Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
"Om de döda ingenting annat än gott"
Fre 10 jun 2016 kl 13:04
Under våren gick många framstående kulturpersonligheter ur tiden. Medierna har fyllts av minnesord och bokslut, en tradition med långa anor. Men dödsrunan är stadd i förändring, menar Eva Ström.

Om de döda ingenting annat än gott heter det. När en människa är död, är hon också försvarslös, och har ingen möjlighet till genmäle. Så länge en person, mer eller mindre offentlig lever, är det däremot fritt fram för kritik.

I år har ett stort antal kulturpersonligheter gått bort. Artisten David Bowie dog i början av januari och sen har artister som ”Prince”, Olle Ljungström och Freddie Wadling också gått ur tiden. Författarna Bodil Malmsten, Lars Gustafsson, Imre Kertész och Göran Palm finns inte heller längre bland oss. Och nyss nådde oss budet att boxarikonen Muhammad Ali också är död. 

Dessa många dödsfall av offentliga personligheter har föranlett en uppblomstring av en genre som inte är ny, men stadd i förändring. Det gäller dödsrunan. Gravskriften är en mycket gammal form av text, en av de mest ursprungliga. I den nyutkomna diktantologin Svensk poesi finns döden alltid närvarande inte minst i runinskrifterna. Dödsrunorna tar här plats i sin helt bokstavliga betydelse. Svårigheten att rista i sten gjorde runorna lakoniska:

 

                  Gunnar reste denna sten, efter Lydbjörn sin son

                  Jorden skall rämna

                  och himlen därovan.

 

När David Bowie gick bort var dödsrunorna betydligt mer mångordiga. Dödsbudet nådde många tidstypiskt via de sociala medierna. Facebookskribenterna ville alla vittna om Bowies betydelse för dem själva. Genom att länka till Spotify eller Youtube, talade man om vilken låt som var mest speciell i den egna biografin. I detta initiala känslomässiga sorgeflöde länkas den dödes verk ofta till var och ens personliga historia, förstärker och förstorar den. Den mytiska solglansen från den dödes musik eller dikt, blir till en månglans över det egna livets händelser. 

När dagspressen sedan rapporterar om nyheten är den redan gammal, eftersom den redan är presenterad via sociala media. Ändå är denna nyhet viktig. I en splittrad tid när de gemensamma upplevelserna blir färre får dessa ikoner en stor betydelse som ett förenande kitt. Pressen måste uttrycka ikonernas betydelse, som de också har varit med om att skapa. Vad vi än har trott på, vilka tidningar vi än har läst, vad vi än har röstat på, ingen kan ha undgått Muhammad Ali, ”Prince” eller David Bowie. Även om vi läst olika tidningar, av olika politisk färg sett olika TV-program, nog har de stora ikonerna förekommit i dem alla. Idolerna är i symbios med medierna.

Nyhetsrapporteringen ställs inför en delvis ny uppgift. Dödens laddade närvaro i ett sekulärt samhälle ställer skribenterna på stora prov. Hur kunna överträffa i emotionell expressivitet och känslostyrka det som redan uttryckts i sociala medier? Pressens uppgift blir att försöka bjuda på något utöver sorgen och tåreflödet, ge mer av analys i en sammanfattning som dock fortfarande är framräckt som en hyllande blomsterkrans i enlighet med mottot: ”Om de döda ingenting annat än gott”, samtidigt som alla religiösa tongångar är bannlysta. 

Men även i dessa analyser måste den personliga tonen fortfarande finnas. I genren väger det tungt att ha nära känt den bortgångne. I brist på detta kan ett flyktigt möte med den döde innehållande en talande episod också fungera. Saknas även detta får skribenten vittna om hur den dödes verk på ett helst avgörande sätt gripit in i det egna livet. Men ibland kan dödsrunan bli så narcissistiskt baktung att den mer tenderar att skildra krönikörens eget liv.  

Drömmen om bekräftelse som är narcissismens mest drömda dröm förkroppsligas i ikonen som upphöjd person. Den kraft i tillbedjan som sker underifrån och uppåt blir i det ögonblick ikonen dör, hemlös, vilsen, splittrad och otrygg. Twitter och Facebook visar upp detta vilsna läge timmarna efter dödsbudet, medan den tryckta pressens uppgift blir att försöka samla ihop dessa olika splittrade impulser till en sammanhållen berättelse men med bibehållen intensitet. 

Den sten som restes under tusentalet i Skarpåker, Runtuna socken i Södermanland innehåller bara 14 ord, men med de två sista raderna:

 

Jorden skall rämna

och himlen därovan

 

uttrycks insikten om att ingenting är beständigt. Också jorden skall en gång gå under, även om man på tusentalet aldrig hört talas om klimathot eller global uppvärmning. Samtidigt kan raderna som Gunnar reste över sin son Lydbjörn läsas som ett uttryck för den omskakande omvälvning ett dödsfall innebär.

Samma omvälvande känsla försöker kultursidornas hyllningar till den döde också förmedla, men gör det betydligt mångordigare. När en 40-talistgeneration som länge varit tongivande nu förskräckt ser sina ikoner försvinna, påminns den om den egna dödligheten. Det finns alltid en dubbel rörelse i de nya moderna dödsrunorna, de är inte bara en hyllning till den döde, utan även en insikt om att ingenting är beständigt, inte ens den gudalikt upphöjde ikonen. Döden finns också för den som läser dödsrunan och som en dag själv ska drabbas, om än inte lika storslaget,

 

Om de döda ingenting annat än gott.

 

I de orden darrar också en viss vidskepelse. Vad händer efter döden? De allra flesta tror rationellt att de döda knappast kommer kunna ta del av dessa lovprisningar och många gånger önskar jag att den bortgångne kunde ha fått höra mer av dessa vackra ord under sin livstid. Samtiden är ofta njugg mot de levande. Att reservationslöst hylla någon kan verka en aning enfaldigt, som att visa att man inte har briljans nog att kritisera vederbörande på någon svag punkt. Men när någon har dött släpper sådana spärrar och den stora symbiotiska kärleken kan äntligen välla fram, i synnerhet som ett livsverk är avslutat. Kanske finns även en arkaisk skräck att den döde annars ska hämnas från sin nya position, som förstås kanske är ännu mer skrämmande mäktig?

Sociala medier är känslomässiga, ögonblickliga, impulsiva och kortsiktiga fast de digitala spåren kan hänga kvar hur länge som helst. Kanske är det också detta som har drivit fram en ny känslosamhet i dagspressens kulturella dödsrunor? Nu befinner vi oss också långt från runskriftens lakoniska uttryckssätt, vi är i känsloklimat betydligt närmare den romantik som talar om tårars vällust, själsliga kval, ömma hjärtan, och förkrossade själar. Runstenarna försökte inte tävla i känslostyrka, men nu under tvåtusentalet piskar tidsandan oss att göra just detta.

Om de döda ingenting annat än gott, men det gäller också om skribenten. Varje porträtt är till viss del också ett självporträtt. Vem säger nu de vackraste orden. Vem är nu mest innerlig, mest känslofull? Det tabu som mer än annat vilar över skönlitteraturen och poesin nu, nämligen sentimentaliteten, tar en obekymrad paus inför kulturpersonernas dödsrunor och tar igen sitt återhållna känslosvall. Pennan blöder och gråter.

Men blir en tårflod för stark, för flödande, för stor infinner sig en förstämning. Ingen kan sörja så många så starkt utom de närmaste. Känslosvallet laddas ur, och man kan börja se mer nyktert på hur det skrivna är skrivet, mer än på vad som egentligen sägs.

Och i de stunderna är det skönt att återvända till de ursprungliga runornas kärva lakonism.

Även med vissheten att jord och himlar rämnar.


Eva Ström, författare och poet

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Tor 21 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Ons 20 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 19 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Mån 18 sep kl 13:04(9:58 min)
OBS
Tor 14 sep kl 13:04(10 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".