Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Öarna och döden
Tor 16 jun 2016 kl 13:04
Hur ska en framtida begravningsplats se ut? Hur skapar man ett minnesmärke som både speglar den döde och tröstar de efterlevande? Katarina Wikars tänker på döden.

Det är stilla fast mitt i Stockholm. Under träden gravarna. Skugga. Murar. Galärvarvskyrkogården på Djurgården. Några fåglar. Svalka. Och så plötsligt en skolklass med tolvåringar som gapar, sitter på gräsmattorna mellan stenarna. Kollar sina mobiler och skriker till varandra. Och jag blir irriterad, vill hyssja dem, har de inga lärare, vet de inte att man ska vara tyst på begravningsplatser för att inte störa de döda? Eller för att inte störa de sörjande? Eller varför ska det egentligen vara tyst? Strax därpå får jag höra om en kyrkogård i Berlin som är hopslagen med en lekpark.

Öarna heter ett danskt förslag av Kristine Jensen Tegnestue som har vunnit den internationellt utlysta tävlingen om en ny begravningsplats på Järvafältet i nordvästra Stockholm. Ingen pampig entré, ingen entré alls, utan en massa olika ingångar, begravningsöar i det befintliga landskapet, ett kapell utan specifika religiösa symboler intill en återskapad våtmark. Får som betar. Här ska flera olika religioner kunna mötas, och även den sekulära döden få plats. Projektledaren Karin Söderling berättar att när Råcksta kyrkogård i västra Stockholm anlades sent femtiotal så antog man att alla i framtiden skulle kremeras, så där fanns bara minneslundar och urngravar. Nu råder det åter brist på platser för kistor, vilket den nya begravningsplatsen på Järvafältet ska råda bot på.

Hälften av alla de som dör i Stockholm numera placeras i en minneslund, säger hon vidare. Och det är så att fler döda än levande flyttar inom Sverige varje år. För när människor dör vill man om möjligt komma tillbaka. Eller någon annanstans. Men i Sverige får inte askan delas på. Så det går inte göra som musikern Patti Smith och ta med sig urnan med sin döde man ut i världen och strö honom lite här och där.

Men för vem är då graven, för den döde eller för de levande? Och när jag frågar Karin Söderling från kyrkogårdsförvaltningen, om varför så många väljer att strös i minneslundar, svarar hon, att de inte vill vara till besvär. Kanske blir det allt krångligare med en plats att ta ansvar för numera när människor frivilligt och ofrivilligt är så mobila. I en minneslund är det mer som i en stor stad, som på ett hotell kanske, man är anonym men ändå mitt i ett större sammanhang, som på ett cocktailparty där på andra sidan. Och samtidigt blir askgravlundarna vanligare, där man får sin egen namnskylt. Jag minns när en god vän dog och hans grav fick ett nummer på Skogskyrkogården hur jag skrev in det i min kalender bland de övriga vännernas telefonnummer. Tänkte att alla nummer slutligen skulle bytas ut.

Så finns alltid de där gravarna som glömts bort, namnen övervuxna med mossa, utsuddade av vädret och vindarna, stenarna som lutar sig mot varandra innan de slutligen faller omkull. Och samtidigt är det dem man som okänd besökare på begravningsplatsen stannar till framför. Jag stod länge framför en liten knölig sten på marken där ingen satt en blomma på årtionden, mor stod det bara, och strax intill en annan liten sten för Holger. Här ligger Mor och Holger. Kanske hade de bara varandra.

Det finns ett drag av romantik i denna kyrkogårdsuppsökande verksamhet. Kanske är det så att vi i välfärden har abstraherat oss så från döden. Att. Att vad inträffar. Vi inte hinner. Ta farväl. Inte hinner tänka på - men som nu när så många kända människor och kulturpersonligheter dör har det istället blivit ett sorts kollektivt offentligt sörjande. Långt ifrån. När en nära dör blir det ett sorts påtagligt hål, en tallrik mindre till middagen, en tom stol, en mera handfast saknad som inte riktigt låter sig hanteras. Till Jim Morrisons och Edith Piafs gravar på Père Lachaise i  Paris har fansen vallfärdat och hängt runt i decennier. Det fyller väl också någon sorts funktion. Och jag sökte en gång upp poeten Mikael Strunges grav på berömda Assistenskyrkogården i Köpenhamn, och där låg ett litet blått plektrum. Det kändes som kärlek. På en annans grav stod: Det var det.

Alla har nog sina egna inre kyrkogårdar. I mitt minne återvänder jag alltid till den stora förfallna Kerepesi-kyrkogården mitt i Budapest, jag har inte varit där sen 1986 men nu hittar jag den på nätet, och den ser fortfarande likadan ut. Anlagd på 1840-talet, stängdes tidigt femtiotal, en hel stad för de döda, lager på lager, trasiga jesusar övervuxna med mossa, anfrätta marmoränglar utan huvuden, övervuxna gångar förgrenar sig och blir till skogar. Jag minns hur jag efter vad som kändes som en kilometer eller så inte vågade gå längre in. Naturen hade tagit tillbaka, murgrönan växt alla art novaeu-skulpturer över huvudet.

Mitt på Djurgården i Stockholm denna sommar 2016 finns en utställning där olika konstnärer gjort installationer om Döden utifrån frågeställningen: Vilken betydelse fyller en gravplats för människor nu? Hur skulle den kunna se ut? Här finns en konformad gummitagg på tre meter av Berit Lindfeldt av nersmälta bildäck med räfflor som sår, jag ser en hel skog av gummitaggar mot himlen, att alla som inte kommer överens med sina medmänniskor får en sådan sen. Här finns Mandana Moghaddams två ton tunga resväskor gjutna i betong, vända mot havet, som gravstenar som ramlat omkull, som en påminnelse om alla som aldrig kom fram. Och Leif Elggren har gjort en sovsal för de döda med våningssäng som liksom reser sig upp ur graven. Sängen som den första platsen och den sista.

När min mamma var barn på trettiotalet sprang de runt och tittade på de döda i gårdarna som låg utställda på logarna. Med moderniteten blev döden mer rationell och anonym, en sjukhusdöd om än smärtstillad. När jag gick på gymnasiet på sjuttiotalet fick vi åka på studiebesök till krematoriet, och vår lärare sa att det var det mest miljövänliga hanterandet för annars skulle grundvattnet rinna genom de kistorna.Man kan läsa av ett helt samhälle genom det sätt vi handskas med döden. Kropparna, ceremonierna, minnesplatserna, gravstenarna. Förr i världen hade de rika stora mausoleum, fattiga bara enkla kors, länge hade döda män titlar, och fruar som begravdes under epitetet hustrun. Sen blev vi åtminstone skenbart mer lika i döden.

Numera har döden blivit mer personlig, olika kulturers traditioner påverkar. Som att välja själv höll jag på att säga, jo, bestämma vilka kläder man vill ha på sig i kistan. 60 % i Sverige begravs numera i något eget. Någon sa att filmaren Vilgot Sjöman begravdes i sitt blåställ. Och man får ha saker med sig i kistan, läser jag. Som i det gamla Egypten. Och man får ha saker på kistorna, paraplyer, fotografier, golfklubbor, döden är mer individuell än förr, mer hobbybetonad kan man tycka, alla dessa katter och fotbollar i dödsannonserna. Vart tog minimalismen vägen?

De döda är så många. Jag minns en mening jag läst att de döda är alldeles intill fast det bara är under speciella ljusförhållanden vi kan se dem. Allt är nära allt är långt ifrån, allt är givet människan till lån. Och kanske kan man få en alldeles blank gravsten där väninnorna kan lämna sina läppstiftsavtryck. Eller en sådan där tagg i gummi. Med ett betande får strax intill.


Katarina Wikars

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Igår kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 19 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Mån 18 sep kl 13:04(9:58 min)
OBS
Tor 14 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Ons 13 sep kl 13:04(11 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".