Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Kärleken till sanningen - eller till gemenskapen?
Ons 15 jun 2016 kl 13:04
Sociologen Eva Illouz granskar med kritiska ögon den israeliska demokratin i sin nya bok. Författaren Göran Rosenberg läser essäer vars rötter sträcker sig långt ner i den judiska traditionen.

Det sägs att Israel är Mellanösterns enda demokrati och i flera avseenden är det korrekt, även om det nog säger mera om styrelseskicken i Mellanöstern än om styrelseskicket i Israel. Jämför man demokratin i Israel med demokratierna i Västeuropa upptäcker man ganska snart att det här rör sig om en demokrati som inte så lätt låter sig jämföras med andra eftersom det är en demokrati som i praktiken satt sig över en av den västerländska demokratins mest grundläggande principer; alla medborgares likhet inför lagen, oavsett ras, religion eller ursprung.

Det är sant att alla medborgare i staten Israel har rösträtt och yttrandefrihet och att formell likhet inför lagen råder på de flesta områden, om än inte alla.

Men det är också sant att det i staten Israel görs en grundläggande skillnad på judar och icke-judar, en skillnad som antyds redan i själva definitionen av Israel som en judisk stat.

Man skulle kunna tycka att det inte är mycket konstigare än att Sverige definierar sig som en svensk stat eller Frankrike som en fransk stat, men låt oss säga att Sverige hade definierat sig som de etniska svenskarnas stat, med särskild hemortsrätt för människor födda av en svensk mor och med bevarandet av en etniskt svensk majoritet som en förutsättning för demokratin, så hade de flesta av oss nog tyckt att det var en speciell form av demokrati trots allt.

Och kanske inte riktigt vad vi menar med demokrati.

Konflikten mellan judiskhet och demokrati skulle naturligtvis ställas på sin spets den dag Israel fick en icke-judisk majoritet, och frågan om vad slags stat Israel ska vara, och för vem, blev en fråga för demokratiskt beslut, men också i det Israel som inom 1967 års gränser har en betryggande judisk majoritet, är det nog ingen tvekan om hur prioriteringsordningen ser ut; först judisk sedan demokratisk.

Den israeliska demokratin är därmed inte ett folkstyre vilketsomhelst utan ett styre där den judiska befolkningsgruppen har en företrädesrätt till staten som ytterst inte är baserad på demokrati utan på etnisk-religiös tillhörighet.

För ett sådant styrelseskick finns ett annat namn än demokrati, nämligen etnokrati.

Hur ett sådant etnokratiskt styre manifesterar sig i dagens Israel och hur det på område efter område kommer i konflikt med demokratins principer, har professorn i sociologi vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, Eva Illouz, skärskådat i en bok med den till synes intetsägande titeln ”Israel, sociologiska essäer”, utgiven på Daidalos förlag. Man behöver dock bara läsa några av essätitlarna för att förstå att det här rör sig om allt annat än intetsägande texter:

"Är Israel för judiskt?” ”Varför finns det inga israeliska israeler?” ”Den etniska tillhörighetens allmakt.”

Skarpt och oförväget tar Eva Illouz här itu med några av de ur demokratisk synvinkel mest problematiska aspekterna av det israeliska samhällsbygget, och därmed också av den judiska identiteten såsom den påverkats av staten Israels tillkomst.

Eva Illouz växte upp i en religiös judisk-sefardisk familj, först i Marocko och sedan i ett Frankrike där hon, på ett för henne självklart sätt, kunde förena sin judiska tillhörighet med sitt franska medborgarskap. ”Inte vid något tillfälle”, skriver hon, ”upplevde jag att min ortodoxa tro krockade med de vänsterorienterade, socialistiska och liberala värderingar jag haft sedan jag var ung.”

När Eva Illouz i vuxen ålder emigrerade till Israel upplevde hon snart motsatsen; hur hennes religiositet förvandlades till en förlängning av staten och hur hennes judiska tro smulades sönder av den judiska statens anspråk på att tolka och företräda den.

Natten den 4 november 1995, då Israels premiärminister Yitzhak Rabin mördades av en judisk extremist, fick Eva Illouz som hon skriver, ”en sekulär uppenbarelse”.

Ja, så skriver hon. ”Från en stund till en annan slutade jag att vara religiös. Det som under årtionden hade varit en stark, betydelsefull erfarenhet förlorade med ens sin mening.” Med sin täta sammankoppling ”med en specifiks stat intressen hade den judiska religionen [för mig] förlorat sin helighet”.

Om judarna som hårt utsatt minoritet i förskingringen hade goda skäl att slå vakt om sin etnisk-religiösa särart, så har samma överlevnadsstrategi i händerna på en judisk majoritet blivit rentav farlig, skriver Eva Illouz. Den har tillåtit rasistisk diskriminering att sippra in i statens lagar och legitimerat och förstärkt rasistiska attityder och normer i stora delar av befolkningen. Detta är också vad som gjort det politiskt möjligt att på de ockuperade områden upprätthålla en regim som med brutala och primitiva medel ”stänger in och kväver palestinierna”, och som ”i allt högre grad isolerar israelerna från världssamfundet och från judarna i diasporan”.

De flesta av texterna i boken har tidigare publicerats som artiklar i den israeliska dagstidningen Ha’aretz, vilket indikerar att vad gäller offentlig debatt och kritik så har Israel fortfarande vad som krävs av en demokrati. Det är också som inlägg i en sådan debatt som de här texterna främst ska läsas och förstås, och där man plötsligt kan stöta på en passionerad maning till ”de israeler för vilka demokrati och jämlikhet fortfarande betyder något […] att stå upp mot det tyranni som har släckt Israels demokratiska anda”.

Men särskilt optimistisk är hon inte.  

Kan man vara en judisk intellektuell? frågar sig Eva Illouz i en av essäerna.

Kanske, men det är inte lätt, är hennes svar, eftersom kravet på lojalitet med den judiska gemenskapen riskerar att komma i konflikt med det intellektuella kravet att sätta kärleken till sanningen före kärleken till gemenskapen.

”I den judiska världen”, skriver hon, måste kritik alltid kombineras med kärleksbetygelser, ”annars riskerar den att stämplas som antisemitism eller antisionism.”

Att den här lojalitetskonflikten existerar och är i tilltagande, råder nog ingen tvekan om, inte bara i det alltmer nationalistiska Israel där Eva Illouz verkar, utan också i judiska församlingar världen över.

Till tröst och uppbyggelse för de alltfler judar, intellektuella eller inte, som likväl föredrar att sätta kärleken till sanningen såsom de ser den, före kärleken till gemenskapen såsom det krävs av dem, bör dock påpekas att de har en flertusenårig judisk tradition i ryggen, den kanske äldsta traditionen av öppen maktkritik som vi känner. Den hebreiska bibeln, Gamla testamentet, skriven av judar för judar, är till stora delar fylld av skoningslösa självanklagelser för den ena försyndelsen efter den andra. Inget annat folk har väl så visat upp sina tillkortakommanden inför världen som det judiska. Man hinner knappt öppna profeten Jesaja förrän där står:

”Låt mig slippa se era illdåd. Sluta göra det onda och lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt.”

Det är i den judiska traditionen som Eva Illouz verkar, vare sig hon åberopar sig på den eller inte. Och det är i den traditionen som jag själv tror och hoppas att den judiska kritiken av dagens Israel på nytt ska finna kraft och inspiration.

Göran Rosenberg, författare

Eva Illouz. Israel. Sociologiska essäer. Daidalos 2016.

 

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Östern bakom ögonlocken Kl 13:04(9:42 min)

I "Östern" tar den polske författaren Andrzej Stasiuk transsibiriska hela vägen till Kina för att försöka förstå den kommunistiska människan och sitt förflutna. Och kanske få syn på framtiden.

Hur lever man ett autentiskt liv? Sociologen Emma Engdahl om egenintresset som moralisk princip.

Jag raderar männen ur flickans telefon Tis 21 nov kl 13:04(11 min)

Är jag ett tomrum under lite tyg? Eller en människa? Jenny Teleman reflekterar över vad ett oönskat grepp om en liten flickas bröst egentligen betyder. Något som avgörs av de som står runtomkring. ‎

Öst och väst är ett kärlekspar Mån 20 nov kl 13:04(9:21 min)

Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar.

Flera spektakulära fynd tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Men vad visste de om varandra egentligen? Det funderar religionsvetaren Maths Bertell på.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".