Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Museerna och politiken
Fre 04 nov 2016 kl 13:04
Debatten om huruvida museerna är politiska eller inte borde istället handla om på vilket sätt de är politiska. Det menar kulturjournalisten Malin Krutmeijer.

Förra veckan var jag på ett så kallat dialogmöte om planerna på ett demokrati- och migrationsmuseum i Malmö. Folk från stans föreningsliv och kulturliv satt i grupper och diskuterade museets förutsättningar. Kulturförvaltningen har hållit flera sådana möten för att sondera terrängen och, som det heter, förankra museet i civilsamhället.

Och jag kan meddela att där har sagts en del som skulle kunna få det att spritta till i de senaste veckornas debatt om museer, politisk styrning och normkritik.

Mötesdeltagarna tycker till exempel att museet ska ”belysa de positiva erfarenheterna av migration”. De anser att normkritik och intersektionell analys ska vara en del museets värdegrund, och att representation är centralt att när man anställer personal.

Det är just sådant här som har kritiserats i debatten, där många har menat att museerna just nu genomlider en politisering.

Det började med att journalisten och författaren Ola Wong i Svenska Dagbladet rasade mot en liten rapport där Världskulturmuseerna ville ”tydliggöra världskulturmålen”. I rapporten, författad av museernas överintendent Ann Follin, hittade han formuleringar om att ”vilja bidra till en bättre framtid”. I museernas internkommunikation fann han idéer om att ”släppa tolkningsföreträdet” och ”ta av magistermössan”.

Det här såg Wong och många med honom som tecken på faktaförakt. Man menade att den politiska makten har styrt Världskulturmuseerna in i en destruktiv härva av postkolonialt tänkande och ”en kvävande norm av normkritik”.

Givetvis blev jag nyfiken på Världskulturmuseernas rapport. Så jag läste den, och jag hittar ingenting där som jag inte känner igen sedan 20-25 år, från tiden när jag läste på universitetet och började ta del av samhällsdebatten på mer seriöst sätt.

”Människors liv har genom historien blivit allt mer sammanflätade och ömsesidigt beroende”, står där till exempel, och detta ska då speglas på museerna. Formuleringen anknyter, lite luddigt men ändå, till olika globaliseringsteorier. En grundidé är att alla numera är indragna i samma övergripande ekonomiska system, och att detta påverkar oss kulturellt och socialt. Det här är förstås komplext, men inget nytt eller kontroversiellt.

Utan att känna till sammanhanget för uttalandet om att ”släppa tolkningsföreträdet”, vill jag ändå säga att det inte heller måste vara så anmärkningsvärt. Det kan till exempel ifrågasätta en gammal etnografisk eller antropologisk utgångspunkt att vita européer är bäst skickade att beskriva alla andra människor, utan att ens behöva diskutera beskrivningen med dem.

Olika forskningsfält har försökt göra upp med den utgångspunkten. Det finns en seriös diskussion om hur man kan och bör gå tillväga när man analyserar och beskriver andra människor. Detta bland annat för att man sett hur vetenskapen alltför enkelt lånar sig till andra intressen. Ett klassiskt exempel är hur socialdarwinistiska idéer kunde rättfärdiga att européer överordnade sig och exploaterade andra folk under kolonialismen. De andra befann sig i ett lägre utvecklingsstadium, ansåg man.

Den som har problem med att Världskulturmuseernas rapport föreslår en omformulering från ”om omvärlden” till ”med världen” hakar upp sig på ett nödvändigt perspektivskifte. Man vill väl helt enkelt beakta den globala utvecklingen och på ett lite fluffigt sätt förstärka ett avstånd från en gammal etnografisk utgångspunkt. Rimligt, från museer med en lång historia och samlingar med föremål som i vissa fall hämtats från befolkningar i tider då deras liv präglades av kolonialismens förtryck.

Om det är politiskt att förhålla sig till detta, så var det också politiskt att köpa eller stjäla och ställa ut dessa föremål. Det skedde i alla fall under speciella ideologiska omständigheter. Det gjordes med ett syfte knutet till sin tid. Det betyder inte att det saknas kalla fakta att redovisa om dessa föremål, men föremålen berättar ju också på olika sätt om människorna som tillverkat och använt dem.

Låt mig ta ett extremt exempel på hur det kan bli när den gamla etnografiska utgångspunkten är intakt. En gång besökte jag ett etnografiskt museum i Italien. Det såg ut att ha stått orört sedan kanske 1930-talet. Människoskallar från olika århundraden samsades med keramik, mumier och små fotografier av stamfolk som dansade, allt flankerat av korthuggna texter på små skyltar. Det var ett slags kabinett klätt i ålderdomlig vetenskaplig jargong.

Få skulle betrakta presentationen som ”objektiv” idag.

Man hade kunnat ställa ut hela museet som ett museum över sig självt, över sin tids och sin plats idévärld.

Även om det som presenteras på en samtida museiutställning i sig gäller för korrekt och belagt med dagens kunskap, så utgör varje utställning alltid ett urval. När jag besökte Deutsches Historisches Museum, Museet för tysk historia, i Berlin för några år sedan blev jag lite förbluffad över den nya, fasta utställningen. Den tyska historien skildrades genom idel kungar, präster och krigare av olika slag. Det är förstås ett sätt att berätta ett lands historia, men medge att det är ett perspektiv av många möjliga.

Det finns med andra ord inget oskuldsfullt och rent i ett museum. Fakta tolkas och arrangeras alltid i en sorts berättelse. Samtida föreställningar styr i varierande grad hur vi definierar det som visas på museer.

Ett intressant arkeologiskt exempel är den så kallade Barumskvinnan, ett skelett från jägarstenåldern som hittades utanför Kristianstad 1939. Hon identifierades som man, främst på grund av de jaktredskap som hittades i graven. 1970 gjordes nya undersökningar som slog fast att skelettet faktiskt tillhörde en kvinna. Det berodde delvis på ny teknik, men kanske inte enbart. Det har debatterats om inte den första könsbestämningen styrdes av samtidens, alltså 40-talets, idéer om kvinnor och män. Det gick liksom inte att tänka sig att en kvinna var jägare, ens på stenåldern.

Ett annat, än mer politiskt laddat, exempel på omdefinition är Sarah Baartmans kvarlevor. Sarah Baartman tillhörde khoi khoi-folket i Sydafrika, men såldes som slav och visades på ett grymt sätt upp som ett slags naturfenomen i England och Frankrike i början av 1800-talet. Fram till 1974 fanns hennes kvarlevor utställda på Musée de l’Homme i Paris då de stuvades undan.

1994 krävde Nelson Mandela formellt tillbaka kvarlevorna, och efter åtta års om och men gick Frankrike med på att lämna ifrån sig dem. Sarah Baartmans kropp gick från att betraktas som ett etnografiskt material till att ses som en avliden person, som begravdes i Sydafrika 2002. Det här hände inte av sig självt. Bakgrunden var en politisk kamp som nog de flesta av oss idag tycker var rätt och riktig att föra.

Det här är förstås starka exempel, och steget kan tyckas långt till sådant som tusenåriga urnor och kinesisk keramik. Min poäng är att det är ofrånkomligt att det vi ser på museer, och hur det presenteras för oss, på något sätt är ideologiskt präglat. Därför borde den debatt som Ola Wong startade inte handla om IFALL det finns en politisk påverkan på museerna, utan om VILKEN påverkan det är.

Ska jag till slut våga mig på att ge ett sammanhang för den senast uppblossande debatten, så vill jag härleda den till 60-talet. Då fick de koloniala befrielserörelserna i Afrika, medborgarrättsrörelsen i USA, kvinnorörelsen och lite senare också gayrörelsen vind i seglen. De satte sin prägel på årtiondena som följde. Olika slags ojämlikheter, orättvisor och förtryck har erkänts, historien har faktiskt skrivits om. När folk idag diskuterar identitetspolitik, så är det rörelser med sådana här rötter de syftar på.

För nu ser vi motreaktionen. Det har gått för långt, sägs det, med alla krav på representation och normkritik och allt snack om tolkningsföreträde. Makten ligger inte alldeles stadigt där den brukade.

Det här bubblar i samhällsdebatten sedan ett tag nu, och ibland ligger det en del i vad de upprörda rösterna säger. Ibland är det ren konservatism som talar, och värre.

Oavsett så är det ohederligt att låtsas att man uttalar sin kritik från något slags objektiv, neutral position. Det är klassiskt maktspråk att säga att det bara är ens motståndare som är politisk, inte man själv.

Det här betyder inte att det saknas historiska fakta om till exempel Världskulturmuseernas samlingar. De förtjänar att ställas ut och berättas om. Men inte som om ingenting har hänt, och händer hela tiden.

 

Malin Krutmeijer, kulturjournalist

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Tor 17 aug kl 13:04(9:40 min)
OBS
Ons 16 aug kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 15 aug kl 13:04(9:00 min)
OBS
Mån 14 aug kl 13:04(8:37 min)
OBS
Tor 10 aug kl 13:04(11 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".