Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Mynt, sedlar och pengar: Pengar blir verkliga först när man inte har dem
Fre 23 sep 2016 kl 13:04
I den sista delen av serien om mynt, sedlar och pengar funderar Annina Rabe över låtsastransaktioner, fattigfällor och den tid då en femöring kunde vara inträdesbiljetten till en hemlig klubb.

När vi var små hade min kompis F och jag en hemlig klubb. Jag minns inte exakt vad den gick ut på, men det var förmodligen något hopkok av spioneri och en allmän misstänksamhet mot vuxenvärlden. Däremot minns jag väldigt väl klubbmärket: en nedsmält kopparglänsande femöring, där klubbens initialer stod skrivna med svart tuschpenna. Det var ytterst lite man kunde få för en femöring i början av 1970-talet, jag minns en viss sorts kolor som gick under namnet femöreskolor. Men för mig var det ändå en hisnande tanke att någonting ena stunden kunde ha en sorts värde och nästa ett helt annat. Jag skulle inte längre kunna köpa en kola för femöringen, men den hade nu fått ett helt nytt värde: medlemskapet i en topphemlig klubb. Oerhört viktigt, men ur ekonomiskt hänseende naturligtvis helt värdelöst.

Som barn – ja, förresten även som vuxen - kan det vara svårt att förstå pengars värde; det är ju bara papperslappar och skramlande metallbitar. ”Men kan man inte bara göra mer pengar om det nu är så ont om dem?” – den frågan är jag nog knappast ensam om att ha ställt som liten. Jag är för övrigt inte helt säker på att jag ännu fått ett helt övertygande svar på den. Jag minns Monopolspelets låtsaspengar, det frivola inhandlandet av fastigheter och kvarter, luftimperierna som byggdes runt köksbordet. Men det krävdes ändå att jag blev vuxen för att till fullo inse att pengar även i det verkliga livet förblir något absurt och abstrakt. Som vuxen kan man – om man tillhör en privilegierad skara - köpa lägenheter för miljontals kronor som man inte har, utväxla fantasisummor utan att en enda sedel någonsin syns. Låtsastransaktioner sker dagligen, våra doftljusdoftande bostadsrättsslott är i de flesta fall gjorda av luft. Om vi inte tillhör den relativa minoritet som är så rika att vi inte behöver låna pengar vare sig till bostad eller studier.

Pengarna blir egentligen bara riktigt verkliga i den stund som man inte har dem. När fattigdomen gått så långt att varenda krona har betydelse. Vi ser den dagligen och högst påtagligt bland tiggarna med sina pappmuggar i gathörnen. Men den finns på mer dolda ställen också, inkilad i ett välfärdssamhälle där den förträngs så att den nästan inte märks.

I den nyutkomna boken ”Fattigfällan” av Charlotta von Zweigbergk beskrivs en medelålders väletablerad kvinna med fint efternamn som på några månader lyckas straffa ut sig från alla samhällets skyddsnät. Hennes så kallade brott är att hon blir långtidssjuk utan att ha en anställning. Som frilansande egenföretagare ramlar hon mellan alla stolar och hon tvingas söka socialbidrag. Hennes tidigare bekväma liv förvandlas snabbt till en tillvaro där hon inte har råd ens med det grundläggande. Det är en plågsamt detaljerad skildring av vad fattigdom gör med en människa, och då menar jag inte i första hand att bokens huvudperson lever på skivor av margarin och utgångna lågpriskakor.

Det är den allt överskuggande skammen och det utanförskap den leder till som är det mest förödande. Att tvingas låna mer och mer pengar av en omgivning som först är generös men som gradvis förlorar tålamodet när de inser att de kanske aldrig kommer att få tillbaka det de lånat ut. Det ständiga misstänkliggörandet hon utsätts för: ”nog bär du väl ändå lite skuld själv till den situation du hamnat i?” Välmenande vänner som bjuder hem henne på middag men inte förstår att hon inte ens har råd med tunnelbanan. Eller som tycker att hon ska förunnas en rejäl krogkväll när hon mycket hellre skulle vilja ha femhundra spänn i cash rätt i nypan.

I vårt livsstilspräglade välfärdssamhälle bistår man gärna en vän i ekonomisk nöd med välgörenhet i form av middagar, krogbesök och gåvor, men att skänka motsvarande summa i kontanter är absolut tabu. Även om det skulle hjälpa personen betydligt mer. Varför är det så? Är det ett sätt att hålla fattigdomen på behaglig distans? Är det en moralisk fråga? ”Vi har inte den traditionen i Sverige”, skriver von Zweigbergk, ”förmodligen för att vi är så säkra på att ingen svälter”. Kanske har hon rätt. Men jag tror också att när pengarna syns, när kontanter verkligen utväxlas på riktigt, då blir allting genast fult och smutsigt och verkligt. Då kan fattigdomen inte längre ses som ett livsstilsprojekt som handlar om att ”ta avstånd från konsumtionssamhället” eller leva på linser och morötter. Nej, då är det ”ro hit med pengarna bara, jag behöver dasspapper och tvål”.

På detta abstrakta och underförstådda sätt skiftar ständigt pengars värde. Von Zweigbergk påpekar det absurda i att en genomsnittlig familj i ett välbärgat villaområde får lika mycket i rut- och rotavdrag som ett helt socialbidrag. ”Varför är det ena något man skryter med och tipsar grannen om medan det andra är något man tiger om i all evighet?” undrar hon. En som skattefifflar behöver inte skämmas medan den som är fattig måste leva med skammen varje dag.

Fattigdom är relativt, kanske är det också därför det är så svårt och skamligt att tala om. Nästan alltid finns det någon som har det värre. Även om von Zweigbergks huvudperson är nära att förlora sin bostad har hon fortfarande tak över huvudet. Hon sover inte i trappuppgångar, hon sitter inte utanför 7-11 med en pappmugg. Inte heller har hon haft oturen att födas i något av världens riktiga svältområden. Men hennes bok visar vilken skör lina vi alla balanserar på, den mellan deltagande och utanförskap. För att kunna vara en deltagare måste man ha pengar. Den kokar ner livsvillkoren till det som är det mest grundläggande oavsett var vi bor och hur vi lever: mynt och sedlar. Sekiner och riksdaler. Deg och stålar.

I Magnus Florins roman ”Cirkulation” från 2001 arbetar huvudpersonen på en bank där dunkla och obegripliga transaktioner ständigt pågår. Huvudkassören på banken säger: ”Det finns mycket i världen som är bättre än pengar. Men det kostar en slant att få det”. Huvudpersonen frågar: ”Men hur vet man vad pengarna är värda?” och bankens direktör svarar: ”Man vet ju att en enda krona är mindre värdefull än två kronor”. Och här påminns jag också om min barndoms gåta med den nedsmälta 5-öringen som förlorat allt ekonomiskt värde när den inte längre ser ut som ett mynt. Huvudpersonen frågar: ”Tänk om jag smälter ned min krona och säljer silvret? Hur mycket är kronans silver värt”? Direktören svarar: ”Dagens silvermynt innehåller endast koppar och nickel”. Hur våra liv ser ut bestäms av prasslande papper och skramlande nickel. Jag må ha stannat i barndom, men absurditeten i detta är fortfarande svår för mig att greppa.

Annina Rabe, litteraturkritiker


Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS

Flera spektakulära fynd tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Men vad visste de om varandra egentligen? Det funderar religionsvetaren Maths Bertell på.

Mår jorden verkligen bra av att ägas? Ons 15 nov kl 13:04(9:25 min)

"När vi ges individuellt ägande berövas vi samtidigt något som har med skönhet och njutning att göra". Författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén om förhållandet till skog och mark.

Religiösa konstnärer reparerar världen Tis 14 nov kl 13:04(9:15 min)

Lider samtidskonsten av beröringsskräck när det gäller religion? Mårten Arndtzén åker till Israel och ser religiösa konstnärer bidra med perspektiv som en sekulär konstvärld riskerar att missa.

Med dödsboken som guide till livet Mån 13 nov kl 13:04(8:13 min)

De dödas bok – fornegyptiernas guide till livet efter detta är en manual för hur man ska bete sig både i det här livet och på tröskeln till nästa. Niklas Qvarnström följer med ner i underjorden.

Bitska hälsningar, Jane Austen Tor 09 nov kl 13:04(9:48 min)

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".