Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Modets smutsiga baksida
Mån 31 okt 2016 kl 13:04
Litteraturkritiken Annina Rabe har läst två nyutkomna böcker som tittar närmare på våra kläder. En praktisk handbok som ger råd och tips - och en reportagebok om textilindustrins mörka hjärta.

I den värld där jag växte upp på 1970-talet var mode ett skällsord. ”Man måste faktiskt inte köpa dyra modekläder” löd våra föräldrars budskap när de hävdade med bestämdhet att lågprisjeansen från dåvarande tids billighetsvaruhus Epa var minst lika snygga och ett mycket bättre val än de dubbelt så dyra jeansen från Gul&Blå eller Puss&Kram. Och när jeansen blev för korta eftersom vi växte rätt snabbt i den åldern, sydde de händiga föräldrarna på en bård längst ner med något färgglatt mönster som förlängde byxornas livstid med ytterligare några månader.

De som var hippa i klassen hade naturligtvis inte byxor med påsydda bårder nedtill. På något underligt sätt hade de dessutom lyckats få sina föräldrar att gå med på att betala de där dyra modejeansen i stället för Epa-byxorna. För oss andra blev de så kallade modekläderna något hett åtråvärt att drömma om, i många fall helt ouppnåeligt. Jag minns fortfarande den enorma lycka jag kände när jag äntligen fick min mammas tillåtelse och pengar att köpa ett par Gul&Blåjeans för. Det kändes som om jag fick inträdesbiljetten till ett helt nytt liv.

På den tiden fanns inga lågpriskläder som ens var i närheten av att vara mode. H&M hette Hennes & Mauritz och hade uteslutande tant- och farbrorkläder. Det fanns inget Monki, inget Zara, inget Gina Tricot. Tonårsmodet lär ha uppfunnits på 1950-talet, men på 1970-talet var det fortfarande svårt att hitta moderna kläder till priser som passade en ungdoms ekonomi. När mitt eget modeintresse var som mest intensivt under 1980-talet löste jag det som så många andra modeintresserade med att sy själv eller köpa second hand. På den tiden fanns det betydligt roligare saker i second handbutikerna än det gör idag, när större delen av utbudet består av gamla H&M-kläder från förrförra säsongen. Jag läste exklusiva modemagasin och drömde om den där ouppnåeliga, obegripligt glamorösa världen, fast jag visste att den inte var på riktigt. Eller kanske just för att jag visste att den inte var det.

Under 1970-talet nådde textilkrisen i Sverige sin kulmen och tekoindustrin föll som ett korthus. Ett av skälen till krisen var att fler och fler textilfabriker med lågavlönad och skamligt utnyttjad arbetskraft etablerades i världens fattiga länder. Det i kombination med ökad globalisering gjorde det lättare att snabbt producera lågpriskläder med så kallad hög modegrad, det vill säga kläder som snabbt imiterar de trendsättande märkena. Resultatet blev ett okontrollerbart växande klädberg, en klädindustri som cyniskt utnyttjar människor i världens fattigaste länder och ett på senare år alltmer gnagande västerländskt dåligt samvete. Ingen västerlänning idag som inte levt under en sten är omedveten om att dagens konsumtion och livsstil håller på att tära sönder jordens resurser. Vi vet att kläder från lågpriskedjor (och en hel del märkeskläder också) är tillkomna under orimliga arbetsförhållanden och fullpepprade med giftiga kemikalier. Vi vet också – åtminstone i teorin – att hög klädkonsumtion inte leder till ökad lycka.

Ändå fortsätter vi att handla som aldrig förr. I Sverige handlar vi kläder och skor för uppskattningsvis 80 miljarder kronor per år. Omräknat till vikt blir det ungefär 130.000 ton och 13 kilo per person och år. Av dessa 13 kilo slänger vi dessutom 8 kilo rakt ner i soporna. Det här kan man läsa i den nyutkomna boken ”Slow Fashion – din guide till smart och hållbart mode” av Jennie Johansson och Johanna Nilsson. Den är en lättillgänglig ingång till vad som är fel med dagens klädindustri och en guide till hur man lever sitt klädliv mer hållbart. Det mesta har vi hört förut: Handla second hand. Laga i stället för att köpa nytt. Sy själv. Strunta i trender och var dig själv. Handla bara kläder av god kvalitet, dvs undvik billigt skräp. Byt och låna kläder av varandra i stället för att köpa nytt. Vårda de kläder du har med omsorg så håller de längre. Och så vidare. Det är sympatiskt och behjärtansvärt och kliniskt glamourbefriat. Säkert bra för de redan frälsta, men det är tveksamt om något inbitet modeoffer (så kallades de mest modemedvetna i min barndom) kommer att väckas eller låta sig omvändas av en bok som den här.

Inte heller tror jag tyvärr att någon icke redan engagerad kommer att väckas av Gunilla Anders välskrivna reportagebok ”Den lilla svarta”, hur smutsiga detaljer om klädindustrin den än avslöjar. Ander reser till indiska Tirupur, även kallat the T-shirt capital. Här produceras 90 procent av Indiens bomullstrikåexport. Det är en riktig resa till mörkrets hjärta, där billig, ofta underårig arbetskraft är handelsvara och där gifter forsar ut och förstör miljön för de som redan befinner sig på botten. Gunilla Ander avslöjar också det många av oss redan anat; att företagens käcka reklamslogans om miljövänligt och humant producerade kläder i många fall bara är tomma ord.

För klädföretagen är förstås långt ifrån omedvetna om det västerländska dåliga samvetet. På senare år har i princip varje klädkedja känt sig nödgad att presentera ekovänliga kollektioner, anpassa sin reklam efter utgångspunkten att människor vill fortsätta konsumera obehindrat, men ändå känna sig snälla och medvetna när de gör det. Flera av de stora modehusen har i sin tur hamnat i en identitetskris: om ens varumärke hittills har bestått i att leverera skamlös lyx till jätterika människor och det plötsligt är fruktansvärt omodernt med både lyxkonsumtion och rikedom är ju krisen ett faktum. Mode och världssamvete går helt enkelt inte ihop särskilt bra. Hur tokigt det kan bli visade till exempel Karl Lagerfeld för Chanel för några år sedan när han i stället för vanlig catwalkvisning lät modellerna gå i ett iscensatt demonstrationståg med plakat som visade feministiska budskap och vikten av att vara sig själv. Var det ren cynism eller fanns det något allvar i det? Få med kännedom om modevärlden trodde nog på något annat än det första alternativet.

För vi må leva i snällismens och det dåliga samvetets tidevarv, men modevärlden är inte god och kommer aldrig att bli. Medan reklamhyckleriet pågår om en mer human och miljövänlig klädproduktion, ett mer politiskt medvetet mode, fortsätter alla de vidrigheter som Gunilla Ander rapporterar om i sin bok som om mycket lite hade hänt. Och de flesta av oss så kallade medvetna konsumenter tar av och på oss skygglapparna lite som det passar. Och hur mycket jag än uppskattar den optimism och kämparglöd som boken Slow Fashion utstrålar, så kan jag ändå inte komma från att den har utelämnat något av det som är modets essens. Ett slags skamlöshet, en dekadens, något kittlande och förbjudet. Det här försvarar förstås inga av klädindustrins orättvisor, men det är en grundläggande del av det som gör mode till just mode. Utan det blir liksom ingenting kvar. Det känns som när min mamma försökte övertyga mig om att den ditsydda bården längst ner på Epabyxorna faktiskt var minst lika snygg som de där hett åtrådda och alldeles för tajta Puss&Kramjeansen.

 

Annina Rabe, litteraturkritiker

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
OBS
Igår kl 13:04(11 min)
OBS
Tis 22 aug kl 13:04(11 min)
OBS
Mån 21 aug kl 13:04(11 min)
OBS
Tor 17 aug kl 13:04(9:40 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".