Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Ett skepp kommer lastat - med familjen
Mån 10 okt 2016 kl 13:04
I den grekiska mytologin var argonauterna de hjältar som Jason samlade på skeppet Argo. Dagens argonauter navigerar över samtidens föränderliga hav av familjekonstellationer och identiteter.

När jag berättade att jag skulle bli förälder var det en av mina vänner som inte sa: "Åh, vad kul, det har ju du alltid velat." Istället sa han: "Okej, men jag kommer vara jävligt hård mot dig." Vi satt på en bar i en källare i hans hemstad, en plats som varit viktig för oss, för att den främst befolkas av andra bögar. Och jag känner honom så väl att jag omedelbart avläste mer i det han sa: Att han inte skulle tillåta mig att tvinga på honom något plötsligt intresse för spädbarnsmotorik och blöjexem.

Och att han tycker att det är direkt omoraliskt att skaffa barn till en sådan här värld. Och att jag låtit mig luras av en heteronormativ idé om barn som självförverkligande projekt, ett narcissistisk påfund som desperat försöker kompensera en rädsla för döden.

Kanske har min kritiska, queera, vän rätt. Kanske känner han sig sviken av mig. Säkert är i alla fall att jag gett mig hän åt en dröm om den stora relationen där kärlek och plikt sammanfaller, och där jag hela tiden är övertygad om att jag är på precis rätt plats, hur slitigt det än är i stunden.

Jag undrar vad min vän skulle tänka om Argonauterna av Maggie Nelson, en av fjolårets mest uppmärksammade böcker i USA, som dyker upp i svensk översättning av Karin Lindeqvist under hösten. Boken har tokhyllats, och Maggie Nelson har för sin essä-memoar-roman kallats både för en djärv, samtida tänkare och en mästerlig poet.

Argonauterna förenar känsligt skildrade vardagssituationer med läsningar av kritisk teori för att tänka nytt, stort och liksom elastiskt om sexualitet, graviditet och konst. Den handlar om gyttret av omsorg, tillgivenhet, pengar och kulturella föreställningar som lägger grunden för det som kallas "en familj". Kanske skulle min vän tycka att den är för vag. Inte tillräckligt konfrontativ. Men han skulle också kunna njuta av den här texten. Beundra hur dess oförskräckthet oftast ligger i att ställa frågor och associera, snarare än att attackera. Hur Nelson så vackert skriver fram en sorts formens kollektiva politik, när hon hela tiden citerar vad andra skrivit och sagt.

Boken är en virvel av tankar och idéer som uppstår, då Nelson, i sitt kritiska, queera sammanhang börjar längta efter barn. Omgiven av ifrågasättande vänner som min egen, tänker jag. Hon vill ha ett barn i ett hem tillsammans med sin kärlek, den queera konstnären Harry Dodge.

Genom sin graviditet ansluter sig Nelson till en traditionell kvinnoroll. Till den kulturella fetisch som associerar femininitet med reproduktion. Men hur kommer det sig, frågar Nelson, att upplevelsen att känna ett annat liv i sig, som är så konstig och vild och omvälvande, samtidigt symboliserar den ultimata konformiteten och anpassningen? Är det bara ytterligare ett exempel på hur något som kopplas ihop med femininitet förminskas?

Boken skildrar hur de båda älskandes kroppar parallellt transformeras. Samtidigt som Nelson är gravid, förändras Harrys kropp genom testosteron och en bröstoperation. Hans kropp bryter inte bara mot cis-normen, utan också mot en skapligt etablerat berättelse om könskorrigering. Och texten är ett kärleksbrev, där Nelson visar den skeptiskt lagde Harry hur mycket möjligheter det finns att skapa ny verklighet, nya sätt att tänka, genom att använda språket och skriva.

Min vän och jag har i våra samtal alltid associerat familj med instängdhet. Med sociala gränser som oreflekterat kränks, ett sammanhang där människor försöker tvinga på varandra dåligt samvete och heterosexualitet kring tvångsmässigt runtrörda middagsgrytor. Och oftast behöver någon – en kvinna bjuder traditionen – slita ut sig för att det dysfunktionella systemet ska upprätthållas.

Vi har värdesatt att undvika, och att frigöra oss ifrån sådana familjesystem. Ett undvikande, som även om det gjorts för att fly homofobi, förstås också varit beroende av sina förutsättningar och privilegier. Att utgå från att man som avvikande ska kunna dra utan att se tillbaka, och sedan vara fri.

Nelson insisterar på betydelsen av att välja sina egna vägar bland olika påbjudna manuskript för hur man bör organisera sitt liv. Må de vara konservativa eller queera. Samtidigt är hon så starkt förankrad i omständigheterna. I en förståelse för de materiella förutsättningarna, i det avgörande i att tillhöra dem som har en sjukförsäkring. Och i en vilja att bli till med, och finnas till för, andra. Och det är den kombinationen som griper mig så starkt i Argonauterna. Nelsons idé om individuell frihet är aldrig sig själv nog.

Familjen kan ju också förstås som ett sammanhang där människor lämnar över sig till varandra. En plats där vardagligt omsorgsarbete kan uppvärderas till kärlekshandlingar.

Naturligtvis måste man inte ha barn, eller en kärleksrelation, för att upprätta något sådant. Men det kan vara ett sätt.

Nelson rör sig sömlöst mellan personligt liv och akademisk teori, och förhåller sig också till det dagspolitiska. Hon skriver att hon befinner sig vid en märklig punkt i historien. I en samtid där den amerikanska högern förtvivlas över hur HBT-personer löser upp traditionella institutioner som till exempel äktenskapet. Samtidigt som många queera HBT-personer känner förvivlan över att de inte har kommit längre med att göra just detta.

HBTQ-frågor kan uppenbarligen belysas från motstridiga fronter. Och Nelson påminner om att bara för att man blir diskriminerad betyder det inte att man är det minsta radikal.

Man kan faktiskt vara HBT och stockkonservativ.

Man kan leva ett liv där namnet på ens sexuella identitet är ett skällsord, och samtidigt sträva efter helt traditionella familjemönster.

Man kan leva ett liv där man är ständigt rädd för hatbrott, och samtidigt måna om ett starkt militärt försvar. Möjligen med regnbågsflaggor fästa på maskingevären, för att alla ska känna sig välkomna.

Man kan leva ett liv där man oroligt försöker läsa av reaktionerna på vem man är, på gatan, jobbet och vårdcentralen, och samtidigt vilja framstå som köpstark, för att höja sin egen status.

För något år sedan försökte Stockholm Pride knyta sponsorer till sig genom att på sin hemsida intyga:

Citat. "Att bekänna färg till kulturfestivalen Stockholm Pride innebär att man som företag får tillgång till ett av Sveriges mest glädjefyllda event och samtidigt träffa en köpstark målgrupp. Att stödja hbtq-rörelsen innebär dessutom att man som företag tar ställning för de värdegrunder som finns starkt kopplade till Stockholm Pride vilket har nytta både i kundrelationer samt internt inom bolaget." Slutcitat.

Ja, Stockholm Pride är en kommersiell aktör, och agerar därefter. Men organisationen arrangerar också den största manifestationen för HBTQ-rörelsen i Sverige. Och den säger att en HBTQ-person är köpstark. Och företag bör därför ta ställning för dens rättigheter. Hur det går med rättigheterna för den som inte har pengar förblir osagt.

Nelson höjer ett påminnelsens finger om att ifall vi som rörelse vill göra mer än att bara ta oss in och bli vinnare i förhärskande system har vi väldigt mycket kvar att göra. Om det är jag och min vän rörande överens.

 

Kristofer Folkhammar, författare och litteraturkritiker

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Östern bakom ögonlocken Igår kl 13:04(9:42 min)

I "Östern" tar den polske författaren Andrzej Stasiuk transsibiriska hela vägen till Kina för att försöka förstå den kommunistiska människan och sitt förflutna. Och kanske få syn på framtiden.

Egenintresset kan vara vår frälsning Ons 22 nov kl 13:04(10 min)

Hur lever man ett autentiskt liv? Sociologen Emma Engdahl om egenintresset som moralisk princip.

Jag raderar männen ur flickans telefon Tis 21 nov kl 13:04(11 min)

Är jag ett tomrum under lite tyg? Eller en människa? Jenny Teleman reflekterar över vad ett oönskat grepp om en liten flickas bröst egentligen betyder. Något som avgörs av de som står runtomkring. ‎

Öst och väst är ett kärlekspar Mån 20 nov kl 13:04(9:21 min)

Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar.

Flera spektakulära fynd tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Men vad visste de om varandra egentligen? Det funderar religionsvetaren Maths Bertell på.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".