Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Flickorna som följde Manson ‎–‎ vackra och vidriga monster
Ons 07 sep 2016 kl 13:04
Vad är det som får prydliga medelklasstjejer att söka sig till sekter och utföra mord i den nya gemenskapens namn? Annina Rabe dyker tillsammans med boken Flickorna ner i sin egen ungdoms besatthet.

Sommaren 1969 är för alltid inskriven i den amerikanska Hollywoodmytologin. Det var i augusti det året som ett antal bestialiska ritualmord utfördes i några flotta villor bland kullarna. Det mest kända offret var Sharon Tate, ung skådespelerska som var gift med regissören Roman Polanski och gravid i åttonde månaden. Detaljerna kring morden är så förfärliga att jag inte ska redogöra för dem här. Den som ändå vill veta har ett otal böcker, filmer och sajter att välja mellan.

Det mest spektakulära är ändå det som föregick morden och det långa efterspel de fick. Morden på Sharon Tate och hennes vänner, och kvällen efter på det förmögna äldre paret Leno och Rosemary LaBianca, utfördes av ett antal unga kvinnor och en man. De agerade på uppdrag av en sektledare; en manipulativ småkriminell hallick och misslyckad musiker vid namn Charles Manson.

Kring Manson hade samlats en stor grupp med framför allt unga tjejer, en del inte mer än 13-14 år gamla. De begick brott för honom, tillfredsställde hans och hans kompisars sexuella krav, födde hans barn och trodde blint på hans budskap om en framtida apokalyps. Förstärkt av diverse sinnesutvidgade droger odlade Familjen, som de kallade sig, en paranoid livshållning som omtolkade hippieerans förvirrade kärleksbudskap till något som var dess raka motsats.

Mer än 45 år senare lever intresset för Mansonsekten kvar; på senare tid har den varit mer aktuell än på länge. Förra året sände den kända podcasten ”You must remember this” en serie i tolv delar där Mansonfamiljen avhandlades in i minsta detalj. Och en av detta års mest förhandshajpade romandebuter, amerikanska Emma Clines ”Flickorna” som utkommer i dagarna, sägs vara ”inspirerad” av Mansonfamiljen. Men den som kan sin Mansonhistoria kan bocka av detalj efter detalj som är identisk med originalhistorien. Några omständigheter och fakta är ändrade, annars följer berättelsen originalet.

”Flickornas” huvudperson heter Evie Boyd. 1969 är hon fjorton år gammal och bor i ett splittrat medelklasshem i Los Angeles. Materiellt går det ingen nöd på henne, men relationen till föräldrar och vänner är mindre bra. Hon är frustrerad till bristningsgränsen i en växande och längtande kropp, och när hon en dag ser en grupp smutsiga och långhåriga tjejer på en parkeringsplats dras hon nästan omedelbart till dem. Snart får hon följa med till den gamla ranch där tjejerna bor och möta deras ledare, den karismatiske Russell.

Det är med förväntan och viss bävan jag läser den här boken. Under många år, från sena tonåren och framåt, var jag på gränsen till osunt intresserad av Mansonfamiljen. Jag läste allt om dem jag kom över, mitt specialarbete på gymnasiet handlade om dem. Delvis var det förstås en morbid läggning som drog mig till ämnet, parat med en vurm för den mörkare delen av Hollywoodmytologin, väckt av Kenneth Angers kultklassiker Hollywood Babylon. Men det var inte bara det. Framför allt var det kvinnorna. Det var något så hisnande med de där kvinnorna, som var i min egen ålder och gjorde sådana fruktansvärda saker. Det var avskräckande men på något obehagligt sätt också lite lockande; som om de hade hittat ett utlopp för sin vrede som jag själv inte hade lyckats med. Känslan var svindlande – att gå in i den var som att titta ner i en brunn utan botten - både skrämmande och härligt på samma gång.

När jag läser Flickorna ser jag att Emma Cline har umgåtts med samma känslor. Trots att berättelsen till stora delar handlar om våld, övergrepp och underkastelse kan hon inte låta bli att också göra den romantisk och rentav vacker. Hon smiter undan den moraliska brännpunkten genom att befria sin huvudperson från att delta i morden. Hennes bok är snarast ett försvarstal för alla världens kärlekstörstande småtjejer, som inte önskar något annat än att få överlämna sig till någon som kan befria dem från dem själva.

Att slippa sig själv, att bara ge upp. Kanske var det helt enkelt den längtan som drev mängder av unga kvinnor rakt in i armarna på Charles Manson på sextiotalet, eller som fick barnflickan i Knutby att många år senare avfyra dödande skott på order av någon annan. Kanske var det också den möjligheten jag innerst inne umgicks med när jag läste allt om Mansongruppen i min ungdom. Jag menar nu inte att jag tyckte att det lät lockande att bli massmördare och överlämna mig till en sekt. Men jag undrade om det fanns någonting i mig som påminde om dem.

En annan författare som skildrat den där längtan efter kapitulation är Inger Edelfeldt. Hennes roman ”Den täta elden” handlar om ännu en ung kvinna, Petra, som lever ett tröstlöst liv i en klaustrofobiskt stökig lägenhet. Hon möter en avlägsen vän, en kvinna som bjuder med henne till det kollektiv där hon lever med några andra kvinnor och en karismatisk man. Ganska snart blir det uppenbart att den lilla sekten i likhet med Mansongruppen förbereder sig på en kommande apokalyps. Edelfeldts roman är mer psykologiskt finmejslad än Clines, men i stort berättar de samma historia: den om driften att bli någon annan, att slippa de förväntningar och krav som själva livet ställer på en. Så stark är denna längtan, att kvinnorna gladeligen byter ut de förhatliga kraven mot andra, betydligt mer orimliga krav.

Romanen "Flickorna" för mig tillbaka till 1982, en olycklig period som jag tillbringade i Los Angeles. Det var där jag kom över ”The Family” av Ed Sanders, en av de första böckerna om Mansongruppen. Det blev början till en mångårig besatthet som jag nog ännu inte riktigt kommit över. Den tränger sig på under min läsning av Flickorna. Jag blir omotiverat irriterad när jag tycker att Cline har feltolkat vissa av personerna – givetvis vet jag exakt vilken karaktär som är baserad på vilken person. Jag googlar och hamnar på den ena spekulativa sajten efter den andra. Jag gräver fram Beatles "White Album", som var soundtracket till hela historien – Charles Manson trodde att skivan talade direkt till honom och hans följare, att låtar som Helter Skelter, Blackbird och Sexy Sadie berättade om familjen och vittnade om den kommande apokalypsen.

Kvinnorna som drogs till Charles Manson må ha varit trasiga inombords, men de var övervägande präktiga medelklassflickor, precis som jag själv. Susan Atkins, Patricia Krenwinkel, Leslie van Houten – jag minns varenda bild på dem, hur de trotsigt leende och utan synbar ånger, iförda korta klänningar vandrade in i rättegångssalen. Vidriga och vackra monster, som i mitt tonåriga flickjag födde den oroande tanken: Kunde det här ha varit jag? Finns dessa mörka krafter också i mig? Att Mansonfamiljen fortsätter att fascinera så många år senare tyder på att det finns många därute som undrar.

Annina Rabe, litteraturkritiker

Emma Cline, Flickorna, översättning Erik MacQueen, Natur och Kultur

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS

Den traditionella synen på naturen är naiv och romantisk, menar ekofilosofer som förespråkar "svart ekologi". Författaren och kritikern Dan Jönsson utforskar idéerna och efterlyser hopp om räddning.

Sverige behöver vinterkräksjukan Igår kl 13:04(9:03 min)

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka – ja, ordet ”vinterkräksjuka” alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket.

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Journalisten Anna Thulin har läst nya böcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami.

Ishiguro har barnets blick på världen Ons 06 dec kl 13:04(11 min)

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus.

Litteraturen torkar våra tårar Tis 05 dec kl 13:04(8:05 min)

Alla människor behöver tröst någon gång i livet. Men får att få tröst, behövs det väl någon som ger den till en? Bibliotekarien Elisabeth Skog funderar på om litteraturen kan vara denna någon.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".