Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Ur led är tiden
Ons 26 okt 2016 kl 13:04
Går det att föreställa sig ett annat sätt att förstå tiden och de kausala samband som följer oss genom livet än början mitt och slut? Dan Jönsson läser tidsuppluckrande romaner.

Försök tänka er att vi människor skulle vara beskaffade på så sätt att vi bara kunde uppfatta utsträckning i två dimensioner. Med andra ord att vi skulle sakna djupseende; allt vi såg skulle vara som en platt tavla; allt vi uppfattade, inklusive våra egna kroppar, likaså. Vi skulle alltså inte förstå att det ena kunde befinna sig framför det andra, att saker och ting såg annorlunda ut från sidan, hade en baksida eller doldes av varandra; när vi rörde oss i det tredimensionella rummet skulle vi heller inte förstå det utan tro att – ja: att vi förflyttade oss i sidled antagligen, eller tvärtom att världen passerade i sidled omkring oss. Dessa förflyttningar och förvandlingar skulle vi behöva ett namn för. Vi skulle kanske kalla dem för djup. 

Försök alltså tänka er det, och försök sedan föreställa er vilken sorts romaner denna platta mänsklighet skulle producera. Antagligen skulle denna platta litteratur ha ”djupet” som sin strukturerande princip; det som gav den dynamik och mening skulle vara de där förskjutningarna som vid varje punkt i rummet bokstavligen förändrade världen, pekade bortom den – lite som hos den engelske författaren Edwin Abbott, som 1885 fantiserade om en sådan verklighet i sin fascinerande lilla roman ”Flatland”. Med andra ord, den platta litteraturen skulle förhålla sig till djupet på samma sätt som den djupa, det vill säga vår egen, förhåller sig till tiden. För oss är det nämligen omöjligt att tänka sig en roman utan kronologi, det är helt enkelt tiden som ger romanen mening genom att strukturera dess illusoriska värld i ett förlopp: från början till slut, från konflikt mot försoning. Att den kaotiska verkligheten sällan fungerar på det viset är en annan sak, och att den moderna romanen har försökt imitera detta kaos genom att bryta upp kronologin och stöka till det spelar ingen roll, för vi genomskådar ju det där. En uppbruten kronologi är också en kronologi. Det finns alltid en berättelse, en början och ett slut.

Men om nu romanförfattaren vill beskriva det meningslösa? Och då menar jag inte någon vag, existentiell tomhetskänsla utan den konkreta moraliska tomheten, som i förödelsen på marken i en bombad stad eller förintelsen i nazisternas gaskamrar – vad innebär det för kronologin? Går det att motverka romanens inbyggda försoningsmoral, förhindra att det smyger sig in en förljugen mening i det meningslösa? Det är förstås ingen slump att den moderna romanens uppbrutna och fragmentariska kronologi växte fram i skuggan av de båda världskrigen som ett svar på deras meningslöshet, men fragmenteringen i sig visade sig alltså inte tillräcklig i längden: tvärtom, läsarna vande sig, greppet blev norm. Problemet kvarstod. I inledningen till sin roman ”Slakthus 5” berättar den amerikanske författaren Kurt Vonnegut hur han i åratal försökte skriva om den allierade bombningen av Dresden i andra världskrigets slutskede, ett av historiens största enskilda krigsbrott. Vonnegut upplevde den själv som krigsfånge i ett skyddsrum, men hur han ska gestalta det som hände vet han inte. Han skriver och skriver, men berättelsen vägrar.

Den roman som efter mer än tjugo år ligger färdig och avslutad liknar inte mycket annat. Vonnegut inte bara bryter upp kronologin, han avskaffar den helt. Berättelsens antihjälte Billy Pilgrim, som tillsammans med författaren upplever förstörelsen av Dresden, har i ett obevakat ögonblick ”lösgjorts från tiden” och fått förmågan att hoppa fram och tillbaka i sitt liv. Under sin bröllopsnatt går han på toaletten och förflyttar sig till skyddsrummet i Dresden 1945, där han så småningom färdas vidare till en sjukhussäng där han vårdas efter en flygolycka – och så vidare. Sitt eget dödsögonblick har han upplevt många gånger, det är som ett lila brus. Kanske, men inte säkert, har hans förmåga att förflytta sig i tiden samband med att han en gång kidnappats av utomjordiska varelser. De har tagit honom till planeten Tralfamadore där han hålls inspärrad på zoo tillsammans med en jordisk kvinna. De har ett barn ihop.

Invånarna på Tralfamadore förklarar för Billy Pilgrim hur det egentligen fungerar med tiden. De är nämligen fyrdimensionella, det vill säga att de uppfattar tiden som en rumslig dimension där man kan röra sig i olika riktningar. Ögonblicken ligger uppradade som en avlägsen bergskedja och man betraktar dem på samma sätt, som oföränderliga naturformationer. En person som dör upphör alltså inte att finnas till; ögonblicken när hon är vid liv existerar ju fortfarande – och för tralfamadorianerna är döden därmed inte värd mer än ett stoiskt konstaterande: Så kan det gå.

Detta ”så kan det gå” blir också romanens omkväde, den torra axelryckningen inför alla ohyggligheter som utspelar sig. Och med denna metafysiska cynism lyckas Vonnegut på ett paradoxalt sätt utvinna en sorts försoning ur meningslösheten, utan att meningslösheten går förlorad. Man skulle kunna beskriva det som att han tar ett steg tillbaka och avslöjar plattheten, så att säga, i vår tidsuppfattning. Den blinda fläcken i vår världsbild. Försök ta tanken ett steg vidare: vad skulle hända om vi istället kunde uppleva tiden som ett förlopp i motsatt riktning? Som när Billy Pilgrim vid ett tillfälle ser en dokumentärfilm om kriget, först framlänges, sedan baklänges: hur bombplanen nu plötsligt blir maskiner som bygger upp istället för raserar. Husen på marken reser sig ur gruset, planen sluter sig om sina projektiler och går ner på marken efter väl förrättat värv.

Det finns förstås en följdfråga även till denna scen: går det att tänka sig en moral, ett begrepp om skuld och ansvar utan en idé om orsak och verkan? Den engelske författaren Martin Amis ställer den frågan på sin spets i sin roman ”Tidens pil”, där ett helt liv utspelar sig baklänges. Vi följer Tod Friendly, en pensionerad amerikansk läkare som när romanen börjar är gammal och trött, men undan för undan blir allt raskare. Hans enda bekymmer är de blodiga mardrömmarna som plågar honom – men som får sin förklaring när han halvvägs i berättelsen byter identitet, flyttar till Europa och under sitt nya namn Odilo Unverdorben börjar arbeta i Auschwitz. Som han förstår det deltar han i en stor, humanitär uppgift, att frambringa mänskliga varelser ur intet. Judarnas kroppar dras fram ur krematorieugnarna, får kläder, guldfyllningar i tänderna och väcks till liv i gaskamrarna. ”Hier ist kein warum”, säger Odilo med ett berömt citat av Primo Levi: ”Här finns inga frågor, inget varför. Vårt övernaturliga syfte? Att drömma fram en ras. Att skapa ett släkte ur väder och vind, ur blixt och dunder. Med gas, med elektricitet, med skit, med eld.”

”Här finns inget varför.” Hos Amis står Auschwitz som tecknet för en obegriplig värld. En i moralisk mening platt värld, skulle man kunna säga: precis som i Billy Pilgrims fyrdimensionella universum blir frågor om ansvar och skuld meningslösa när den fria viljan visar sig vara en illusion. Det som sker, det sker. Sedan är det klart att vi som läser genomskådar även denna platthet – det går ju inte att läsa romaner på det sättet, de strider mot romankonstens natur. Helt sant, men det säger någonting om vår civilisation att vi tycks leva i en tid som tvingar fram dem.

 

Dan Jönsson, författare och kritiker

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Bara i poesin fann Forough Farrokhzad verklig... Kl 13:04(10 min)

Hennes frispråkiga dikter bröt med alla litterära och sociala konventioner. Marjaneh Bakhtiari reflekterar över den iranska poeten och filmaren Forough Farrokhzads poesi, liv och död.

Hennes frispråkiga dikter bröt med alla litterära och sociala konventioner. Marjaneh Bakhtiari reflekterar över den iranska poeten och filmaren Forough Farrokhzads poesi, liv och död.

Låt världen bli större – med fler länder Igår kl 13:04(11 min)

Länder uppstår och försvinner. Men även efteråt kan man ibland förnimma deras närvaro. Per J Andersson reser till ingenstansländer och får en vision av en kosmopolitisk framtid.

Länder uppstår och försvinner. Men även efteråt kan man ibland förnimma deras närvaro. Per J Andersson reser till ingenstansländer och får en vision av en kosmopolitisk framtid.

Celibat som feministisk strategi Mån 15 jan kl 13:04(10 min)

Ett liv utan män innebär tid att blicka inåt. Författaren Tone Schunnesson vill trots motstridiga känslor slå ett slag för avhållsamheten.

Ett liv utan män innebär tid att blicka inåt. Författaren Tone Schunnesson vill trots motstridiga känslor slå ett slag för avhållsamheten.

Försvarsmekanismer 4: Förnekare är vi allihopa Tor 11 jan kl 13:04(11 min)

Den som skyddslöst tog in världens plågor skulle överväldigas av ångest. Därför är försvarsmekanismen förnekande nödvändig. Men den är också både korkad och farlig, konstaterar Ulf Karl Olov Nilsson.

Den som skyddslöst tog in världens plågor skulle överväldigas av ångest. Därför är försvarsmekanismen förnekande nödvändig. Men den är också både korkad och farlig, konstaterar Ulf Karl Olov Nilsson.

Försvarsmekanismer 3: Är andras brister egentligen... Ons 10 jan kl 13:04(10 min)

Att sortera sopor kan vara svårt, men att sortera vårt inre är ännu svårare. Teresa Tönisberg funderar på vad vi ska göra med alla känslor som projiceras på andra och på hennes hemstad Malmö.

Att sortera sopor kan vara svårt, men att sortera vårt inre är ännu svårare. Teresa Tönisberg funderar på vad vi ska göra med alla känslor som projiceras på andra och på hennes hemstad Malmö.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".