Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
En dramatiker som skrev febrig totalteater
Ons 02 nov 2016 kl 13:04
Han var bildkonstnär, filmare och författare. Men det var som dramatiker Peter Weiss fick sitt stora genombrott, med Mordet på Marat.

En dag 1977 står jag i en telefonkiosk i Gamla Stan och ringer till Peter Weiss. Jag är 29 år och har rest upp från Göteborg där jag håller på med en avhandling om Peter Weiss teaterstycke Mordet på Marat.

Han svarar och jag hör hans röst med den mycket lätta tyska brytningen. Jag är full av vördnad och nervositet. Peter Weiss svarar sen vänligt på mina frågor, men han är väldigt trött. Hans hustru Gunilla Palmstierna är på sjukhus för en ögonoperation och han är ensam med deras dotter, sladdbarnet Nadja. Hon är fem år och säger efter stund: ”jag vill att den farbrorn ska gå hem.” Det är jag som är den tråkiga farbrorn.

Vid den här tiden hade Peter Weiss stora romantrilogi Motståndets estetik inte publicerats ännu i sin helhet. Det var som dramatiker Peter Weiss nu var känd, även om hans första prosaböcker på tyska hade väckt en del uppmärksamhet. 1964 hade Mordet på Marat sin urpremiär i Berlin. Exilförfattaren och konstnären som i Sverige betraktats med ett litet svalt överseende, ”en främmande fågel” som det stod i konstrecensionerna, han blev nästan över en natt ett världsnamn.

Till det bidrog också att brittiske regissören Peter Brook gjorde en mycket omtalad och banbrytande iscensättning i London, en föreställning som också gick upp på Broadway. Och den unga kritikerstjärnan Susan Sontag skrev att den var en lyckad sammansmältning av två viktiga tendenser i den nya teatern, Brechts politiska teater och den franske visionären Artauds tankar om grymhetens teater.

Brooks uppsättning var också för sin tid sexuellt utmanande och chockerande. Det är lätt att glömma nu, när bilden av Weiss ibland förvandlats till ett torrt, socialistiskt monument med stränga glasögon.

Nästa gång jag träffade Peter Weiss om jag minns rätt, var det i en radiostudio några år senare , programmet hette Spektakel och bland annat skulle vi tala om Ett drömspel som gjordes av den fria gruppen Teater nio i Stockholm, hela långa texten utan kortningar. Peter Weiss sympatiserade med avantgardet och gillade det dödsföraktande projektet. Han hade en gång skrivit en artikel om Strindberg: Mot normalitetens lagar. En av hans målningar från 30-talet heter förresten Den stora världsteatern.

Det är klart att en konstnär med såna ideal kom att skriva Mordet på Marat - ett stort anlagt världshistoriskt drama, som utspelas på ett sinnessjukhus. Patienterna på Charenton utanför Paris uppför en pjäs om en händelse under franska revolutionen. Charlotte Corday mördade revolutionären Marat, där han satt i sitt badkar. Markis de Sade, han som gett namn åt begreppet sadism, var också inspärrad på Charenton, han har skrivit pjäsen i pjäsen och spelar med. Patienterna säger med möda sina repliker eller har plötsliga utbrott av vrede och vansinne. Kärnan i pjäsen är en diskussion. Sade menar att upproret är meningslöst, det leder bara till nya blodbad, revolutionen äter sina barn som det heter i en annan tysk revolutionspjäs Büchners Dantons död. Marat protesterar, manar till kamp.

Varför fick denna pjäs en sån genomslagskraft i mitten av 60-talet?

Ja, det kanske blir tydligt om man jämför med en annan populär pjäs som många känner till och som skrevs vid samma tid. Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf. Den utspelas i det konventionella vardagsrummet med soffa och drinkar, psykogisk realism, fyra lätt igenkännliga människor i fräna dialoger.

Mordet på Marat var i stället febrig totalteater. Texten lånade sig till våldsam och galen utlevelse, den kunde frigöra regissörers och skådespelares fantasi. Det var fysisk rörelse, ljud, musik, blod och vatten.

Och tematiken i pjäsen fann en resonans i själva tidsandan. Patienternas vrede och uppror förebådade vad som skulle hända på Berlins och Paris gator under studentdemonstrationerna 1968.

I Sverige kom Mordet på Marat först upp på Dramaten, Erland Josephson spelade Sade och Bengt Ekeroth, han som hade varit Döden i Bergmans Det sjunde inseglet, han spelade den brinnande revolutionären Marat. Sen spelades pjäsen både på Malmö Stadsteater och på Göteborgs Stadsteater. Många har vittnat om vilken avgörande upplevelse Dramatenföreställningen var. En litteraturkritiker berättade en gång för mig att han gick direkt hem och började läsa Marx.

Under åren som följde skulle Weiss bli alltmer tydligt vänsterpolitisk; det verkade som om han nu höll mer på Marat än på Sade. När pjäsen sattes upp i det kommunistiska Östtyskland framställdes Marats ståndpunkt som den riktiga, den som pekar framåt. Men pjäsens styrka är naturligtvis ambivalensen och mångtydigheten. Det har gjort att den levt vidare och spelas i nya tolkningar.

Det är en historisk pjäs, men den var samtidigt en alldeles aktuell debattpjäs. Motsättningen mellan Marat och Sade handlade också om två olika författare syn på världen. Marat vill gripa in, det skrivna är ett verktyg för att förändra världen. Sade menar att man kan bara berätta om sin egen subjektiva upplevelse av världen, det skrivna är en vittnesbörd om den smärta och vanmakt konstnären känner inför en kaotisk värld. Klassisk modernism om man så vill. Det är två konstnärliga hållningar som kolliderar och detta låg precis rätt i tiden. Författare som Sara Lidman, Jan Myrdal, P O Enquist, Göran Palm lämnade ett tag den regelrätta skönlitteraturen för rapportböcker och politisk dokumentarism. Detsamma gjorde Peter Weiss. Den första pjäsen efter Mordet på Marat blev den dokumentära Rannsakningen som byggde på Auschwitzrättegången, där nazismens bödlar ställdes till svar för sina brott, ett avskalat och strängt oratorium utan teatrala excesser.

Peter Weiss skrev för en tid då teatern stod i centrum för den konstnärliga debatten. Det gör den kanske inte längre på samma sätt. Och det är få dramatiker i dag som tänker sig att skriva det stora historiska idédramat med många roller. Men jag vill ändå mena att arvet från den här tiden fortfarande är levande, när teatern diskuteras. Fortfarande finns resterna av ett både moraliskt och politiskt krav på att teatern ska behandla samtidens stora frågor.

Och den lilla femåriga flickan som jag berättade om i början, hon som ville att farbrorn skulle gå hem, den där gången i mitten på 70-talet, har blivit skådespelerskan och regissören Nadja Weiss. Hon blev min arbetskamrat när jag började arbeta på Dramaten som dramaturg. Hon har hunnit spela Corday i Mordet på Marat och i november sätter hon upp sin fars drama Rannsakningen, den dokumentära pjäsen om mordet på Europas judar. Den skrevs 1965, för mer än ett halvt sekel sen. Men nu i populismens och högerextremismens tid är den mer aktuell än nånsin.

 

Sven Hugo Persson, dramaturg och kulturjournalist

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS

Är jag ett tomrum under lite tyg? Eller en människa? Jenny Teleman reflekterar över vad ett oönskat grepp om en liten flickas bröst egentligen betyder. Något som avgörs av de som står runtomkring. ‎

Öst och väst är ett kärlekspar Igår kl 13:04(9:21 min)

Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar.

Flera spektakulära fynd tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Men vad visste de om varandra egentligen? Det funderar religionsvetaren Maths Bertell på.

Mår jorden verkligen bra av att ägas? Ons 15 nov kl 13:04(9:25 min)

"När vi ges individuellt ägande berövas vi samtidigt något som har med skönhet och njutning att göra". Författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén om förhållandet till skog och mark.

Religiösa konstnärer reparerar världen Tis 14 nov kl 13:04(9:15 min)

Lider samtidskonsten av beröringsskräck när det gäller religion? Mårten Arndtzén åker till Israel och ser religiösa konstnärer bidra med perspektiv som en sekulär konstvärld riskerar att missa.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".