Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Folket - en politisk konstruktion
Tor 03 nov 2016 kl 13:04
Få politiker vill självmant kalla sig populister. Ändå tycks den politiska populismen växa. Lars Hermansson utreder ett gäckande begrepp som kan användas av både högern och vänstern.

”Folk är ena arslen”, säger Estragon i Becketts I väntan på Godot, eller som repliken lyder i original, ”People are bloody ignorant apes”. Jag tänker ibland på den repliken när jag tänker på demokrati - den representativa demokratin med dess uppdelning mellan folkets representanter å ena sidan och folket självt, den facebookande massan, å den andra. Fast Estragons replik uttrycker väl den marginaliserade särlingens beröringskräck för varje slags människa, snarare än politikerns eller den intellektuelles för så kallat vanligt folk. För det finns en sådan beröringsskräck menar den franske filosofen Jacques Ranciere i flera av sina böcker. Och i en artikelserie om populism i den franska dagstidningen Liberation för några år sedan, menar han att ordet populisms negativa konnotationer har sin grund i denna rädsla för det spöke som kallas ”folket.” I Frankrike uppstod rädslan i slutet av 1800-talet, menar Ranciere, hos tänkare som Hippolyte Taine och Gustave Le Bon som en reaktion på Pariskommunen.

Man kan tycka att Ranciere är en smula frankocentrisk och ägnar mycket energi åt att försvara något han inte ens tror existerar, nämligen folket, men föreställningen om ”folk” som obildade och prisgivna åt sluga populister existerar, och det är den föreställningen han vill göra oss av med. Det vill också den australiensiska statsvetaren Benjamin Moffit i sin nyutkomna bok The global rise of Populism, en grundlig genomgång av forskningsläget kring denna gäckande term. För trots att ingen politiker vill kalla sig populist, är det få som kan gå igenom en politisk karriär nu för tiden utan att då och då bli beskylld för åtminstone en populistisk retorik eller populistisk argumentation. Så var det inte för säg trettio år sedan. Eller ens tio. Moffit berättar att första gången p-ordet användes förklenande var i början av 1960-talet när en amerikansk sociolog skulle beskriva McCarthy-eran.

Det sociologen syftade på var förstås en politisk demagogi med avsikt att piska upp en hatisk vi-mot-dom-stämning i samhället. En ingrediens som fortfarande är vanlig i många definitioner av ordet populism. Liksom det Moffit kallar ”bad manners”, ett strategiskt dåligt uppförande med syfte att avvika från proffspolitikerns återhållna uppförandekodex. Här ingår sådant som ett mustigt språk, grova sexuella skämt, och en avvikande klädstil - á la excentrisk snobb som Geert Wilders, eller avspänt folklig i träningsoverall och mysbyxor, en stil som såväl Hugo Chavez som Berlusconi ofta valde. Den populistiska stilen tycks inte lämpad för kvinnor, av de 28 populister Moffit tar upp i sin bok, bland dem för övrigt Bert Karlsson, är bara två kvinnor. Den klassiska populistens bufflighet går helt enkelt inte att förena med ett traditionellt kvinnlig beteendemönster, och populisten vill gärna bevara traditionella beteendemönster, i alla fall i den mån de kan anses vara folkligt förankrade.  

Moffit menar att det som gör vår samtid så populistiskt benägen är politikens symbios med massmedia. Den politiska arenan framför andra det senaste halvseklet har ju varit massmedia, och den massmediala logiken passar som hand i handske på populistisk politik, menar Moffit, eftersom bägge bygger på – och här följer en uppräkning av några utmärkande egenskaper: Förenkling, polarisering, intensifiering, personfixering, bildmässighet, och ett odlande av stereotyper. Moffit citerar här den svenske professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Jesper Strömbäck, som förstås inte är ensam om att betrakta dessa egenskaper som utmärkande för dagens massmedia. Visst finns det fortfarande ett litet utrymme för nyansering, komplexitet, mångstämmighet, textualitet osv, men knappast i medier som kan kallas opinionsbildande. Och den uppsjö av digitala plattformar som tillkommit de senaste femton åren har inte inneburit någon kvalitativ skillnad, menar Moffit. Snarare har förenklingen tilltagit – tänk Twitter – liksom polariseringen – tänk näthatet – liksom bildmässigheten – tänk Instagram osv. Populismen tycks vara här för att stanna.

Men det där folket då, som populismen sägs adressera. Vilka är dom, eller vi? Moffit är inne på samma spår som Jacques Ranciere, nämligen att folket är en projektion av populismen i fråga, en projektion som sedan ett större eller mindre antal individer kan identifiera sig med. Och därmed utgöra ”folket”, inte bara för sig själva, utan också i ögonen på dem som inte röstar på detta parti, vilket kan vara nästan hela befolkningen, eller i Sverige idag omkring 80 %, om nu SD kan sägas vara vårt populistiska parti. Vad populismen gör, menar Moffit och de forskare han hänvisar till, är att lägga beslag på ordet folk, och ge det ett innehåll. Så att vi andra, som inte lockas av populistiska budskap, måste tänka på oss själva som väsensskilda från de där som är så viktiga i nästan alla länders konstitutioner. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” heter det ju i regeringsformen. När en stor majoritet av befolkningen känner en viss avsmak för ordet folk, ja då kanske demokratin är i fara.

När Jacques Ranciere definierar ordet populism i sin artikel i Liberation tar han fasta på de klassiska ingredienserna: en föregivet folklig ledarstil, en distinktion mellan en korrumperad elit och ett hederligt folk, samt en politik som stimulerar till främlingsfientlighet och nationalism. Med denna definition reserverar Ranciere ordet populism för partier på den extrema högerkanten, antagligen för att han själv som gammal marxist har svårt att förlika sig med att rörelser som Podemos i Spanien och Syriza i Grekland ska behöva klumpas ihop verbalt med fascister och nazister, när ingenting förenar dem politiskt. Frågan är om Podemos och t. ex Jobbik i Ungern har någonting gemensamt, ens om man granskar deras retorik och politiska stil. Ordet populism har ju blivit något av en slasktratt för mainstream-politiker och journalister där de kan placera allt som de inte vet hur ska bemöta.

En annorlunda strategi än Rancieres intar den belgiska filosofen Chantal Mouffe. I en artikel i nättidskriften The Conversation i våras, skriver hon ”Istället för att skjuta ifrån oss ordet populism, bör vi återerövra det”. Demokratin behöver sitt demos, alltså sitt folk, menar Mouffe. Detta folk är alltid en politisk konstruktion, och varje politisk rörelse värd namnet borde slåss om att få vara med och konstruera det. Den kampen har de etablerade politiska partierna i de etablerade demokratierna i väst inte ägnat sig åt på mycket länge. Och därmed lämnat fältet fritt åt högerextrema partier och rörelser. Vad som nu behövs är en passionerad och stark vänsterpopulism, menar Chantal Mouffe, en som kan samla de många utomparlamentariska vänsterrörelserna i ett politiskt parti, gärna på europeisk nivå. Ett vi behöver alltid ett dom för att bli till, fortsätter Chantal Mouffe, högerpopulismen har sitt i invandrarna, vänsterpopulismen måste utse nyliberalismen till sitt dom. För det är nyliberalismens totala hegemoni i så gott som hela världen de senaste trettio åren som är orsaken till så väl postpolitisk trötthet som högerpopulism, menar Mouffe. - Vi är de 99 procenten, sade occupy-rörelsen, det räcker med 50, 1 för att få absolut majoritet i ett parlament.

 

Lars Hermansson, författare och kritiker

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS

Hur lever man ett autentiskt liv? Sociologen Emma Engdahl om egenintresset som moralisk princip.

Jag raderar männen ur flickans telefon Tis 21 nov kl 13:04(11 min)

Är jag ett tomrum under lite tyg? Eller en människa? Jenny Teleman reflekterar över vad ett oönskat grepp om en liten flickas bröst egentligen betyder. Något som avgörs av de som står runtomkring. ‎

Öst och väst är ett kärlekspar Mån 20 nov kl 13:04(9:21 min)

Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar.

Flera spektakulära fynd tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Men vad visste de om varandra egentligen? Det funderar religionsvetaren Maths Bertell på.

Mår jorden verkligen bra av att ägas? Ons 15 nov kl 13:04(9:25 min)

"När vi ges individuellt ägande berövas vi samtidigt något som har med skönhet och njutning att göra". Författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén om förhållandet till skog och mark.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".