Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
9:51 min
Politiskt våld i litteraturen: Allt handlar om oss
Fre 14 okt 2016 kl 13:04
Efter 11 septemberattackerna försökte flera amerikanska författare att fånga terrorismens väsen. Men resultatet blev berättelser om den amerikanske mannens vantrivsel i kulturen, menar Maria Küchen.

Terrordådet mot World Trade Center i New York elfte september 2001, gjorde avtryck i den amerikanska skönlitteraturen. Två av USA:s mer uppskattade berättare, John Updike och Don DeLillo, skrev till exempel romaner där de försökte gestalta jihadistiska terrorister. De misslyckades båda två, men på olika sätt.

I John Updikes "Terroristen" från 2006 skildras Ahmad, en fiktiv tonårspojke i New Jersey. Ahmad är född i USA och har vuxit upp med sin mamma Teresa, amerikanska med irländska rötter. Hans egyptiska pappa försvann ur bilden när han var liten. Religiös blev han i elvaårsåldern och det ligger förstås nära till hands att se den radikala imamen i hans moské som ett faderssubstitut.

Den skötsamme Ahmads längtan efter renhet, efter något större och sannare än konsumismen i ett samhälle han avskyr alltmer, utnyttjas av lokala jihadister för att fostra honom till självmordsbombare. Updike demoniserar inte Ahmad. Han framstår inte som ondsint eller ens våldsbenägen. På det hela taget ger "Terroristen" ett överrumplande sympatiskt porträtt av en ung brinnande människas längtan efter sammanhang och mening.

"Terroristen" skrevs i ett USA där jihadistiska självmordsbombare av de flesta betraktades - och betraktas - som inkarnationer av ren, rå, primitiv ondska. Updike strök inte dessa stämningar medhårs. Han ville nyansera. Det hedrar honom, men rent skönlitterärt har välviljan en baksida. Det förblir obegripligt varför Ahmad skulle vilja ta livet av inte bara sig själv, utan också av många andra, oskyldiga.

Kanske förmår Updike inte gestalta denna beredvillighet att dö och döda, eftersom han helt enkelt inte begriper sig på den. Hans bok framstår som ett verk av en rätt så hygglig människa, som i grund och botten tror de flesta om samma slags hygglighet, även om våra mänskliga brister förstås kan leda oss katastrofalt snett. Det är en sympatisk människosyn, men den hjälper inte en författare att blottlägga drivkrafterna bakom politisk och religiös terrorism. Terrorism har mindre individuella och mer komplicerade orsaker än enskilda personers mänskliga ofullkomlighet.

Don De Lillo kommer i sin roman Falling man närmare terrorismens väsen i sina porträtt av självmordspiloterna som flög in i World Trade Center. Glimtvis lyckas han spegla den våldsamma religiösa fanatikerns bild av vår värld och våra kroppar som något sekundärt, lågt, tillfälligt och ofullkomligt.

Människans fysiska tillvaro på jorden, skyskrapor och flygplan och annat vi bygger - varför inte utplåna det, om utplånandet banar väg för något bättre? Det ska ju ändå snart försvinna. Med den synen blir terror i Guds namn inte en handling i hat. Den religiöst motiverade terroristen avskyr inte dem han dödar. Han är likgiltig för dem. Han släcker flyktiga liv i en förgänglig värld för att nå ett högre, evigt mål.

DeLillos bilder av de enskilda självmordspiloterna i terrorattacken mot World Trade Center, blir dock plattare och tommare än Updikes bild av Ahmad. De framstår som klippdockor snarare än som karaktärer. Inte heller DeLillo faller för frestelsen att demonisera, och inte heller han tycks på djupet förstå jihadisternas beredvillighet att dö och döda. Därför förmår han inte beskriva dem annat än skissartat, som representanter för något främmande och obegripligt.

Updike misslyckas med att gestalta terrorismens väsen, DeLillo misslyckas med att gestalta terroristen som enskild människa av kött och blod. Kanske borde jag acceptera det. Kanske borde jag godta våldsam jihadism och annan terrorism som ett obegripligt ont. Men det gör jag inte. Terrorism är inte obegriplig bara för att den är frånstötande. Till de skönlitterära författarnas uppdrag hör dessutom att ställa oss läsare inför det obegripligt frånstötande och tvinga oss att se det sådant det är.

Våldsam jihadism, liksom alla annan politisk och religiös terrorism, kan definieras som driften att dö och döda för en förändring som anses tvingande nödvändig. Man ger sitt liv och tar andras liv för att bana väg för något föregivet bättre, sannare och högre än den rådande ordningen. Övertygelsen om våld som en rättfärdig och oundviklig väg kan komma inifrån eller pådyvlas utifrån, alla terrorister är inte kloner av varandra. Det går att förstå. Det går att gestalta.

Updikes och DeLillos välskrivna böcker hade kanske fungerat bättre som litterära speglingar av terror i Guds och renhetens namn, om författarna helt enkelt hade intresserat sig mer för terrorism. I själva verket reducerar de terrordåden i USA elfte september 2001, till tacksamt dramatisk fond för psykologiserande berättelser om den amerikanske mannen och hans existentiella vånda.

Både Falling Man och Terroristen handlar om mäns vantrivsel i kulturen och oförmåga till trofasthet. Huvudpersonen i Falling Man, den snart fyrtioårige Keith, överlever attacken mot World Trade Center i New York, men det är bara en av pusselbitarna i berättelsen om hans oförmåga att ankra i familjelivet. Attacken får honom att återvända till fru och barn, som han har lämnat, men snart inleder han ett förhållande med en annan överlevande och så småningom driver han återigen bort från förpliktelserna som relationer innebär.

"Falling man" handlar inte primärt om någon av dem som föll mot döden från World Trade Center elfte september, om självmordspiloterna som skymtar förbi i berättelsen, eller överhuvudtaget om terrorism. Boken handlar om Keith.

Och "Terroristen" handlar i överrumplande grad om Ahmads åldrande high school-lärare, Jack. Jack är frustrerad i sitt äktenskap och inleder därför ett förhållande med Ahmads mamma. Det förenklar knappast hans tillvaro, även om det förstås piggar upp en desillusionerad sextioåring att hitta en kvinna som ännu är hyfsat ung och snygg.

Vad är det för brinnande spår som terrorister och religiösa martyrer följer och varför hamnar de där? Det är inte den största frågan för Updike och deLillo, trots att de genomlyser den på ett sätt som är både litterärt skickligt och påläst. Updike har noga studerat Koranen. DeLillo är väl insatt i omständigheterna kring attacken 2001 mot World Trade Center. Deras reflektioner är inte ytliga eller ointressanta, men en annan fråga tycks mer central för dem än frågan om terrorns orsaker, medel och mål: Varför är den amerikanske mannens liv så tomt, trots att han har allt?

Exakt samma fråga ställer sig både Ahmad och elfte septembers självmordspiloter. Paradoxalt nog sammanfaller deras drift att kullkasta det amerikanska samhället, med Keiths och Jacks mer stillsamma vantrivsel i kulturen. Det politiska och religiösa våldet, dess globala orsaker och verkan, hamnar i skymundan. Inget i Terroristen eller Falling Man handlar i någon större utsträckning om de globala sammanhang, historiskt, religiöst och politiskt, som är terrorismens förutsättning. Allt handlar om oss. Om den västerländska medelklassens välnärda leda, som inga terrordåd kan rubba, i alla fall inte inom ramarna för dessa två romaner.


Maria Küchen, författare och litteraturkritiker

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Det måste inte löna sig att arbeta Kl 13:04(9:53 min)

Det talas mycket om basinkomst eller medborgarlön i dessa dagar. Och kanske måste hela begreppet "arbete" omdefinieras? Tänk bort lön och produktionskrav, föreslår Elin Grelsson Almestad.

Det talas mycket om basinkomst eller medborgarlön i dessa dagar. Och kanske måste hela begreppet "arbete" omdefinieras? Tänk bort lön och produktionskrav, föreslår Elin Grelsson Almestad.

I ensamhet på museet uppstår miraklet Tor 15 feb kl 13:04(10 min)

Svenskarna går mest på museum i EU. Och det låter väl bra? Fast kanske inte för den enskilde besökaren. Eller i alla fall inte för Mattias Berg, som söker en speciell kontakt med tingen från förr.

Svenskarna går mest på museum i EU. Och det låter väl bra? Fast kanske inte för den enskilde besökaren. Eller i alla fall inte för Mattias Berg, som söker en speciell kontakt med tingen från förr.

När döda och levande går sida vid sida Ons 14 feb kl 13:04(10 min)

Katarina Wikars faller genom ett maskhål i tiden och hittar tunnlar i skogen som leder till 1986, och lär av litteraturen att de döda bara blir synliga under speciella ljusförhållanden.

Katarina Wikars faller genom ett maskhål i tiden och hittar tunnlar i skogen som leder till 1986, och lär av litteraturen att de döda bara blir synliga under speciella ljusförhållanden.

Vad fan ska vi ha svordomar till? Tis 13 feb kl 13:04(12 min)

Översten Axel Gyllenkrok svor så han hamnade i krigsrätt. Men det egentliga syftet med svordomar tycks vara att föra folk samman. Fredrik Sjöberg dyker ner i invektivens förlovade land.

Översten Axel Gyllenkrok svor så han hamnade i krigsrätt. Men det egentliga syftet med svordomar tycks vara att föra folk samman. Fredrik Sjöberg dyker ner i invektivens förlovade land.

Den virala bluffen har en lång rasistisk historia Mån 12 feb kl 13:04(9:09 min)

Den offentliga bluffen handlar ofta om övertag. Om att utpeka andra som avvikande och udda. Mattias Hagberg utforskar fejknyheternas långa, mörka historia.

Den offentliga bluffen handlar ofta om övertag. Om att utpeka andra som avvikande och udda. Mattias Hagberg utforskar fejknyheternas långa, mörka historia.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".