Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
"Hatet är den varmaste offerkoftan som finns att få"
Fre 03 jun 2016 kl 13:04
Att vara en offentlig person innebär ofta att man utsätts för hot. Hot och hat som lika mycket riktas mot den man är – som mot det man yttrar. Författaren David Qviström nystar i hatets maskor.

När en radioessä som denna sänds finns alltid risken att ett antal män, för det rör sig nästan enbart om män, sätter sig vid datorn och författar anonyma mejl som ska låta skribenten veta sin rätta plats i tillvaron. Jag syftar inte på kritik, utan beteendet att spy ur sig hat och hot. I gynnsamma fall nöjer de sig med hån för att en sådan som jag saknar kunskap, eller kanske, fast inte fullt så verserat, att min låga fattningsförmåga gör att jag inte klarar av att formulera ett intelligent budskap. I sämsta fall passar de på att tala om vad som borde hända med en sådan som mig. Sedan: klick. Iväg med det. Eller låt det snurra runt i trådar på debattforum, för evigt.

En av tre svenska journalister är utsatta för hot. Det är också politiker, debattörer och andra på den demokratiska arenan. Frilansjournalisten och författaren Rebecka Bohlin intervjuar i sin bok Tackla hatet, som kom ut på Ordfront förlag tidigare i våras, journalister som verkligen dragit på sig hatarnas uppmärksamhet. Hon konstaterar att det inte bara är innehållet i vad de skriver eller sänder som gör dem utsatta, utan också vilka de är. Att de är kvinnor exempelvis, eller feminister, eller homosexuella, eller att de har växt upp i en familj med invandrarbakgrund. De intervjuade berättar om hundratals dagliga hatmejl när det är som värst. Många går ut på att mottagarna inte borde få finnas till, och är de dessutom kvinnor är hatets språk grovt sexualiserat. Boken är ett sorgligt nedslag som beskriver den kostnad det innebär att röra sig på demokratins arena i dag.

Det jag talar om är alltså inte hårdför och tuff kritik – sådan får man inom rimlighetens gränser stå ut med i offentligheten – utan om brottslighet i det digitala rummet, sådant som kan rubriceras som förtal, ofredande eller olaga hot. Hatbrott vore kanske ett bra samlande begrepp, men det är nu förbehållet fysiska brott – trots att mekanismerna som triggar hatarna till attacker i det digitala rummet alltså i mycket är desamma som de i det fysiska rummet: Det handlar ju inte bara om vad du står för, utan också vad eller vem du är, eller vilken norm du faller vid sidan av.

Förresten är hatbrott också ett konstigt ord. Jämför med dess raka motsats som borde vara ”kärleksbrott”. Det som gör att orden klingar märkligt är att såväl kärlek som hat i grunden är högst privata uttryck för känslor. När vi låter dessa inlemmas i en kollektiv kontext suddas gränsen för det privata ut och förvandlas till en angelägenhet för en närmast organisk gemenskap.

Hatet, liksom kärleken, förutsätter ett objekt att förhålla sig till. Hatets syntax blir tydlig om man ser till syftet med denna kommunikation, som till sin yttre form kan likna ett samtal. Normalt sett vilar samtal, även om man är djupt oense, på en förförståelse om spelreglerna för meningsutbytet. Båda parter ska exempelvis ges tillfälle att framföra sina argument, båda förväntas lyssna in och åtminstone ge sken av att vilja förstå och lära, och idealt bör man mötas i ögonhöjd.

I den mån någon part tänjer på dessa regler kan det handla om härskartekniker. Men hat är någonting utöver detta. Hat är en känsla som, liksom förälskelsen, kan bli så stark att vi liknar den vid en sjukdom. Den som hatar eftersträvar inte interaktion. Förälskelsen och hatet har nämligen också det gemensamt, att bägge i högsta grad syftar till egen bekräftelse. Föremålet för den förälskades dyrkan bekräftar det egna jaget som mest värdefullt i hela världen. På liknande vis syftar också hatet till bekräftelse – av att vara kränkt, eller sviken, eller förrådd. Hatet är den varmaste offerkoftan som finns att få. Föremålet för hatet är bara ett avhumaniserat objekt, en symbol vars enda egenskap är att vara fel till hela sin existens, vilket på något diffust sätt ligger hataren till last. I den mån det du som hatobjekt invänder alls når fram kommer det att tolkas på så vis att hatarens världsbild bekräftas. Hat och kärlek har nämligen också det gemensamt, att bägge växer när man får fritt utlopp för dem. Hat liksom förälskelse kan vara berusande. Det är därför hatare i grupp blir så gränslösa. De agerar likt en väckelserörelse, fast precis tvärtom.

Kan hat vara berättigat? Ja, kanske för den förtryckte. Kanske kan klasshat faktiskt bidra till utveckling mot ett mer jämlikt samhälle. Även om just näthat idag är ett eskalerande fenomen har hätska uttryck sannolikt funnits inom politiska rörelser i alla tider. Skillnaden i dag ligger i den teknik som gör det lättare att bilda nätverk för annars solitära och udda existenser, och som dessutom erbjuder inbillad eller verklig anonymitet. Det är enkelt att vanhedra, trakassera och förolämpa på nätet, och du behöver aldrig se in i den demoniserades ögon och se att där står en människa. Ändå tror jag inte att människor, generellt sett, agerar destruktivt för destruktivitetens egen skull, utan i tron att något bättre och större ligger på andra sidan ruinerna. Människor har behov av att åtminstone själva se något meningsfullt med en handling – sedan behöver naturligtvis inte syftet vara av altruistiskt slag utan kan handla om egen bekräftelse eller egennytta.

Så vad är då nyttan med hatet, ur hatarens synvinkel?

Naturligtvis att journalisten ska sluta skriva, eller att politikern ska tröttna och kasta in handduken – och om det inte är möjligt så åtminstone tvinga fram steg åt det defensiva hållet. Självcensur. Mer eller mindre medvetna överväganden där värdet av en publicering ställs mot den personliga kostnaden för upphovsmannen.

När hatet, som Rebecca Bohlin skriver, riktar sig mot kvinnor, homosexuella, och människor med invandrarbakgrund, då är det sannolikt också relevant att tala i termer av makt. Den stolte patriarken, i dag en sorglig figur vid en dator, är på krigarstråt för att återta eller hämnas förlorade territorier. En grundtanke i denna hatkultur är att ”makten” – exempelvis det ”politiska etablissemanget” och ”PK-journalister”, två idiomatiska uttryck inom dessa kotterier – inte alls står för vad folket står för, eftersom etablissemanget lever i sin egen bubbla och verklighet. Hataren tror sig, till skillnad från sina hatobjekt, nämligen veta vad folk faktiskt tycker, åsikter som händelsevis råkar sammanfalla i märkvärdigt hög grad med de åsikter hataren själv saluför.

Logiken är alltså att distansen mellan elit och vanligt folk är stor, och att det därför finns skäl att tukta makten för dess högmod. Vi håller oss med en ursäktande romantik kring idén att tukta maktens högmod. Vi gillar bilden av den medeltida narrens frizon att driva med kungen. Eller, och även om historiciteten kanske brister, den om slaven med uppgift att stå baktill på Ceasars triumfvagn för att viska ”Kom ihåg att du är dödlig” i kejsarens öra. Men stod en maskerad mobb med tillhyggen utanför en redaktion eller ett parlament för att frammana olust eller rädsla skulle polisinsatsen vara stor och nyhetsvärdet högt. När en digital mobb dagligen utför liknande attacker borde det i större utsträckning än idag beskrivas som vad det faktiskt är, ett hot mot demokratin.


David Qviström, författare och journalist

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Tor 17 aug kl 13:04(9:40 min)
OBS
Ons 16 aug kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 15 aug kl 13:04(9:00 min)
OBS
Mån 14 aug kl 13:04(8:37 min)
OBS
Tor 10 aug kl 13:04(11 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".