Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.
Ett avsnitt från Utrikeskrönikan
Pipen som gör mig galen: Agneta Furvik i New York
Fre 03 jun 2016 kl 10:00
Utrikeskrönikan den 3 juni 2016. New York.

New York, fredag.

Det ska bli så oändligt, oändligt skönt att få vila från den här staden under några veckors semester. På nån solig strand, i nån stockholmsallé, vid ett cafébord i Malmö. Don't get me wrong, som vi säger här i Amerika, missförstå mig rätt: New York är som stad helt unik, osannolikt fantastisk och alldeles, alldeles underbar.

Den hopplösa kärlek som drabbade mig när jag första gången kom hit som tonåring under det vildvuxna sjuttiotalet, den kärleken kommer att sitta i så länge jag lever, och jag känner den vareviga dag. Att ta en enkel promenad till mataffären runt hörnet, eller åka buss några hållplatser ger ofta större upplevelser än vad världens samlade konstskatter kan erbjuda. Det är en sprakande karneval av mänsklighet i de mest oväntade former, inte så sällan ihop med en medmänsklighet i världsklass. Så det är inte det. Inte alls. Det är något annat. Något som är så ständigt närvarande att jag ibland inte vet vad jag ska ta mig till. För det är ljuden i den här stan som gör mig spritt språngande galen, eller i alla fall ofta på gränsen till gråtfärdig.

Den galna kakofoni av oväsen som denna stad varje timme och varje sekund ger i från sig, försätter mig i förtvivlat vansinne. Först är det en grundton av en miljon, så känns det i alla fall, luftkonditioneringsaggregat som dånar och brummar på vartenda tak. Vi snackar motsvarigheten till motorljudet från tusentals långtradare på tomgång. Till det lägger vi så de verkliga långtradare som helt lagligt vräker sig fram på alla små och stora gator och avenyer, särskilt på nätterna, när de flesta varutransporter äger rum. Nästan varenda en av dem dundrar så till den milda grad att man varje natt tror att kriget självt kommit till New York.

Men nädå, det är bara deras lösa last, plåtiga flak eller skabbiga stötdämpare som låter, precis som vanligt. Den helt vanliga biltrafiken är väl egentligen det som stör minst, trots det ständiga tutandet, motorvarvandet och skrikbromsandet. För det i och för sig öronbedövande oväsendet dränks liksom i så mycket annat.

Tillåt mig fortsätta: Jättelika tryckluftsborrar? Jajamän, varje dag, dygnet runt i gatuarbeten från både helvetet och evigheten. Alltid är det nåt som måste borras upp med högsta möjliga volym och vibration. Dessutom byggs det något så kopiöst i den här stan att jag när jag tittar ut genom  mina fönster ser minst tio skyskrapor under utveckling. Och alla växer de fram med hjälp av tjugo-fyra-timmar-per-dygn-sju-dagar-i-veckan vasst pipande lyftkranar och grävskopor. Det är samma ljud som när en lastbil backar och i några minuter entonigt varningspiper på ett alldeles extra gällt och gräsligt sätt.

Det pipandet är vi i New York oavbrutet välsignade med, dag som natt. Det är väl nån amerikansk säkerhetsföreskrift som säger att alla arbetsfordon som rör sig i vilken riktning som helst, måste pipa. Det ljudet är nog det värsta av alla, och de tuffaste av öronproppar har inte en chans. Och tro mig, jag försöker med mycket mer än så. När jag i förrgår försökte sova lite på dagen eftersom allt oväsen gjort att jag inte sovit på natten, satte jag först i mina proppar. Ovanpå dom satte jag mina dyra hörlurar, den där sorten som dämpar ljud rätt så rejält. Räckte inte. Pipen fortsatte penetrera mina öron. Då satte jag på en app med så kallat "white noise", alltså sånt där jämnt och oidentifierbart ljud som ska ta bort allt annat ljud. Hjälpte inte heller.

Trots feta öronproppar, ljuddämpande hörlurar och "white noise"-ljud på hyfsat hög nivå, fortsatte det där pipandet tränga sig in och få det att kännas som att någon minst en gång i sekunden stack en sylvass nål rakt in i min hjärna. Slutligen har vi förstås det där ljudet som de flesta av er därhemma äääälskar, det som via diverse teveserier blivit New Yorks signaturmelodi, och som får folk i andra änden av min telefon att lyckligt sucka, ååååh vad jag längtar till New York när jag hör det där! Ja, jag pratar om sirenerna. Från polisbilar, ambulanser och brandbilar. De går inte heller att stänga ute, inte ens om jag ovanpå öronproppar, tystlurar och "white noise"-appar sätter på min egen luftkonditionering, som inte direkt dånar på något diskret vis. Men det hjälper inte. Inget hjälper.

Så det ska bli så oändligt skönt med några veckors semester. Och, jo, jag hör själv att jag låter som att det är väldigt hög tid.

Programmet tillhör kategorin: Samhälle
Alla avsnitt från programmet Utrikeskrönikan
Utrikeskrönikan
Igår kl 10:00(3:21 min)
Utrikeskrönikan
Tor 21 sep kl 10:00(3:13 min)
Utrikeskrönikan
Ons 20 sep kl 10:00(3:02 min)
Utrikeskrönikan
Tis 19 sep kl 10:00(3:15 min)
Utrikeskrönikan
Mån 18 sep kl 10:00(2:54 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".