Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Politiskt våld i litteraturen: Att spränga själva tiden
Ons 19 okt 2016 kl 13:04
"Anarkisten" av Joseph Conrad utkom 1907, men refererades flitigt efter dåden mot World Trade Center. Ändå var det som om nästan alla läste romanen fel, menar Patricia Lorenzoni.

På eftermiddagen den 15 februari 1894 sprängde en man sig själv i luften i Greenwich Park i London. Av allt att döma handlade det om ett misslyckat attentat, inte helt olikt det som skedde i Stockholms i december 2010. Den enda som strök med var attentatsmannen själv. I London 1894 var målet dock ingen shoppinggata. Istället tycks bomben ha varit ämnad för Greenwichobservatoriet och dess nollmeridian, den globala tidens centrum.

Varför observatoriet? 1800-talet var de exakta vetenskapernas tid. Naturhistoriska museer byggdes för att likna äldre tiders katedraler, det kungliga observatoriet i Greenwich var ett tempel inborrat i världens imaginära centrum. Just detta tar romanförfattaren Joseph Conrad fasta på, när han i boken Anarkisten från 1907 väver en berättelse utifrån bomben i Greenwich. En bok som tycktes kusligt aktuell efter elfte septemberattackerna 2001. Den blev redan dagarna efter attackerna ett av de i amerikansk media absolut mest refererade litterära verken.

Ändå var det som om nästan alla läste Conrad fel, eller inte hade läst honom alls. Låt oss återkomma till detta, men först hastigt återvända till den där februaridagen 1894, och till hur en ung man sprängde sig själv i bitar i en park.

Bombmannen var en fransman vid namn Martial Bourdin. Han frekventerade Club Autonomie, en mötesplats för exilanarkister från kontinenten. Trots att Bourdins identitet fastställdes, och trots att säkerhetspolisen redan tidigare hade infiltrerat Club Autonomie och därmed höll den under bevakning, lyckades man aldrig få något tillfredsställande motiv till själva bombningen.

Men, kanske vän av ordning säger, måste terrorhandlingar ha ett tillfredsställande motiv? Är inte själva syftet att slå blint och plötsligt, låta händelsen ingjuta osäkerhet och rädsla genom själva oförutsägbarheten? Är terrordåd ens något att försöka förstå?

Joseph Conrad gav sina egna svar. Den svenska titeln, Anarkisten, är egentligen missvisande. I original heter den The Secret Agent, "den hemliga agenten", vilket bättre speglar den fond av internationellt maktspel mot vilken attentatet i Greenwich tecknas. Mannen bakom bomben, en viss Mr Verloc, är en nyckelperson i Londons anarkistiska undre värld, men också både polisinformatör och agent för en icke namngiven utländsk makt. Bakom denna icke namngivna makts ambassad, skönjs tämligen lätt konturerna av Ryssland. Ambassadsekreteraren Mr Vladimir formulerar problemet: Britterna är alltför slapphänta med exilanarkister från kontinenten. Med ett rejält fyrverkeri och skulden lagd på anarkisterna, kan repressiva åtgärder pressas fram. Och vad kan vara bättre mål än observatoriet, symbol för den vetenskap som ersatt Gud som garant för sanning? "Anarkisten" i Conrads roman är alls ingen anarkist – Mr Verloc är en betald provokatör.

Bokens fiktiva anarkister är dessutom en sorglig skara, elakt karikerade kvasirevolutionärer vars politiska övertygelser i de flesta fall tycks helt underordnade individuella narcissistiska begär. Det enda undantaget, den godmodige Michaelis, skildras som förlamad av sin egen kroppshydda, oförmögen att göra så mycket mer än att bli omhändertagen av en förmögen beskyddarinna medan han skriver på en förvirrat idealistisk bok. Som Michaelis motpol finns "professorn", också kallad "den perfekte anarkisten". Han är sprängmedelsexperten som förkroppsligar fördomen om anarkismen som nihilistisk dyrkan av förstörelse. Professorns begär efter renhet tar formen av en dröm om den fulländade tändhatten. Bredvid denna tändhatt är allt annat perifert.

Dagen efter elfte septemberattackerna 2001 publicerade den konservativa tidskriften National Review en ledartext som drog en rät linje mellan attackerna mot tvillingtornen, Conrads skildring av Greenwichattentatet och, i ett vågat historiskt språng, barbarernas plundringar av Roms tempel. Texten förklarade: Våra nationella högsäten och totemsymboler ingjuter skräck och vrede hos dem i världen som känner sig förfördelade.

Vi har hört det upprepas i olika varianter: De spränger oss för att de hatar vår frihet.

Men Conrad var ute efter en helt annan dynamik. Hans demoniske Mr Vladimir känner sig knappast förfördelad, han är bara intresserad av att provocera fram maktens repression. Terrorn i Conrads roman orkestreras av en stat, inte av en revolutionär grupp.

Vi kan försöka oss på en annan analogi mellan Conrads Anarkisten och kriget mot terrorismen, en måhända lite långsökt men kanske likväl mer fruktbar sådan. Mr Vladimir ser Greenwichobservatoriet som en symbolisk materialisering av den vetenskapliga världsordningen. Genom att göra det till mål för en fejkad anarkistisk attack ska det bekräftas att vad anarkismen gör är att öppna portarna till kaos. Att spränga det kungliga observatoriet i Greenwich är som att spränga själva tiden.

När George Bush den yngre omedelbart efter elfte septemberattackerna förklarade krig mot terrorismen, gjorde han oändligheten till krigets centrala modus. Det var ett krig som inte erkände någon plats utanför de två läger som bestod av den så kallade "fria" världen och terroristerna. Ett krig som inte kunde ta slut med mindre än att den siste terroristen var utplånad. Och alla vet vi ju att vi aldrig kan veta riktigt säkert om det inte under nästa sten, i nästa grotta, i nästa skogsdunge finns en liten liten terrorcell kvar. Därför måste kriget också fortsätta evinnerligen.

Det Bush gjorde var att låsa världen kring en evig, och därför oföränderlig ordning, som ett annat slags attack på tiden än Greenwichbombarens. Sedan dess lever vi i en stelnad värld. Men på bägge sidor om terroristklassningens magiska gräns finns profitörerna, de som Bob Dylan besjöng i sin sång Masters of War, krigets herrar. Förlorarna är alla som råkar befinna sig där sprängladdningarna detonerar eller drönarbomberna fälls – i London, Paris eller Bryssel, men än oftare i Beirut, i Bagdad, i Kabul – och i Aleppo. Våldet är lika brutalt oberoende av vems krutet är. För att parafrasera talesättet om skillnaden mellan ett språk och en dialekt – den enda skillnaden mellan det legitima våldet och terrorism, är att det förra har en reguljär armé i ryggen.

Hade vi kunnat fråga Conrad om hur han själv såg på återaktualiseringen av hans bok, hade han kanske upprepat vad han sa redan 1920 när han skrev ett nytt förord till Anarkisten. Egentligen, hävdade Conrad, handlade romanen varken om anarkister, hemliga agenter eller internationell terrorism. Boken är, i grund och botten, Winnie Verlocs historia. Winnie Verloc är hustrun till den hemlige agent som utger sig för att vara anarkist och som bär det direkta ansvaret för bomben i Greenwich, inklusive för bombmannens död, Winnies bror. Winnie är den enda person i denna berättelse som ges ett trovärdigt porträtt tecknat utan ironi. Hon är också den enda att begå ett våld i sanning revolutionärt. När Winnie Verloc stöter kniven i sin make är det i närmast biblisk anda: hon skaffar bort från sig vad ont är.

Conrad ger henne bara ett ögonblicks frihet innan han åter låter henne bli offer för de män som omger henne. Men i detta skimrande ögonblick är Winnie Verloc den perfekta revolutionären. Hennes handlingar bryter sig ut ur den ordning enligt vilken såväl poliserna som de anarkistiska aktivisterna dansar. Här och bara här, skymtar i berättelsen hotet eller löftet om en radikal kullkastning av världen.

 

Patricia Lorenzoni, författare och idéhistoriker

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka – ja, ordet ”vinterkräksjuka” alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket.

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Journalisten Anna Thulin har läst nya böcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami.

Ishiguro har barnets blick på världen Ons 06 dec kl 13:04(11 min)

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus.

Litteraturen torkar våra tårar Tis 05 dec kl 13:04(8:05 min)

Alla människor behöver tröst någon gång i livet. Men får att få tröst, behövs det väl någon som ger den till en? Bibliotekarien Elisabeth Skog funderar på om litteraturen kan vara denna någon.

Är katastrofen en möjlighet? Mån 04 dec kl 13:04(8:25 min)

Vem ska man luta sig mot om katastrofen kommer? Tidigare var svaret kanske staten, men idag ska var och en vara preppare. Juristen Tormod Otter Johansen funderar på om det inte finns en tredje väg.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".