Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Att vandra sig hel
Mån 19 sep 2016 kl 13:04
Vandringsturismen ökar för varje år som går. Att gå ute - är helt enkelt inne. Men vandringen ses inte alltid med blida ögon, särskilt inte om det är fel sorts människor som går genom landskapen.

I filmen Wild från 2014 finns en scen där huvudrollsinnehavaren, spelad av Reese Witherspoon, står vid vägkanten och liftar i sina dyra vandrarkängor. En bil stannar. Ut hoppar en reporter från Hobo Times, vilket på svenska blir ungefär Luffarens Nyheter, och börjar ställa frågor om hur det känns att vara hemlös.

- Jag är inte en sån luffare, biter hon av. Jag är frivilligt ute och vandrar på The Pacific Crest Trail.

Men reportern kan inte släppa sina förutfattade meningar: hon måste ju vara en av samhällets utstötta.

En som frivilligt stiger ur bilen i USA och börjar gå måste befinna sig i nöd.

Filmen bygger på boken amerikanskan Cheryl Strayeds skrev om sitt liv. När hon var 22 år rasade hennes liv samman. Mamman dog i cancer, familjen splittrades och Cheryl började gå på heroin. Hon förlorade allt, inklusive självtilliten.

Att ge sig ut på en tre månader lång vandring på egen hand blev en terapi som tog henne bort från självföraktet.

Men att Cheryl räddade sig själv genom att för en period i sitt liv bli vandrare är inget nytt under solen. Den terapeutiska och andliga vandringen har en lång historia.

Jesus ber ju sina följeslagare att ge bort alla ägodelar för att bli vandringsmän. Buddhas anhängare och hinduismens heliga män ger upp det världsliga och lämnar hemmet för att vandra sig närmare andlig upplysning.

Att vandringsturismen ökar så starkt idag tror jag inte bara handlar om ett fysiskt behov. Semestervandrandet är som ett nedärvt kollektivt urminne från den tid då alla mer eller mindre levde som nomader - och funkar som en ventil som lättar på det tryck på psyket som det innebär att leva ett modernt, bofast och stillasittande liv.

1885 fick Saint-André-sjukhuset i Bordeaux in en märklig patient som gråtande berättade om sin passion för långa vandringar.

Patienten, som hette Albert Dadas, hade i många år haft ovanan att plötsligt bara försvinna. När han insåg han att han inte längre var hemma befann han sig många mil bort, ibland i en helt annan del av Europa.

Med sitt tvångsmässiga behov av att utan förvarning ge sig av blev han den första kliniskt diagnostiserade försvinnaren. Psykiatrikerns samtal med honom resulterade i en doktorsavhandling och en ny diagnos: fugue, eller dromomani, som betydde att man drabbats av en sjuklig längtan att vandra och bese främmande länder, en manisk drift att vagabondera.

Sommaren 1883 befann sig den 15-åriga fransyskan Alexandra David-Néel på semester med familjen i Oostende vid Engelska kanalen. En dag rymde hon. Bara försvann. Poff!

- Alexandra! ropade barnflickan om och om igen utan att få svar.

Hon hade redan börjat vandra. Hon traskade tolv mil norrut och försökte komma ombord på en båt som skulle ta henne till England. Men eftersom hon inte hade några pengar fick hon vandra tillbaka till familjens sommarresidens.

Det var bara början. Hennes resehunger var omättlig. Ständigt reste hon runt i Nordafrika och Asien.

36 år gammal gifte sig Alexandra. Men det betydde inte att hennes kringflackande var över. Tvärtom. Paret kom överens om att deras äktenskap inte skulle vara som i andra borgerliga kretsar. En gång sa hon till sin man att hon skulle vara borta i ett år, men kom hem först 14 år senare. Den gången hann hon med att vandra till Tibets huvudstad för att utforska buddismen, ett äventyr som hon skrev om i En parisiskas resa till Lhasa som snart blev alla hängivna ryggsäcksresenärers kultbok.

Omgivningens olika reaktioner på Alberts och Alexandras vandringar fascinerar mig jättemycket. Medan Albert blev inspärrad på mentalsjukhus blev Alexandra hyllad. Skillnaden var förstås att Alexandra hade bildning, pengar och ett tydligt mål med sina försvinnanden.

Men stackars Albert! Han hade inget spännande kunskapsinhämtningsprojekt som kunde få omgivningen att förstå sig på hans beteende. Hans vandrande framstod som totalt planlöst.

Alexandras och Alberts olika öden bestämdes förstås också av vilken samhällsklass de tillhörde. För den med pengar och giltigt pass, som Alexandra, var resandet legitimt. Den som inte hade det, som Albert, kunde närsomhelst gripas och skickas tillbaka hem.

När allt kommer omkring, inte så värst olikt mot hur vi har det idag.

Åren runt förra sekelskiftet fanns en känsla av händelselöshet, uttråkning och instängning inom den europeiska borgerligheten. Vandrandet, och i extrema fall det asociala försvinnandet, blev ett sätt att undkomma tristessen.

Den amerikanska författaren Henry David Thoreau knöt an till en lång tradition av vandrande filosofer. Själv gick han fyra timmar om dagen och skrev i sina berömda vandringsessäer att han led med dem som inte fick sin dagliga vandringsdos. Sarkastiskt konstaterade han att hantverkarna, butiksägarna och alla andra som inte kunde ge sig av när de kände för det, förtjänade beröm för att de inte hade begått självmord för länge sedan.

Och känn på stämningen som rådde i familjen som Strindberg skildrar i Leka med elden från 1892, där man lever på ränteinkomster och äter, sover och slött inväntar sin hädangång. Sonhustrun blir till slut så uttråkad att hon utbrister:

- Vet ni, jag är så grym ibland, så att jag önskar mig en stor sorg; att det kom en farsot, en eldsvåda och … att mitt barn dog! Att jag dog själv!

Visst är det dramatiserat i överkant, så att vi ska fatta, men de där känslorna som pjäsen beskriver är en diagnos på människans själstillstånd när kampen för överlevnad inte är det primära.

I slutet av 1800-talet hade industrialismen tvingat in många människor i fabriker och kontor där solen aldrig lyste. Materiellt fick vi det bättre, men stillasittandet och inomhusbelysningen tärde på livslusten.

I Tyskland bildades en rörelse inspirerad av romantikens ideal. De kallades sig flyttfåglarna och idén var att man skulle ge sig ut och vandra för att få tillbaka livsandarna och stärka sig, såväl i kropp som i ande.

Vandringsvurmen spred sig över Europa. Samma år som Albert Dadas togs in på mentalsjukhus för sitt sjukliga vandrande bildades Svenska turistföreningen, och några år senare Friluftsfrämjandet, som började bygga upp infrastrukturen för nöjesvandring. I land efter land organiserades längtan ut på stigarna, som i franska UCPA och i tyska Deutscher Alpenverein.

Men det var viktigt att göra klart vilken sorts vandrare man var.

För länge var fattigdomsvandrandet förbjudet. Både luffare och nomadiska folkgrupper, som romerna, kunde ju hamna på tukthus, dömas till straffarbete och tvångssteriliseras för sitt vandrande.

Luffaren Bolle, huvudpersonen i Harry Martinsons roman Vägen till Klockrike, fick känna på de bofastas klander. I deras ögon var han en smitare, en som inte drog sitt strå till stacken och gjorde rätt för sig. Föraktet tärde mer på hans välbefinnande än hungern.

Ändå kunde han inte sluta. För vägen, filosoferar Bolle, är ett löftesflöde som är ett självändamål. Vägen är en uppfyllelse i sig själv.

Och samma hopp om lycka ger ju Paradis-Oskar uttryck för i Astrid Lindgrens barnbok Rasmus på luffen. Han som sjunger i luffarvisan att han vill vara fri som en fågel.

Så även om skälen till att människan ger sig ut för att vandra är väsensskilda finns det beröringspunkter.

Frihetskänslan i att vara på väg.

Nyfikenheten på vad som finns bakom nästa vägkrök.

Och som för Cheryl Strayed som vandrade på Pacific Crest Trail: vandringens terapeutiska förmåga att göra människan hel igen.



Per J Andersson, redaktör på tidningen Vagabond och författare

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Östern bakom ögonlocken Igår kl 13:04(9:42 min)

I "Östern" tar den polske författaren Andrzej Stasiuk transsibiriska hela vägen till Kina för att försöka förstå den kommunistiska människan och sitt förflutna. Och kanske få syn på framtiden.

Egenintresset kan vara vår frälsning Ons 22 nov kl 13:04(10 min)

Hur lever man ett autentiskt liv? Sociologen Emma Engdahl om egenintresset som moralisk princip.

Jag raderar männen ur flickans telefon Tis 21 nov kl 13:04(11 min)

Är jag ett tomrum under lite tyg? Eller en människa? Jenny Teleman reflekterar över vad ett oönskat grepp om en liten flickas bröst egentligen betyder. Något som avgörs av de som står runtomkring. ‎

Öst och väst är ett kärlekspar Mån 20 nov kl 13:04(9:21 min)

Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar.

Flera spektakulära fynd tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Men vad visste de om varandra egentligen? Det funderar religionsvetaren Maths Bertell på.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".