränderna trängs hippa kaféer med små butiker som säljer designade kläder. Stadsdelen har blivit allt mer gentrifierad berättar Urvashi Butalia på förlaget Zubaan books.

Zubaan betyder tunga på hindi men också språk och röst, när kvinnor i det hinditalande bältet i norra Indien talar för mycket säger man att deras zubaan har öppnats och tanken med det här bokförlaget är att ge kvinnor en röst och utrymme, säger Urvashi Butalia. Förlaget ger inte bara ut skönlitteratur utan även akademiska böcker och barn- och ungdomsböcker. När hon startade förlaget för många år sedan var syftet att skapa ett verktyg som kunde användas i vardagen för kvinnor eftersom förlagsbranschen var så manlig. På den tiden hette förlaget Kali for Women och när hon och en kollega drog igång verksamheten 1984 blev det Indiens första feministiska förlag.

- När vi började förlaget letade vi upp befintlig litteratur skriven av kvinnor för att översätta och sprida verken, säger Urvashi Butalia.

Det finns ett tjugotal officiella språk i Indien och bristen på översättningar är en stor fråga för det leder till att litteraturen inte sprids mellan landets olika delar. Detta har också i stor utsträckning gällt litteratur skriven av kvinnor. Då i början var det en utmaning för Urvashi Butalia och hennes kollegor att övertala kvinnorna att vilja bli utgivna.

- Kvinnors bristande självkänsla och känsla för att det de skrev var viktigt och behövde komma ut i världen, det var en verklig utmaning, berättar Urvashi Butalia men detta har förändrats.

En annan fråga av vikt för förlaget har varit frågan om klass. Man har aktivt letat efter författare som inte tillhört den vanliga gruppen skrivande utan som hör hemma i en muntlig tradition. Urvashi Butalia berättar om ett av sina mest omhuldade bokprojekt. Det är en tunn liten skrift skapad av 75 kvinnor från en by i delstaten Rajasthan och den handlar om kvinnokroppen och kvinnors hälsa. Kvinnorna har själva ritat bilderna. Men hur är det nu för tiden? Är det lättare för kvinnliga författare?

- Det finns ett intresse, en öppenhet, en marknad och läsare men det är fortfarande svårt för kvinnor som skriver på de indiska språken för det kräver att folk letar aktivt för att hitta dem, säger hon.

Krishna Sobti skriver på hindi och urdu och fortfarande aktiv i samhällsdebatten, även om hälsan börjar svikta. Hon ställer in intervjun flera men till slut ses vi i hennes hem. Hon är glad och pigg, och det märks att ett besök livar upp. Vi sitter i vardagsrummet och pratar medan kvinnan som arbetar hos henne kommer med färskpressad apelsinjuice och småkakor. Hon är väldigt nyfiken på mig och min familj och ursäktar sig så att hon inte har några gåvor att ge mina barn. Vi pratar om Indien och Pakistan, om hur olika länderna utvecklats.

Krishna Sobti föddes i dagens Pakistan men hamnade efter självständigheten i Indien. Under många år arbetade hon på dagarna och skrev på nätterna. Kvällarna tillbringade hon på någon av restaurangerna kring flashiga Connaught Place i centrala Delhi. Hon bestämde sig tidigt för att inte gifta sig och bilda familj, ett mycket ovanligt beslut för någon i hennes generation får väl sägas.

- Vårt system där man lever ihop över generationsgränserna, det förstör både mannen och kvinnan. Det leder till att kvinnans roll blir att producera barn och ta hand om familj och svärföräldrar medan mannen fattar besluten, säger Krishna Sobti.

Hon har skrivit kritiskt om äktenskapet i flera av sina böcker, bland annat i det självbiografiska verket Ai Ladki, på svenska Lyssna min dotter. Den handlar om en ogift dotter som vårdar sin döende moder. Modern ömsom bannar dotterns livsval att satsa på skrivandet ömsom hyllar dem.

Krishna Sobti rotar som sagt ofta runt i relationerna mellan män och kvinnor men drar också in det omgivande samhällets problem och hur värderingar förändras i tider av politisk turbulens och uppbrott. Hon återkommer till att det viktiga inte är vårt kön utan att leva som individer.

Ranjana Sheel är professor i historia med genusfrågor som specialitet. På BHU, Banaras Hindu University, i Varanasi där hon arbetar är campus stort och grönt. Det rymmer inte bara de olika fakultetsbyggnaderna utan även student- och lärarbostäder och stadens bästa sjukhus. Jag och Ranjana Sheel har stämt träff på hennes institution, en gul byggnad med pelare i entrén och långa mörka korridorer och små små rum åt professorerna.

Vi slår oss ner i biblioteket, öppnar fönstren och dörrarna för att få in lite luft i värmen. Hon berättar att den indiska kvinnorörelsen består av tre faser, den första sträcker sig fram till Indiens självständighet 1947, den andra till 1970-talet och den tredje fram till idag.

- Den första fasen handlade om sati det vill säga sedvänjan att en änka skulle låta sig brännas levande tillsammans med sin döda make, och frågan om änkor skulle få gifta om sig. Ett annat spörsmål var från vilken ålder det skulle vara lagligt att ha sex. Det här var kampanjer som leddes av männen, berättar Ranjana Sheel.

Sati förbjöds 1829 och änkor fick laglig rätt att gifta om sig 1856. Under 1800-talets andra hälft engagerade sig fler kvinnor i de här frågorna, främst från överklassen och de högre kasterna. Frågorna handlade mest om kvinnors rättigheter inom hemmet. När sedan kampen för självständighet blev allt intensivare klagade flera kvinnoledare på att männen, med Mahatma Gandhi i spetsen, främst var intresserade av självständighet från britterna och inte i att förbättra villkoren för landets kvinnor. När så britterna lämnade Indien 1947 inleddes arbetet med en nya konstitution.

- Konstitutionen gav oss jämlikhet enligt lagen och var kulmen på att det sociala arbete som förts, säger Ranjana Sheel.

Då var lyckan stor över att vara fri och alla rättigheter kvinnorna fått i och med den nya konstitutionen, så åren därpå blev kvinnorörelsen mer fragmenterad. Några grupper arbetade mot alkohol, andra för att kvinnor skulle få större rättigheter när det gäller rätten att äga mark men på 1970-talet hamnade fokus återigen direkt på kvinnornas situation.

Då kom rapporten Towards equality som var en kartläggning över det indiska samhället sett ur kvinnornas perspektiv när det gällde allt från ekonomi till politik och juridik, media och födelsetal där antalet kvinnor jämförs med antalet män. Den kom att lägga grunden för det fortsätta arbetet med kvinnofrågor menar Ranjana Sheel.

- Den här rapporten visade på uppdelningarna enligt klass och kast. Det hade funnits i kvinnogruppernas medvetande men blev mer tydligt. Det som fick rörelsen att komma samman var frågorna om våld; det vill säga att kvinnor dödades på grund av att makens familj inte var nöjd med hennes hemgift och så våldtäkterna, säger Ranjana Sheel.

Även om konstitutionen slår fast att män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter så säger den indiska traditionen något annat.

- Processen börjar vid födseln, om det är en flicka talas det direkt om att öppna ett bankkonto i hennes namn för att spara till hennes bröllop, säger hon.

Om första barnet är en flicka är det inte så stor fråga men om det är andra dottern är familjen inte längre så glad. Det håller på att förändras i medelklassfamiljer i städerna säger Ranjana Sheel och fortsätter: Däremot när det är dags för flickorna att gifta sig kan föräldrarna uttrycka sorg för då förlorar de ju sina döttrar som flyttar till makens familj och lämnar föräldrarna ensamma. Om pengar finns låter man båda barnen studera men är familjen fattig lägger man pengarna på sonens utbildning. Sen finns ett glorifierande av den självuppoffrande modern som tar hand om sin familj och inte ser till sina egna behov, t ex hon äter först när alla andra fått mat och sitter inte ned med sin familj. När Ranjana Sheel frågar sina studenter om middagen tagit slut fast att modern inte fått någon mat, lagar hon då ny mat åt sig själv blir svaret alltid nej. Om fadern kommer hem sent då? Jo då, då lagar hon ny mat åt honom.

Ranjana vill att jag ska följa med på en kvinnofest på campus, ett antal lärare och professorer ses och firar vårfesten Holi som är en av de viktigaste högtiderna i Indien. Festen är också ett sätt för dem att stärka sina nätverk och utbyta erfarenheter. Vi sitter vid ett långbord, äter sötsaker och snart börjar kvinnorna sjunga och dansa. Jag ställer samma fråga till dem alla: vilken är den viktigaste kvinnofrågan i Indien just nu? Svaren blir många; en professor i ekonomi säger att lagarna som reglerar kvinnors arbete när det gäller lön och arbetsmiljö behöver ses över. Sangita Pandit är lärare i sång på BHU. Hon säger att en del av hennes kvinnliga studenter inte får tillräckligt stöd av sina familjer i sitt karriärval och det skapar problem:

- En del av mina studenter inte får det stöd de behöver av sin omgivning, till exempel om de kommer hem sent om kvällen efter ett uppträdande så behöver de familjens stöd ifall människor ifrågasätter vad de gjort ute sent, säger Sangita Pandit.

Tillbaka till strandpromenaden i Varanasi som ligger vid floden Ganges. I vimlet hittar jag Sneha och henne kompis Priyanka. De säger att det är stor skillnad på hur killar och tjejer behandlas av sina familjer och omgivningen.

- Killarna har andra studiemöjligheter och mer frihet i samhället. Vi kan till exempel inte ha på oss klänningar och kortkort som ni i väst har, säger Sneha.

Vad är då hennes största rädsla undrar jag?

- De flesta tjejer är rädda för att bli våldtagna, för här accepterar inte killar att tjejer står över dem, har bättre utbildning, är mer intelligenta osv, säger hon. När jag frågar om de får välja sina framtida makar själva börjar de fnittra och säger nej det gör deras föräldrar.

Detta med rätten till sin egen kropp och rädslan för att bli utnyttjad har blivit en del av det offentliga samtalet i Indien, och det finns en massa filmer som den här på nätet. Att frågan är på tapeten beror på den mycket uppmärksammade gängvåldtäkten på en buss i Delhi 2012. Kvinnan dog av sina skador.

Hur märks då det här nya sättet att prata om kvinnors rätt till sina kroppar inom kulturlivet? Förläggaren Urvashi Butalia svarar:

- Den stora skillnaden efter 2012 är att det skrivs mer om offret och med betoning på att det förvisso är fruktansvärt men att livet inte tar slut. Det finns ett ord på hindi, zindalash, som betyder att efter att någon blivit sexuellt ofredad så blir hon som ett levande lik. Det här protesterar människor mot nu, säger Urvashi Butalia.


Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet Kulturpoddar i P1

Att bli refuserad eller att bli publicerad. För de flesta som skriver har den gränsen en närmast magisk kraft. Richard Dinter undersöker vad det betyder att bli avvisad som författare.

"Som av fåglar genomflugen" heter litteraturprofessorn Birgitta Holms mythobiografi om konstnären och aktivisten Helga Henschen som också är aktuell med en utställning på Thielska galleriet.

Hundra år sedan Oktoberrevolutionen Ons 08 nov kl 15:00(40 min)

I Moskva är det bara det lilla kommunistpartiet som firar minnet av Oktoberrevolutionen och i Tammerfors finns det enda Leninmuseet utanför Ryssland.

Eva Bergman: "Teater är livsnödvändigt" Tis 07 nov kl 13:01(30 min)

– Jag är ingen avantgarde-regissör, jag har hållit mig i underhållningsbranschen, säger Eva Bergman. Sedan hon lämnade Backateatern 2001 arbetar hon med olika projekt och uppsättningar.

Redan de gamla grekerna... På Dramatens stora scen i Stockholm spelar man nu Sofokles dramer Oidipus och Antigone efter varandra i en dubbelföreställning.

Upptäck avsnitt från programmet Kulturpoddar i P1

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".