Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Att ägodela - en tillitens konst
Mån 03 okt 2016 kl 13:04
Kulturredaktionens Katarina Wikars har läst antologin "Ägodela - köp mindre få tillgång till mer" och tänkt på tillit och misstänksamhet och vad delandet egentligen gör med och kräver av oss.

(repris från 2015)


Ägodela kan vara ordet för 2016. Och så heter en hel handbok om saken som naturskyddsföreningen står bakom. Slit-och slängsamhället och konservburkssamhället är över för decennier sedan, och inte heller kan man ta med sig det man äger ner i graven. Hallå, rikast vinner inte! Och efter åratal av meningslöst lajkande och delande hit och dit på sociala medier, så kan alltsammans kanaliseras till det allmännas bästa. Efter att ha läst hela Ägodela blir man per automatik en ganska nyfiken utåtriktad människa som börjar tänka: kanske skulle jag kunna bjuda hem några okända på middag, kanske skulle borrmaskinen jag aldrig använder kunna vara med i en verktygspool någonstans. Kanske finns det en samåkningscentral man kan vara med i fast man inte har körkort.

Är denna konsumentrevolution miljövänlig? frågar Naturskyddsföreningen sig. Det är den ju förstås. Ju fler som samåker ju färre bilar ute på vägen. Eller? Om man kan ge bort sin restmat och hyra kläder ett tag och sen lämna dom till nån annan så behöver det ju inte vare sig tillverkas eller slängas så mycket. Boken är överfull av exempel. Om skjutsgrupper, klädbytardagar, kollektivboenden, andelsjordbruk och tidsbanker där man byter tid med varandra.

Men är denna konsumtionsrevolution möjlig? Är det inte bara en liten klick med surdegsbakande 30-åringar i storstad som gillar detta? Som är själva förtruppen? Stadsodlarna? Men mina kompisar på landsbygden har faktiskt redan såna där cykelmiddagar där de åker runt och äter hos varandra och lär känna sina grannar bättre. Jag blev väldigt avundsjuk när jag hörde om det men det är väl bara att ansluta sig till någon befintlig community och öppna upp lite.

Det finns städer som Seoul och Amsterdam som kommit riktigt långt med ägodelandet. Där själva stadsledningen insett att det här kan vara en möjlig lösning både socialt, ekonomiskt och miljömässigt. Tiomiljonersstaden Seoul ska enligt sin borgmästare bli en "sharing city". Den har lokala varianter på Airbnb och elbilar att dela på. Ett projekt matchar ihop unga som behöver bostad med äldre som har tomma rum över. Offentliga byggnader kan användas till medborgarcenter efter stängningsdags. Man kan söka offentlig finansiering för egna idéer om delandet av prylar, lokaler och tid. Om man ska på arbetsintervju kan man hitta lämpliga lånekläder på The Open Closet, om man vill äta på restaurang med nya människor kan man gå in på sajten Zipbob. Och i Amsterdam finns WeHelpen som förmedlar kontakter mellan grannar. De som kan hjälpa till och de som behöver hjälp matchas ihop. En studie 2013 visade att 84 procent av de som bor i Amsterdam är intresserade av så kallade kollaborativa modeller. På stadens bibliotek anordnas utbildningar om hur man kan använda de delningstjänster som redan finns. Det var i Amsterdam som tjänsten "jag har lagat för mycket mat och kan ge mina grannar det som blev över" har utvecklats.

Nu tänker jag i denna sprudlande krönika inte dra själva de juridiska problem som kan uppstå och vem som ska betala när saker går sönder eller försvinner. Däremot så återkommer de enskilda skribenterna i Ägodela ofta till detta: samarbete och gemenskap som kvalitéter men det hela bygger på den gamla egenskapen tillit. Att man vågar lita på främlingar, att man tror att de inte ska lura en och skörta upp en och ta ens tomater eller cykel.

Hur skapas då tillit? Är världen indelad i tillitsfulla och misstänksamma människor? Är det något man får med sig från barndomen eller kan man lära sig känna tillit? För om man tror att de som sover på ens soffa ska ta med sig teven när de går så faller ju hela systemet ihop. Men alla de här stora sajterna som det ligger pengar i potten på, som lägenhetsuthyrarsajten Airbnb som är gigantisk och ganska ifrågasatt vid det här laget, då det är mer lönsamt att hyra ut för flera tusen per natt till turist än till student för 5000 i månaden, har ju via Facebook ett sorts extra trovärdighetstillitsfilter då människor helt enkelt poängsätts från båda håll. Undersökningar har också visat att de flesta vill ha gäster eller hyra av någon som i möjligaste mån liknar de själva. Vilket i och för sig stänger dörren för expansion utanför trygghetsboxen.

Men det är som sagt snart jul och i tunnelbanan annonserar Stadsmissionen om att det blivit kallt i Stockholm och en del av ägodelandet kan ju också bestå av ta en tur till närmsta stadsmission istället för till ytterligare en monstergalleria, ta med det som du inte längre behöver och gå där bland kantstötta jultomtar, pocketböcker och polotröjor som någon annan haft, läsa darrhänta dedikationer och göra-slut-vykort, studera reporna på de före detta älskade vinylskivorna, leta i fickorna på persianpälsarna efter telefonnummer. Det här är mitt urgamla slag på trumman för det bättre begagnade.

Jag lärde mig tidigt att scanna av borden med blandat bråte på loppmarknaderna i Camden i norra London om söndagarna, att återskapa föremålens ensamhet. Det handlar om att se varje sak för sig i virrvarret. Jag blev en mästare på att hitta små broderade aftonväskor till ingen nytta, och en gång köpte jag en svart skinnrock med trasigt foder i New York som jag var helt säker på att Lou Reed hade nött in.

Alla små hippa handlar ju vintage numera och har inte läst sina Jean Rhys-romaner om trötta kvinnor på sjaskiga hotell och vet inte att det är en ful kappa som till sist bryter ner en. Jag växte upp i en annan tid där mamma sa att det var TBC i gamla kläder, att man skulle bränna upp dem på gården. Det var viktigt att köpa nytt när folkhemmet byggdes, rensa ut det mögliga och gamla, och den tanken lever lite kvar på landsbygden. Att det är mer lättstädat med plastmattor.

Och innan jag återvänder till själva ägodelandet vill jag bara påminna alla om världens bästa bok. I Den ovillkorliga kapitulationens museum skriver den kroatiska exilförfattaren Dubravka Ugresic att alla uniformer till slut hamnar i samma hög på Berlins loppmarknader. Hon skriver krimskramsets logik och sopornas arkeologi. Om att systematisera vardagsföremålen, omorganisera fotoalbumen och att sambanden mellan saker som skenbart inte passar ihop till slut skapar sig själva. Loppmarknaderna är som blottade matsmältningsorgan i Berlin, skriver hon, världens sopmetropol. Här möts nord, syd, öst, väst. Turkar, polacker, ryssar och före detta jugoslaver bjuder ut malätna kaninpälsar, gamla medaljer, strykjärn som värms av kol, järnvågar med vikter, museala radioapparater, grammofonskivor… På Berlins loppmarknader försonas epoker och ideologier, allt går att få för några euro.

Det kan vara viktigt att ta med sig en text som den här in i den bitvis lite klämkäcka Ägodela. Dela är det nya äga. I större hus där jag har bott har grovsoprummen fungerat alldeles av sig själva som någon sorts sambandscentraler. En kvart efter man ställt dit en gammal stereo bär någon iväg med den och vi hade i åratal en sned plastgran vi hittat i källaren på S:t Eriksgatan. Nu läser jag om Magda i Järna som i årtal hyrt ut sin soffa till i snitt sjuhundra personer, och gratis. Hon har dessutom hittat sin nya kärlek då hon själv coachsurfade på Zanzibar. Hoffice heter en organisation där man kan öppna upp sitt hem och få lite nya trevliga kontorskolleger att jobba intill och äta lunch med och stretcha efter dagens pensum.

Nu rannsakar vi oss. Jag och du och alla andra. Vad behöver man? Vad kan man avstå? Vad kan man dela med andra som man bara behöver ibland? Vad kan jag som jag skulle kunna byta mot att någon kom och borrade hål med den där borrmaskinen som jag aldrig förmår mig använda. I väggen. När jag blir hämtad på diverse stationer av gamla vänner och körd till platser dit lokaltrafiken inte längre går säger jag: när jag får körkort ska jag köra dig vart du vill. Vi vet alla att detta aldrig kommer att hända. Är det ändå ett sorts delande? Fast det är bara en som delar med sig?

En del av ägodelandet består av gemensam finansiering av projekt, så kallad crowdfunding. Här finns stora risker med hierarkiska mönster, läser jag. Personer som redan har förmögna människor i sina sociala nätverk får mest stålar helt enkelt. Det kan man kalla elitaktivism. Det finns inte bara ekonomiskt kapital i världen utan socialt, och vissa är mer populära än andra även i den digitala världen. Vissa är mer tillitsfulla, andra mer misstänksamma och de kommer kanske aldrig och vara med i detta underbara miljömässiga fina ägodelande. Så uppstår det igen nya hierarkier men med andra förtecken. Det kanske inte är rikast som vinner i framtiden utan mest social och då får vi andra buttra stå där utanför med alla våra grejer som vi inte behöver och som vi inte förmår dela med oss av. Med skammen.

Katarina Wikars, kritiker

Ägodela: köp mindre - få tillgång till mer; Svenska naturskyddsföreningen  

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS

Den traditionella synen på naturen är naiv och romantisk, menar ekofilosofer som förespråkar "svart ekologi". Författaren och kritikern Dan Jönsson utforskar idéerna och efterlyser hopp om räddning.

Sverige behöver vinterkräksjukan Mån 11 dec kl 13:04(9:03 min)

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka – ja, ordet ”vinterkräksjuka” alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket.

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Journalisten Anna Thulin har läst nya böcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami.

Ishiguro har barnets blick på världen Ons 06 dec kl 13:04(11 min)

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus.

Litteraturen torkar våra tårar Tis 05 dec kl 13:04(8:05 min)

Alla människor behöver tröst någon gång i livet. Men får att få tröst, behövs det väl någon som ger den till en? Bibliotekarien Elisabeth Skog funderar på om litteraturen kan vara denna någon.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".